söndag 28 februari 2010

Hundraåring letar struktur

Häromdagen fyllde Malmö FF hundra år och det är inte svårt att föreställa sig vilka förväntningar som knyts till laget trots de senaste säsongernas kräftgång. Bredvid plan börjar det falla på plats med ny ordförande och delvis ny styrelse men på plan letar laget ännu efter struktur.

Efter en halvlek mot Bröndby, ett annat lag med stark vinnarkultur och skral utdelning, ser MFF ut att ha hittat en fungerande spelidé. Offensivt spelar man rakt och försöker utnyttja ytor på kanten och mellan de tröga danska mittbackarna. Agon Mehmeti, inte längre tunn som en rögad ål, extraknäcker förtjänstfullt som targetspelare, bredvid honom löper den vindsnabbe Daniel Larsson som idag inte är mycket mer än just vindsnabb. På mitten jobbar Wilton Figuereido hårt och är delaktig i det mesta som sker framåt, två mål idag, bakåt tar han ett stort ansvar och det behövs! Malmös akilleshäl är området precis framför eget straffområde. Det har visat sig vara tämligen enkelt att spela sig förbi Åhman-Persson och de andra mittfältarna. Efter förra veckans match mot Elfsborg stod det klart att ett Malmö FF som inte är aggressivt över hela plan är ytterst sårbart och lätt att spela sig igenom för ett passningsskickligt lag. Enligt Statarkatten är nyckeln till nödvändig taggning en frisk Rick Kruys, hans inställning är föredömlig. Vi har 3-1 i Malmös favör efter första halvlek.

Andra halvlek bjuder på en förväntad matchbild med stor Bröndbydominans och reducering till 2-3, dock lyckas ett efterhand allt stabilare Malmö hålla undan till seger, viktigt efter en knackig försäsong. Lagets svagheter blottades omgående i andra halvlek. Aubynn och Figuereido gick ner i aggressivitet och gav därmed motståndarna mer tid med bollen och ett tag fanns det bara ett lag på plan. Men Jiloan Hamad bidrog till att vända trenden, hans tuffa inställning sände signaler till dem som hade somnat till lite på sina posteringar. Till slut såg det riktigt bra ut.

Avslutningsvis några tankar om vissa spelare: Ivo Pekalski vårdar bollen ömt men måste ta mer plats. Jimmy Durmaz måste spela mer och leka mindre, jag låter kanske som en tråkmåns, men det krävs full fokus på uppgiften om man ska ha i allsvenskan att göra. Aubynn bjussar på ömsom vin ömsom vatten, dags för Pep att peppa? Wilton hade stor utstrålning idag, nej, utstrålning är inte något visssa har och andra inte utan något som en bra tränarstab ska kunna locka fram och underhålla lika mycket som andra detaljer hos den enskilde spelaren.

Så här ser Statarkattens premiäruppställning ut. Hänsyn är tagen till tränarens val av Daniel Andersson som mittback, trots att jag inte tycker att den lösningen är optimal.

målvakt: Dahlin
mittbackar: Andersson, Sudic
ytterbackar: Halsti (h), Elanga (v)
centrala mittfältare: Kruys, Figuereido
yttermittfältare: Hamad, Molins
forwards: Larsson, Ofere

Vem bär ansvaret för stöket i skolan?

En elev vägrade torka upp mjölk efter en flyende kamrat. Enligt personalen uppträdde eleven så otrevligt att han han fick äta i vuxens sällskap. Pappa blir arg på skolan. En incident i en svensk skola, säkert ett vanligt scenario. Regler, barn, bemötande, personal, åtgärd, föräldrar.

Det bästa vore att lägga manken till och få mjölkspillaren att torka upp, inte hans kamrat. Men efter många år i skolans värld tycker sig Statarkatten känna igen ett mönster. Matsalen är ofta en stökig miljö och det krävs hög vuxennärvaro för att hålla ordning. Vanligaste problemen kretsar kring pojkgängen som hetsar varandra till hyss, det är ytterst sällan en ensam elev spiller ut mjölk för att sedan fly fältet. Det verkar helt enkelt lättare att hålla drickan i glaset när man inte har någon bedvid som distraherar.
Incidenten ovan utspelade sig på en skola i Lomma. Jag kan naturligtvis inte vara säker på min sak men ett hett tips är att pojken som vägrade torka var skyldig till mjölkspillet som en del av en grupp. Att förklara honom som medskyldig i det här fallet krockar med den genomsnittlige skolelevens krav på absolut rättvisa; "Det var ju inte jag som spillde!"
Kraven på absolut rättvisa ställs också från hemmen. Pappans reaktion bjuder in till en diskussion om ansvar, skolan förväntas ta sitt ansvar men när skolan vidtar åtgärder godtar inte hemmet den vidtagna åtgärden. Föräldrar skyddar sina barn och väljer att tro på dem. Ett barn ska skyddas av sina föräldrar men om vi förutsätter att personalen gjorde en korrekt bedömning av situationen och eleven verkligen var medskyldig då gör pappan barnet en björntjänst.
Skolans ansvarsbörda blir tyngre men redskapen färre. En skola med enbart rättigheter för eleven och enbart skyldigheter för läraren hotar en hel yrkesgrupps integritet. Skolan måste bli tydliga inför föräldrarna med vad som gäller beträffande regler och konsekvenser av att bryta mot dem. I en kommun som Lomma finns en stark föräldramakt, på gott och ont, föräldrar måste inte alltid tro på sina barn. Att stötta skolans åtgärd behöver inte innebära ett svek mot barnet, däremot är det ett svek om man inte låter barnet förstå konsekvenserna av ett negativt beteende. Jag poängterar att jag inte vet mer om fallet än vad som skrivs i tidningen, det har blott tjänat som en utgångspunkt för en diskussion.

lördag 27 februari 2010

Flera lager av vampyrism

Teve är de ungas och vackras värld. High school-genren har fläckats med blod och vampyrer men ungdomarnas skönhet består i Twilight, True blood och andra serier innehållande kurvor, kraftiga käkpartier, James Dean-blickar och slät hy. Vampyrgenren har ofta tolkats ur ett sexuellt perspektiv ända sedan Bram Stokers Dracula förförde Lucy och Mina i det viktorianska England, bäst gestaltad av Gary Oldman i Martin Scorseses Bram Stoker's Dracula, med en garderob som skulle göra Prince avundsjuk. Ann Heberleins recension av tre böcker med vampyrtema i dagens SDS kretsar uteslutande kring det sexuella, och det är lite enkelt.

Vampyrmyten såsom den formades av Stoker innehåller otvetydliga sexuella undertoner men vampyren är även en civilisationkritiker, en hämnare som trotsar vetenskapen och den tekniska utvecklingen. Den nutida vampyren skiljer sig från den gamle greven från Transsylvanien, mindre sorgsen, mer vardaglig, rentav banal i de amerikanska sockersöta pojkarnas och flickornas tappning i teve och på vita duken. Banalt eller ej, fenomenet är intressant. Det är ett tecken i tiden att teveseriernas och filmernas hjältar och skurkar är gudalika. De är långt från tidigare decenniers vapenfixerade problemlösare, långt från den modernistiske hjälten eller antihjälten som kuvar det vilda. Vem minns inte Indiana Jones trötta avpollettering av den stilige egyptiske sabelkrigaren i Jakten på den försvunna skatten? Väst mot öst, det modernas seger över det outvecklade, kolonialism i ett actionspäckat paket. Vampyren kommer från andra hållet, från det förflutna för att demaskera det moderna. Inför vampyren, varulven, ja även inför Na'vi-folket i Avatar, en film med ett tydligt civilisationskritiskt budskap, kommer människan till korta när vapen och tekniska underverk kläs av henne.

torsdag 25 februari 2010

Statarkatten på sofflocket


OS är vanebildande, många timmar framför burken nu. Tre kronor blev utslagna av Slovakien, ingen jätteskräll, slovakerna har ända sedan sin ankomst till världshockeyn varit duktiga, och just det, de blir glada när de gör mål. Jag säger inte "vad var det jag sa", men nog har kronorna verkat lite avmätta när de gör mål. Några high fives, en nick, kanske the wink and the gun för att säga "Tack för passningen kompis", inte mycket mer, manligt kärvt. Om målgester ska vara kärva så ska det åtminstone vara med lite pondus. Titta bara på Hristo Stoichovs målfirande efter kvitteringen mot Mexiko 94', underbart och en gnutta obehagligt.


Desto roligare att svensk skidåkning är tillbaks på tronen. Stafettguldet för herrarna visar att laget inte bara har en fixstjärna i Hellner utan även bredden. Det är något visst med skidåkning. Det var plågsamt under nästan två decennier. Norge var oslagbara och i luckan som Sverige lämnade vidöppen dök plötsligt åkare från Italien och Tyskland, Österrike och Frankrike upp och gjorde det till sin specialitet att klibba sig fast som plåster på sina motståndare i de förhatliga masstarterna. Därför känns guldet igår extra bra, för längdskidvärlden har blivit större och tuffare och efter många års gnetande är Sverige åter i täten. Tillsammans med Petter Northug förstås. Jag gillar honom, och inte för att vara opportun, han är bara så bra. Att se honom detroniserad efter de inledande loppen efter hans uppkäftighet innan OS var smärtsamt, för att det är jobbigt att se sann bedrövelse. Hans upprättelse i stafetten var lika vacker som det svenska guldet. Han jagade ifatt och utklassade sina motståndare på ett sätt som ingen tidigare har varit kapabel till och gav Norge ett silver.
OS avslutas i helgen. Kanske kan Kalla skrälla på tremilen och Johan Olsson på femmilen. Allt är bonus nu.

måndag 22 februari 2010

Framåtsyftande lagbrott

Man ska aldrig bryta mot lagen, eller? Om man bor i en hårdför diktatur är minsta lilla avvikelse från regimens diktat ett lagbrott. Det finns tillfällen när man måste tänja på lagens gränser, framåtsyftande, för att föra utvecklingen framåt. Visst, Al Capone bröt mot lagen, men det gjorde Rosa Parks också, och Gandhi. Det finns ingen objektiv moralisk världsdomare som kan avgöra vilka lagöverträdelser som är av godo, den enes terrorist är den andres hjälte, som talesättet lyder.

Tim Dechristopher växte upp i Utah, i bergen intill den orörda vildmarken. När marken skulle säljas till energiföretag som planerade att skövla vildmarken för att borra efter gas gjorde Dechristopher något desperat, han köpte delar av marken utan att ha täckning för köpet. Nu riskerar han fängelse, men vildmarken är för tillfället fredad eftersom den nya regeringen frös upphandlingen, indirekt ett resultat av Dechristophers höga spel som fördröjde processen.

Avgör själva om Dechristopher gjorde fel, ställ in koordinaterna i era moraliska kompasser. Fundera på hur det ser ut i Amazonas, på Borneo, i Centralafrika eller andra platser, även i vår absoluta närhet, där hungern efter råvaror har stått mot miljöhänsyn och ursprungsbefolkningars rättigheter.

lördag 20 februari 2010

Frostnupna nypon


Bålgetingarna och kungen

Carl XVI Gustaf har bara ögon för Silvia. Bålgetingarnas övervintringsförsök i den stränga kylan i det gamla utedasset var tappert men förgäves.

torsdag 18 februari 2010

(Theme from Shaft av Isaac Hayes) Sportnotiser

Morten Olsens danska landslag möter Senegal i en träningsmatch, de ska ju möta Kamerun i VM så det passar bra, förklarar Olsen. Huruvida Kamerun ska möta Bulgarien i samma syfte förtäljer inte notisen.



Svenska folket rasar mot Damkronorna efter förnedrande 1-13 mot Kanada i Vancouver OS, för övrigt samma resultat som i den avgörande guldmatchen i VM 1981 på hemmaplan mellan Tre Kronor och Sovjetunionen. Tre Kronor fortsatte trots fjaskot 81' att spela ishockey.



Under gårdagens störtlopp sa Stig Strand ordet "linje" mellan 20-40 gånger, enligt Statarkattens undersökning. Detta kan förklara hur Strand under mer än ett decennium har uthärdat alla dessa timmar i hytt, hotell och studio med tv-sportens a-lag.



Charlotte Kalla och Björn Ferry har tagit Sveriges hittills enda medaljer i Vancouver. Ferrys tokiga stil har skapat febrig stämning hos Pops & Co och kvällsblaskorna frossar i Kallas nakna dopningstest. Kontrollerna genomförs i avklätt skick då aktiva vid ett flertal tillfällen har ertappats med plastpåsar med dopningsfri urin fasttejpade på låren. Pikant, eller hur...



Om jag får höra frågan "hur känns det?" i sportsändningarna en gång till... Peter Jihde och Patrik Ekwall har för alltid, som det verkar, besudlat sportvärlden med sitt kvällstidnings-human touch-smet. Det är väl bara en tidsfråga innan Malou von Sivers tar över OS-soffan och kladdar in idrottarna i Oprah Winfrey-gojs.

Två amerikanskor högst upp i störtloppet. Jänkare gillar OS, den saken är säker. Man måste imponeras av dem. Jag kommer att tänka på Norges spjutfenomen Andreas Thorkildsen som innan OS i Peking sa att många som tränar inför ett OS försöker se träningen som OS och själva tävlingen som ett träningspass. Thorkildsen såg träningen som träning och OS som OS och njöt av varje sekund. Det gjorde Anja Pärsson också men en elak bana och ett misslyckat hopp förstörde dagen. I skrivande stund åker hon störtlopp i kombinationen. Att vara dagen efter är inget för Anja.

torsdag 11 februari 2010

För detta kan vi tacka Digerdöden

Upplysningstiden var i vissa hänseenden frukten av en förödande katastrof århundraden tidigare. Digerdöden blottade den världsliga ordningens falskhet och därmed den gudomliga ordningen, såsom den utövades av kyrkan, adeln och kungamakten. Ingen skonades av digerdöden, inte ens makten, som plötsligt stod där decimerad, undertalig och med färre undersåtar. De som trälat under feodalherrarnas piska förstod sitt nya värde och för första gången var arbetsförhållandena öppna för förhandling och synen på överheten för alltid förändrad. Vår demokrati har sitt ursprung i digerdödens härjningar, det tror jag man kan påstå. Upplysningsfilosoferna ville bryta med vidskepelser och lyfta fram vetenskapen och skaffade sig på så vis många fiender, inte minst kyrkan. Det ska också sägas att den europeiska upplysningstiden i sin definition av upplysthet drar en tydlig gräns mellan Europa och resten av den då kända världen, detta är kolonialismens tidevarv och den moderna rasismens födelse. Upplysningens fiender, med kyrkan i spetsen, hade nog inga problem med erövringen av nya världar, de var i högsta grad en del av den, däremot såg de med fasa på hur landvinningar inom vetenskapen kom att ifrågasätta den gamla maktstrukturens själva grundvalar. Att beskriva en tidsepok är vanskligt. Under bronsåldern var inte allt av brons och det fanns de som under folkvandringstiden inte hade en aning om att folk vandrade. Upplysningen som epok ger mest positiva konnotationer, trots att den bara utgör fernissan på en komplex samtid. Men hur är det nu, lever vi i en upplyst tid med alla landvinningar, demokratiska system och individuell frihet? Det beror på vem man frågar. Det beror på vilken tilltro man har till mänskligheten, om man mår dåligt en dag, eller alla dagar. Om man ser på de senaste hundra åren är det inte lätt att avgöra. Vilket ska man tillskriva mest betydelse, krigen eller freden, atombomben eller FN, välfärden eller miljöförstörelsen? Dessa företeelser är alla resultat av människans strävan att förverkliga drömmar. Så vad lever vi i nu, Upplysningen eller Nedsläckningen?

Världens modernaste land del II

Licensjakt på lodjur är nästa hypermoderna vintersport i Kungariket Sverige. Förutom att lodjuren går i vildsvinsfällor där de dör på de mest kvalfyllda sätt så ska man alltså skicka ut tusentals jägare i skogen igen för att skjuta av detta rödlistade djur. Skyddsjakt på noggrant kartlagda rovdjur är en sak men licensjakt på rovdjur är inget annat än ståfräs kring kaffegöken när man smeker bössan efter förättat värv. Och så det här med fällor, vilket århundrade lever vi i? Hyser vissa människor ingen empati? Jag vill egentligen inte gå in på den känslomässiga delen av den här för förnuftet till synes fruktlösa debatten, men nog verkar det som om vinterns jaktdebatt har visat att det finns en hel del störda människor med vapenlicens, hemska tanke, jag är glad att jag inte är ett rovdjur på fyra ben.

Världens modernaste land

Sverige är ett under av modernitet. Varje vecka visar makthavarna med eftertryck att man har höga ambitioner i exempelvis miljöpolitik. Vem minns inte Reinfeldts bedrövade uppsyn efter Köpenhamnsmötet när han besviket kunde konstatera att länderna med mest utsläpp ville minska minst, till skillnad från Sverige, så klart. Några månader senare kommer beslutet att öppna en ny inrikesflyglinje från diverse flygplatser i Sverige till Landvetter. Vänta lite nu, drivs flygplan med biobränsle? så måste det vara, annars skulle man väl aldrig ta detta progressiva beslut och gå in med 200 miljoner? Slut på ironin. Hur tänkte de nu? Sverige har, sett ur ett europeiskt perspektiv, ett mycket underutvecklat järnvägsnät, både regionalt och nationellt. Att flyga mellan Sturup och Landvetter ger likväl bara en tidsvinst på ca 1 h om man jämför med tåget, jippi, då får business class-gubbarna plats med efterrätt också på Sturehof, om de tar med den i doggy bag i taxin till Sturup, alltså. Nej, detta är så omodernt det kan bli. Staten håller en bransch under armarna som snart borde ha gjort sitt på nationell nivå, fast det är klart, kan man ha en flyglinje mellan Visby och Ängelholm, läs Båstad, så är väl allt möjligt, man skulle kanske kunna city-hoppa mellan Lund och Kivik kring piratendagarna, marknadsveckan och äppelmarknaden?

söndag 7 februari 2010

Dålig öfversyn

Att adeln tycker om att jaga fasan är känt, att det även har blivit ett nöje för dem som med avund beser de stora godsens pompa är ganska nytt. Har ni sett fasanjakt? En snubbe som under vintern har matat ungfasaner och skjutit av deras fiender på löpande band eftersom fasanerna själva inte förstår hur man hoppas upp i träd för att skydda sig (det är sant, vissa har höns bland fasanerna som "hopplärare") skrämmer upp fasanerna tills de fyller hela himlen. Mellan femtio och hundra meter bort står lika många jägare som fyrhjulsdrivna jeepar och brassar på med hagel, en och annan duva och ormvråk ryker kanske med av misstag men hey, sånt händer. Nu tror ni förmodligen att Statarkatten inte tycker om jägare och jakt med tanke på mina otaliga inlägg om vargjakten. Men det är inte sant. Ska man äta kött så ska man helst äta vilt, det tycker jag, men det finns jakt och jakt och vad som intresserar mig är motivet för jakten. Idag låg det vildsvinskött på tallriken, det smakade bra på många sätt. Vildsvinen förökar sig okontrollerat till en nivå som flora och fauna kan få svårt att hantera. Tillbaks till fasanerna. Baserat på ovan beskrivna jaktscenario är det berättigat att ställa sig själv frågan: vad är det för fel på lerduveskytte? För att stå där med sin bössa och oljerock och allmänna godsherrekomplex och i blindo avfyra en hagelsvärm och hoppas på att träffa en fågel ett stenkast bort kvalificerar sig på sin höjd för en sketch i Monty Python's flying circus. Dessutom måste fasanerna skyddas under året, därför burar man in intet ont anande duvor som ska dra till sig rävar, grävlingar och kanske katter, djur som kan tänkas äta fasaner, som sedan skjuts. Precis som i vargfrågan vill människan ha ensamrätt till sitt rov. Att gillra fällor med duvor är tydligen en accepterad metod som länsstyrelsen inte kontrollerar som den ska. Godsherrarna, adeln, måste vara kreativa idag, de kan tydligen inte överleva på hundratals års blodspengar som den krumryggade allmogen slavat ihop, eller våningar, slott eller markernas avkastning. Därför anordnas små blodbad här och där under hösten och wannabe adel-folket rattar mer än gärna sina jeepar ut till godsen för att få en doft av feodalismens stinkande inkråm.

tisdag 2 februari 2010

Fykande snö


Maten står trygg i jordkällaren!