OS är vanebildande, många timmar framför burken nu. Tre kronor blev utslagna av Slovakien, ingen jätteskräll, slovakerna har ända sedan sin ankomst till världshockeyn varit duktiga, och just det, de blir glada när de gör mål. Jag säger inte "vad var det jag sa", men nog har kronorna verkat lite avmätta när de gör mål. Några high fives, en nick, kanske the wink and the gun för att säga "Tack för passningen kompis", inte mycket mer, manligt kärvt. Om målgester ska vara kärva så ska det åtminstone vara med lite pondus. Titta bara på Hristo Stoichovs målfirande efter kvitteringen mot Mexiko 94', underbart och en gnutta obehagligt.
Desto roligare att svensk skidåkning är tillbaks på tronen. Stafettguldet för herrarna visar att laget inte bara har en fixstjärna i Hellner utan även bredden. Det är något visst med skidåkning. Det var plågsamt under nästan två decennier. Norge var oslagbara och i luckan som Sverige lämnade vidöppen dök plötsligt åkare från Italien och Tyskland, Österrike och Frankrike upp och gjorde det till sin specialitet att klibba sig fast som plåster på sina motståndare i de förhatliga masstarterna. Därför känns guldet igår extra bra, för längdskidvärlden har blivit större och tuffare och efter många års gnetande är Sverige åter i täten. Tillsammans med Petter Northug förstås. Jag gillar honom, och inte för att vara opportun, han är bara så bra. Att se honom detroniserad efter de inledande loppen efter hans uppkäftighet innan OS var smärtsamt, för att det är jobbigt att se sann bedrövelse. Hans upprättelse i stafetten var lika vacker som det svenska guldet. Han jagade ifatt och utklassade sina motståndare på ett sätt som ingen tidigare har varit kapabel till och gav Norge ett silver.
OS avslutas i helgen. Kanske kan Kalla skrälla på tremilen och Johan Olsson på femmilen. Allt är bonus nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar