Teve är de ungas och vackras värld. High school-genren har fläckats med blod och vampyrer men ungdomarnas skönhet består i Twilight, True blood och andra serier innehållande kurvor, kraftiga käkpartier, James Dean-blickar och slät hy. Vampyrgenren har ofta tolkats ur ett sexuellt perspektiv ända sedan Bram Stokers Dracula förförde Lucy och Mina i det viktorianska England, bäst gestaltad av Gary Oldman i Martin Scorseses Bram Stoker's Dracula, med en garderob som skulle göra Prince avundsjuk. Ann Heberleins recension av tre böcker med vampyrtema i dagens SDS kretsar uteslutande kring det sexuella, och det är lite enkelt.
Vampyrmyten såsom den formades av Stoker innehåller otvetydliga sexuella undertoner men vampyren är även en civilisationkritiker, en hämnare som trotsar vetenskapen och den tekniska utvecklingen. Den nutida vampyren skiljer sig från den gamle greven från Transsylvanien, mindre sorgsen, mer vardaglig, rentav banal i de amerikanska sockersöta pojkarnas och flickornas tappning i teve och på vita duken. Banalt eller ej, fenomenet är intressant. Det är ett tecken i tiden att teveseriernas och filmernas hjältar och skurkar är gudalika. De är långt från tidigare decenniers vapenfixerade problemlösare, långt från den modernistiske hjälten eller antihjälten som kuvar det vilda. Vem minns inte Indiana Jones trötta avpollettering av den stilige egyptiske sabelkrigaren i Jakten på den försvunna skatten? Väst mot öst, det modernas seger över det outvecklade, kolonialism i ett actionspäckat paket. Vampyren kommer från andra hållet, från det förflutna för att demaskera det moderna. Inför vampyren, varulven, ja även inför Na'vi-folket i Avatar, en film med ett tydligt civilisationskritiskt budskap, kommer människan till korta när vapen och tekniska underverk kläs av henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar