fredag 30 april 2010

Det svänger i fotbollsvärlden

Igår bröts en liten förbannelse i Allsvenskan när svensk fotbolls enda tungviktare, sett till meriter och internationella framgångar, Malmö FF och IFK Göteborg, möttes på Ullevi. De Himmelsblå har haft märkligt svårt för Blåvitt sedan 2004 och Roland Nilsson har som MFFs tränare ännu inte besegrat något av sina gamla lag. Igår blev det en odiskutabel seger för ett MFF som hade bestämt sig för att lira boll på Ullevis veritabla åker till gräsmatta. Krydda detta med två mål hämtade ur den högra skolan så har vi ett lag med visioner som sträcker sig långt utanför den gängse allsvenska mallen.

Hylla den som hyllas bör - Roland Nilsson, inte bara en tjusig frisyr



De senaste åren har många förutspått den italienska fotbollens undergång: inga viktorior i Europa på länge, ett gammaldags sätt att spela fotboll, catenaccions* svanesång. Nu är Inter i final i Champions league mot Bayern München, som med sin finalplats befäster den tyska fotbollens återkomst i finrummet efter några års ökenvandring. Tyskland och Italien, den europeiska fotbollens verkliga giganter, något många har glömt bort i den hysteri som har omgivit Premier League och La Liga under 2000-talet.

Giacinto Facchetti, catenaccions förgrundsfigur

* Catenaccio, efter catenaccio = låskolv, ett defensivt välstrukturerat spel som utvecklades av Inter och sedermera det italienska landslaget under 60 -och 70-talen.

onsdag 28 april 2010

Det högt vördade förnuftet

Ann Heberlein retar sig på hur olika skribenter kopplar ihop vulkanutbrottet på Island med kritik mot samhället. Utifrån högstämda hyllningar av Naturen, Moder Jord eller varför inte Vulkanen formuleras samhällskritik av banalaste slag. Det eländiga vulkanutbrott som förpestat och försvårat tillvaron för otaliga människor tolkas av diverse skribenter som ett meddelande från Moder Jord, skriver hon.

Eftersom jag är en av dem som gärna gör en sådan banal koppling så måste jag rafsa ned några rader. Förnuftets röst är den vi ska lyssna på, som samhällmedborgare, som delar i kollektivet. Samtidigt uppvisar skribenten ett ögonbrynshöjande ointresse för vad dessa banala kopplingar möjligtvis kan vara ett utslag av. Hon vill raljera, det vill alla skribenter då och då, och då får man skippa vissa förklaringmodeller som skulle få den humoristiska tonen att klinga av.

Jag erkänner att jag alltid har fascinerats av undergången, må den vara i religionens namn eller ett resultat av opersonliga naturkrafter; hur man än väljer att tolka den, eller inte alls, så väcker vulkanutbrott, tsunamis eller väderkatastrofer tankar och känslor.

När alla flyg i Europa står stilla och flygbolag och försäkringsbolag gör allt för att få upp planen i luften igen utan hänsyn till eventuella risker eftersom de är vinstdrivande företag, tänker jag ett steg till: Det är det högt vördade förnuftet som har tagit oss till denna lätt dystopiska nutid, det är den rationella människan som har skapat de industriella och kortsiktiga framgångsmodellerna, som har skapat kolonialism, exploatering, orättvisor, krig och miljöförstöring. Är det då inte naturligt att vara självkritisk i vulkanutbrottets spår eftersom det så tydligt lamslår just den rationella människans konstruktion?

Ann Heberlein ska inte vara alltför orolig. Jag är övertygad om att det finns en fullt rimlig och rationell förklaring som inte har någonting med människans omoraliska livsstil att göra. En vulkan vill ingenting, vulkaner kommunicerar inte och naturen sänder inga budskap, menar Heberlein. Jag tror att många människor som väljer att låta fantasin skena iväg och tolka vulkanutbrottet bortom rationella förklaringar, kanske påverkade av filmer, en dålig dag, bitterhet gentemot människosläktet eller religion, håller med, de vet att vulkanutbrott inträffar, punkt slut. Däremot finns det hos många en känsla av litenhet inför de mekanismer som människan har skapat, därför välkomnas naturens mekanismer, hur brutala de än är, eftersom vi innerst inne accepterar dem som naturliga.

En annan dimension rör det som firma Wester/Jansson myntade som "dagens I-landsproblem". Vi lider av dem varje dag, och det är inte konstigt, men när vi hör talas om stackare... som tvingas ta bussen hem från Italien eller stanna några extra dagar på Teneriffa så rycker det i ironinerven och vips, så sitter man där och tolkar naturkatastrofer som signaler från Moder jord, utan det högt vördade förnuftet som ledstjärna.

tisdag 27 april 2010

Bra inledning på MFFs brutala vecka

Det såg stundtals förvirrat ut på Swedbank stadion igår. Ivo Pekalski fick chansen från start men tog den väl inte direkt. Han började stabilt men hamnade i tidsbrist gång på gång när djurgårdarna väl hade upptäckt att han är en spelare som behöver en sekund extra med bollen. Ivo har fin känsla i fötterna men är inte skolad att släppa på ett tillslag. Till hans försvar ska sägas att försvarsarbetet längre upp på plan inte sköttes exemplarisk. Agon Mehmeti var helt ofarlig både framåt och bakåt och Jimmy Durmaz och Guillermo Molins gjorde båda mediokra förstahalvlekar. Tur då att Daniel Larsson äntligen fick utdelning för de tidigare sju matchernas fantastiska spel, med en tjusig volley på en delikat framspelning av den för dagen offensivt kapable Ulrich Vinzents, 1-0.


Daniel Larsson, man of the match!




När Larsson ytterst elegant chippade in 2-0 i andra halvlek såg matchen ut att vara avgjord. Men ett lag med en så hög felprocent i passningsspelet kan inte stänga en match. Det blev rörigt och smånätt, små skarvar och klackar och svåra alternativ istället för att enkelt och rejält rulla ut motståndarna. Visst, DIF hade studerat Helsingborgs vinnande koncept senast med hög press, men DIF är inte HIF och med lite mer kyla i backlinje och mittfält hade det inte behövt bli så nervöst för De Himmelsblå som det till slut blev. Nu fick istället Djurgården en retlig reducering i slutet efter ett sällsynt felbeslut av målvakten Johan Dahlin.



Men DIF är inte bra. Jag tror i och för sig att de var nöjda igår, nöjda med spelet och bollinnehavet. Men jag ska ärligt säga att MFF bjöd in dem i matchen gång på gång i rent slarv. DIFs anfallsspel var svårt att urskilja och under långa perioder var det svårt att avgöra vem som egentligen spelade på topp, det säger en del. På mitten såg de kompetenta ut med många spelare som är vän med bollen, men i övrigt såg det tamt ut, självförtroendet saknas och spelare som egentligen är tunga att möta föreföll tunna och ofarliga.



Så MFF, med en Guillermo Molins som kom in som en ny och fantastisk spelare i andra halvlek, kunde till slut inkassera tre blytunga poäng i början på vårens grymmaste vecka, med drabbningar mot Blåvitt och TFF runt hörnet. Fem poäng bakom HIF nu som fick med sig tre pinnar från Strandvallen i en match som sägs ha varit riktigt usel. Men usel har inget med saken att göra, matcher ska vinnas, något som båda topplagen gjorde igår.

söndag 25 april 2010

Fascismen på frammarsch

Det finns inga nynazister - eftersom nazismen aldrig upphörde efter kriget. Runtom i världen, främst i Europa, blir de fascistiska rörelserna allt starkare, och inte bara det, de blir allt tydligare. De är inte nya, de har alltid funnits. Det har funnits tider när de har legat lågt, inte skyltat med sin agenda. De har klätt sig i kostym och pratat om problem i samband med invandring och hävdat att det inte är rasism, de har tigit om förintelsen och valt att inte kommentera revisionisternas hatiska utspel. Sverigedemokraterna har sitt ursprung i nazismen, de har starka rötter bland nazisterna som historien glömde bort; svenska gubbar som verkar harmlösa, trots att flera av dem lät sig värvas till skandinaviska SS-divisioner, andra framhärdade i sin ideologiska övertygelse och försvann, skulle man kunna tro, i folkhemmet. Bader-Meinhof försökte själva ta itu med nazister som ostraffade innehade höga poster i efterkrigstidens Tyskland, men deras metoder väckte avsky i ett Europa som hade tröttnat på våld och deras ideologi blev vagare med åren. Bader-Meinhof blev terroristerna.

I Ungern slogs den pronazistiska och ultranationalistiska kamporganisationen Pilkorsarna i tyskarnas tjänst. De deporterade judar till förintelselägren och trakasserade romer och oliktänkande. Nu är de tillbaka. Gabor Vona, extremhögerpartiet Jobbiks ledare leder också Magyar Garda, en milisgrupp med uniformer inte helt olika tredje rikets, med en svastikalikande armbindel och rödvita fanor. Vona tänker ha sin uniform på sig om han blir invald i parlamentet. Parallellerna med de nazistiska frikårerna som härjade i Tyskland på tidigt trettiotal är många; Estetiken, våldet och retoriken, som utmålar romer och judar som skyldiga till den ekonomiska krisen. Känns det igen? Historien upprepar sig inte, den bara fortsätter.

Denna europeiska sjukdom visar på nytt upp tydliga symptom. Vi må sucka när vi hör sverigedemokraters osannolikt oupplysta uttalanden om flyktingbarn, vi kanske inte tar det på allvar, vi tänker kanske att nu sätter de krokben på sig själva och snubblar bort sig innan valet. SD har än så länge inga uniformer men är likväl ett av många fascistiska partier, som Europa, i ett begynnande stadium av skrämmande historielöshet, härbärgerar.

lördag 24 april 2010

Heja Bruket!

Tre allsvenska poäng till Åtvidabergs FF, Åtvid, Bruket. Obducera inte patienten innan den är död, sa Nanne Bergstrand efter Kalmars förlust mot AIK. Nannes Kalmar som nu får kliva ner ett snäpp och lämna plats för ÅFF. Att ta första trepoängaren på tjugoåtta år är nog mest förenat med lättnad för spelarna i ÅFF, för fansen och staden. Att göra det mot Blåvitt är den tjocka skivan lök på den feta laxen. Jag undrar om inte den i Åtvid fotbollsfostrade Thomas Wernersson jublar lite i smyg.



Den fagra Bysjön i Åtvid, i blekt vinterljus, bilden tagen i påskas.

torsdag 22 april 2010

Jantelagen och öarna utanför Malmö

När jag först läste om förslaget att bygga öar i form av Zlatans ansikte utanför Västra hamnen började min jantelagsnerv vrida sig i konvulsioner. Lyckligtvis ratades förslaget. Däremot låter det som en ypperlig idé att bygga mot den till synes oundvikliga höjningen av havsnivån, och varför inte då göra något spännande av det? Linbana, någon slags spårvagn, ja, allt i förslaget lät friskt och bra.

Min enda invändning är att den fria horisonten försvinner. Å andra sidan är det inte Stilla havet man ser direkt. Öresund är ett kringbyggt litet innanhav, vilket också är dess charm. Har ni stått ovanför backafallen utanför St Ibbs kyrka på Ven och tittat ut över havet? Gör det och räkna städer, båtar, fiskelägen och badstränder, det är fascinerande, som att titta ut över the Bay area, San Francisco, som en kompis sa en gång.

Jag tycker att förslaget att bygga öar utanför Västra hamnen låter intressant, så länge man bygger för alla.

onsdag 21 april 2010

Konsten att spela ett derby

Det är en konst att spela ett derby. MFF behärskar inte den konsten. HIF blottade MFFs brister igår, spelare som glänst tidigare såg ut som enter på plan, om tolkienreferensen tillåts. MFF får aldrig spela ett derby som underdog, det får man lägga i vågskålen; inte ens igår mot ett HIF som leder serien och har släppt in minst mål fick MFF vara underdog eftersom syskonskarans åldersfördelning är fix sedan länge: MFF är storebror, HIF lillebror, BOIS är den ännu yngre brodern som är på dekis och TFF är sladdisen.

Som jag var inne på häromdan så skulle Ivo Pekalski vara ett intressant alternativ på mitten. Med facit i hand så borde Rolle ha spelat honom bredvid Wilton, RÅP hängde inte med i svängarna för att han försökte hänga med, jag tror Ivo hade varit klokare både med och utan boll.

Till råga på eländet skadades både Edvard Ofere och Ricardinho (I hate to say I told you so) vilket medför stora utmaningar för Rolle. Agon är det givna valet istället för Eddie, tyvärr, killen är vass i straffområdet men har en bollmottagning som Jocke Björklund, ungefär. Det är dags att ta klivet nu för Agon, jag vill se honom hugga på allt, som Jean-Pierre Papin när han var som bäst. Ricardinhos skada var inte så allvarlig, tack och lov så vi behöver inte spekulera om ersättare ännu.

Slutligen, deppa inte, vi förlorade ett derby men Allsvenskan avgörs först i höst!

måndag 19 april 2010

Förbaskade korsband!

Mycket fotboll nu i samband med den allsvenska starten. Men vad är inte lämpligare som föremål för mitt hundrade inlägg än Malmö Fotbollförening som ju firar hundra år i år.
I morgon väntar ett välorganiserat och stabilt HIF på Olympia. Det var längesen ett derby emotsågs med sådan förväntan som nu, ettan och tvåan i tabellen, två lag som verkar ha hittat både en fungerande spelidé och harmoni.

I MFF-lägret är Jasmin Sudic skada förstås ämnet för tillfället, mycket olägligt för Sudic, vars karriär har rivstartat, för föreningen, laget och derbyt. Förbaskade korsband! Jag tror dock att Jasmin fixar det här utan att deppa ihop, han är trots allt mycket ung och när skadan är läkt efter jul är han fortfarande ung, frisk, talangfull och spelsugen, kämpa på Jasmin!

Hur ska då centrallinjen se ut innan sommarens transferfönster öppnar? Jag förordar att dra ner Robert Åhman Persson bredvid Daniel Andersson, på så sätt kan Rolle utnyttja Ivo Pekalski som balansspelare bredvid Wilton Figuereido. Ivo har kommit in ett par gånger i år och varje gång förtjänstfullt kontrollerat ytan framför eget straffområde, en yta där MFF tidigare varit mycket sårbart.

Nu lutar det åt Pontus Jansson ihop med Daniel. Pontus är ung vilket inte verkar bekymra tränare Roland Nilsson. Han har dessutom bra bollbehandling, är stor, stark och snabb. Med Daniel som mentor håller han förhoppningsvis huvudet kallt även i en stormatch som ett derby, vilket får mig att tänka på ett annat alternativ, Rick Kruys bredvid Wilton, om RÅP flyttas ner.

Jag gillar Rick, han är duktig och tuff, ibland lite för tuff. Han har dessutom varit förföljd av den ena skavanken efter den andra. Jag vet inte ens hur fit for fight han är i nuläget, det går liksom inte att veta. Frustrerande, jag är nämligen säker på att han är en riktig klasspelare. I morgon tror jag emellertid att vi ska möta tuffe-Lantz med kyla, vi ska hålla i bollen, dra ner tempot, låta dem jaga och leta efter ytor bakom deras backlinje, då kommer Daniel Larsson att göra mål.

Fy hondan, sicken match det bler!

fredag 16 april 2010

Earth hour - på riktigt

Jag gick ut i morse och tittade upp på himlen, en blå, stor himmel. Det tog ett tag innan det sjönk in att det inte fanns ett enda flygplan däruppe, inte ett enda. Sen tänkte jag på Nifelhem och Muspelhem, is och eld som skapade världen och de första varelserna, som framträdde i ångan när de två elementen möttes i en väldig kraftmätning. Så såg de gamla islänningarna på skapelsen. Det var vulkanerna de såg, och jöklarna, som satte deras fantasi i rörelse. Vulkanutbrottet på Island har många ansikten. Geologerna gnuggar sina händer, resenärerna förtvivlar, flygbolag och försäkringsbolag sliter sina hår. Själv ödmjukas jag, det är det enda jag kan göra. Vi måste vara tacksamma att vulkanutbrottet främst orsakar omak och ekonomisk förlust; Ingen tsunami som förgör, inga städer som jämnas med marken, men en liten påminnelse från jordens inre: inga medel ni förfogar över kan övertrumfa mig.

onsdag 14 april 2010

Spavistelse till Ricardinho anbefalles

Efter den sköna trepoängaren mot BK Häcken, det i särklass bästa lag som har besökt Swedbank hittills i år, sa en kompis: "Det är så roligt att vara här, man går hit och sen går man härifrån och är glad." Han tittade ner när han sa det, nästan som om han pratade med sig själv.
Frukten av tre års slit är kanske redo att skördas för föreningen med ständig guldtörst?

Och så var det Ricardinho. Jag hoppas att agenterna strök honom från sina listor efter vinterns skada för så bra som han var idag är ingen annan i serien. Vilken uppgift han än skulle lösa gjorde han det med den äran och lite därtill. Än sprattlade han till i nån slags capoeirastil och rensade bort bollen, än var han inblandad i en farlighet och aldrig slarvade han bort bollen.

Nu har han gjort sin comeback, han har fått sina ovationer och sin adrenalinkick, kärleken från supportrarna, medspelarnas och tränarnas ryggdunkar. Alltså måste han på spa, eller någon annan form av harmonisk rehab. Risken för ett bakslag är inte helt obetydlig just i detta skede, tätt inpå ett skadeuppehåll; Således bara lätt träning innan uppladdningen inför slaget om Skåne, för resten av grabbarna då, Ricardinho bör ansluta först efter ett dygn med massage, heta bad och lite bossa i lurarna. Saudade!

söndag 11 april 2010

Malmö hemmalag på bortaplan

Nannes Kalmar FF gillrade en fälla för MFF och de himmelsblå klev rakt i den. Nanne vet att Malmös passningsspel lämpar sig mot lag som också vill föra spelet, därför lät Kalmar motståndarna ta kommandot. Fyllda av spelglädje blev MFFarna övermodiga och vips hade Kalmar slagit om och retfullt enkelt kontrat in 1-0. En fin prestation av en för dagen ganska blek Molins bäddade för 1-1 av Edvard Ofere, men jublet hade inte ens klingat av när Kalmar kontrade in 2-1 en knapp minut senare.

Man har sagt att Malmös spel lönar sig bättre på bortaplan där motståndarna manas till offensiven av hemmapubliken. Dock ej på Fredrikskans. Femtusen betalande har liksom inte den rollen. Som en följd blev Malmö förvandlat till hemmalag påhejade av sin röststarka klack. 60-40 i bollinnehav i Malmös favör vittnar om det, något som Nanne nog var nöjd med i halvtidsvilan som hans lag gick till med ledning 2-1. Malmö hade ju gått i hans fälla.

Kalmar hade läget under kontroll i andra halvleks inledning och Sobralense, matchens lirare, var med sin skicklighet med bollen och sitt utmärkta spelsinne ett ständigt orosmoment för MFF. Men så hände något. Malmö 2010 är inte samma nervösa gäng som förra året och idag klev han fram när det bäst behövdes, Wilton Figuereido, hans kvittering, efter en urstark soloräd, gjorde villebrådet till jägare. När sedan Markus Halsti, som går från klarhet till klarhet, skarvade in 2-3 efter en hörna (tack Josep* för att du gnuggar fasta situationer!) låg vägen öppen för ett efterlängtat trendbrott på kalmaritisk mark. Det blev visserligen riktigt nervöst under en tiominutersperiod när Malmös lag formligen satt uppflugna som dagisbarn i målvakten Johan Dahlins knä men när stormen väl bedarrat hade Himmelsblått bara att spela av de sista sju-åtta minuterna.

Nya poäng mot Häcken nästa vecka och vi kan se fram emot en stentuff toppmatch i derbyt mot HIF. Men men, en match i sänder, som det brukar låta.

*Josep Clotet Ruiz, andratränare

Kung Fotboll

Kung Fotboll är från Argentina. Det känns nästan överflödigt att ens nämna Lionel Messi i en blogg, men jag kan inte låta bli eftersom jag älskar fotboll. Argentina. Landslaget som väcker känslor, precis som Italien. Jag har hållit på gli Azzurri sedan 1982. Argentina har förbluffat mig lika länge. Maradona fick mig att klyvas i två bitar då han förstörde för mitt Italien. Men han var ju överjordisk, så det får gå an så här i retrospektiv, måste jag tillägga, smärtan efter straffarna i Neapel kändes länge. Av allt Diego gjorde på plan framstår en situation som extra talande. I åttondelsfinalen 90' mot Brasilien hade brassarnas mittfält punktmarkerat Diego, följt honom i hasorna, naggat honom på hälsenorna. Inte en sekund hade de släppt honom med blicken. Det stod 0-0 och matchen stod och vägde i tungviktarmötet. Då plötsligt tittar en av brassarna åt ett annat håll, kanske flyger en fiskmås förbi och distraherar, en sekund av ouppmärksamhet ger Diego ett par extra sekunder. På de sekunderna hinner han titta upp, se sin radarkompis Caniggia i fjärran och leverera en precis boll till anfallaren med den yviga frisyren som gör mål. Matchen slutar 1-0, ett sekundkonstverk signerat den störste.

Lionel Messi är inte som Maradona. Maradona omgavs av en aura som bara vissa har. Messi är så ohyggligt bra, kanske den spelare som äger den största skicklighet som världen hittills har skådat. Maradona skulle man lägga märke till om han så hade klätt sig i grått i en tusenhövdad folksamling där alla klätt sig i grått. Messi är som playstation, för att citera Arsène Wenger.

Det är dumt att jämföra. Då måste man nämna en annan kung Fotboll, Pelé, eller de taktiska nyskaparna Beckenbauer och Cruyff, eller de senaste decenniernas gigant Zidane.

Den stora världen i all ära men i min värld heter kung Fotboll Allsvenskan. Idag åker Malmö FF till Fredrikskans, en arena de vanligtvis har det svårt på. Nanne Bergstrand är en slug rackare, Roland Nilsson är inte lika slug men han förfogar över bättre spelare. Jag tror detta blir en match mellan laget MFF och tränaren Nanne. Roland Nilsson har dock varit bra på att skrämma bort spöken, förhoppningsvis är det dags idag igen.

Nämnas bör att Åtvid knep en tung poäng borta mot Häcken igår. Jag hade det på känn, när gamla kombattanter från en lägre division möts nollställs räkneverket på något sätt och då spelar tabellplacering mindre roll.

lördag 10 april 2010

Åsikt utan insikt

Ibland blir man så förvånad. Som när Alex Schulman och Jan Guillou i radions P1 konstaterade att skåningar är mer rasistiska än andra. Som skåning måste man se humorn i det hela. Inte för att Skåne är fritt från problem, nej, humorn består i de plattityder som herrarna klämde.

Enligt Schulman måste judar fly från Skåne, och i Stockholm finns inte rasism på samma sätt, typ. Nja, jag har inte hört om någon som har flytt, eller ens flyttat, däremot hörde jag om en invandrarfamilj i en mindre ort i Norrland som tvingades flytta efter trakasserier. Inget ont om Norrland eller norrlänningar generellt, dock. Jag antar förresten att det bara är skåningar som marscherar i Salem varje år, eller som mördade syndikalisten Björn Söderberg samt att det är skåningar som skrudar sig i stockholmslagens tröjor och skanderar rasistiska ramsor om utländska spelare i Allsvenskan.

Guillou, denne saklighetens gigant, drar till med att det nästan alltid är i de södra delarna av ett land som rasismen är som starkast. Lega Nord i Italien är ju ett bra exempel på det, skämt åsido, fram med statistiken Mr Sakkunnig.

Det var i Sjöbo det började. Inskränkta gubbar som fick ge den skånska rasismen ett ansikte. Att sedan andra småkommuner runt om i Sverige följde Sjöbos exempel nämns sällan när Sjöboandan kommer på tal. Ingen talar om Torsbyandan, för att ta ett exempel.

Skåne är extremernas landskap. Det är helt enkelt så att extremer finns där det finns mycket folk. Brunt och rött sida vid sida, precis som i Stockholm och Göteborgsområdet. Det finns dock en faktor som gör att Skåne avviker en smula, och det är något som många skåningar har med sig från barnsben, precis som jämtar, gutar och norrbottningar, nämligen den inte helt avspända relationen till centralmakten, Fjollträsk, Tjockhult, alltså kungliga huvudstaden, om någon inte hängde med. Själv ser jag många fördelar med en stark centralmakt men vad många stockholmare nog har svårt att se från sin horisont är att huvudstaden har varit väldigt dominant. Att sätta sig upp mot Stockholm (utnämna vissa frågor till symbolfrågor, "Tjocke-Karl" på Stortorget, allmän minoritetsiver i form av dialektvurm osv) kan ge många poäng bland mindre nogräknade individer i Malmö, Visby, Östersund, Luleå eller andra regionala metropoler, och då spelar det mindre roll vad sakfrågan gäller.

Jag tror att den skånska rasismen dessvärre är ett bevis för att vårt samhälle helt enkelt inte är bättre än så med vissa givna demografiska förutsättningar. Tragiskt men sant. Trängre kontaktytor skapar mer friktion, det är beklämmande men ändå en verklighet vi måste förhålla oss till och sträva efter att förbättra. Och förbättrar gör man genom att kunna sin historia, att analysera dåtiden och nutiden, förstå, utvärdera och utveckla, inte genom att haspla ur sig fördomar om en region med en mångfacetterad befolkning med 1.2 miljoner invånare.

Vad som förvånar mig är att Schulman och Guillou verkar ha följt nyhetsflödet helt utan att tolka det på djupet och filtrera det genom den kunskap och insiktsfullhet jag ändå tror att de besitter. De har tolkat mediabruset ungefär som de människor (många) som bygger sin verklighetsuppfattning på att bara läsa aftonbladets löpsedlar. Moralpanik uppstår och vips så sitter man i radio och påstår att rasism har med väderstreck att göra och att det finns obefläckade regioner med nästan bara goda människor. Det enda herrarna uppnår med sina uttalanden är att bli ett med löpsedlarna de förmodligen åstundar att själva pryda.

Här är förresten länken till programmet , jag misstänker att det finns nån slags komisk ambition, eller inte (P1, hur tänkte ni?).

fredag 9 april 2010

Saab - it's personal

Så var det en gång, men som en motorjournalist skrev för några år sedan: det enda som är personligt med Saab nuförtiden är att tändningslåset fortfarande sitter på ett konstigt ställe. Ändå kryllar det av Saabklubbar, med entusiaster som i lyriska ordalag beskriver den där speciella känslan som Saaben framkallar när man sätter sig i den. Efter att ha åkt en Volvo 240 halva barndomen och rattat en under många övningskörningstimmar trodde jag att Saab var skräp, ända tills jag började köra en själv. Nu vet jag bättre, Saab är en speciell bil.

Att jämföra Saab och Volvo är lika självklart för många svenskar som att jämföra synt och hårdrock på 80-talet. Två av de första orden min svåger uttalade när han lärde sig prata som liten lär ha varit: olvo och aab. Inte konstigt att historien om Saabs uppgång och fall och återuppståndelse engagerar många svenskar.

Nu skrivs ett nytt kapitel i berättelsen om bilen med tändningslåset på ett konstigt ställe, Spyker vill lansera en retromodell av den gamla 92an, den första Saaben, den som ser ut som ett cigarretui. Om jag ska ikläda mig rollen som marknadsförare så tror jag att det är rätt väg att gå. Sedan 900-modellen har design och målgrupp varit varken det ena eller det andra. De senaste tio åren har Saab försökt vara lyxig som en Mercedes och trygg som en Volvo och sportig som en BMW vilket är som att spela alla matcher på bortaplan.

Med en retromodell kan Saab åter sticka ut i mängden. Sen om den är klumpig som retrobubblan eller smidig som retrohundkojan, spelar mindre roll, bara den syns.

Världens tuffaste jobb

Nej, det är inte hummerfiskare i Barents hav, även om det påstås det i teve, världens tuffaste jobb är mattant, eller skolmåltidspersonal, som det heter, tufft för att det är otacksamt.

Kanske var jag ett ovanligt hungrigt barn, trots det relativa välstånd som präglade min barndoms hem, för när klassrumsklockan närmade sig halvtolv rann snålvattnet till och jag förvandlades till en ätarmaskin, likt vithajen, detta naturens under. När jag sedan stod där med brickan framför mig, redan preparerad med världens bästa, enligt nån bondepraktisk tes, krydda, nämligen hungern, fick ingenting komma mellan mig och skolmaten. Än i denna dag, när jag sluter ögonen, kan jag känna smaken av min matsalsfavorit, skomakarlådan. Kommer ni ihåg den? Den finns inte längre; stora bleck med potatismos, små biffar nedstuckna i prydliga rader och som inte detta var nog, dolda i potatismosen, små tärningar av stekt fläsk. Vem minns inte tyrolersåsen till tonfisksalladen, eller de stekta äggen, sunny side up, som så sent (?) som 1990 var standard till pyttipannan.

Varför är det då så tufft att servera mat till skolelever? Jo, för att det ingår i alla generationer elevers jobb att gnälla i matan, eller bamban, eller vad man föredrar att kalla matsalen. All mat är inte god. All mat är inte optimalt tillagad. All mat är inte fantasifullt komponerad. Men vem har tid eller råd med det? Jag har ätit i många matsalar på många skolor. Min aptit är måhända inte lika glupande som när jag var tonåring men det slår mig likväl att maten är helt fantastiskt med tanke på vad köken har att jobba med. Men visst kan man förbättra maten utan att spränga budgeten. Man måste inte servera kött varje dag bara för att snabbväxande tonårsgrabbar kräver det, det finns mättande alternativ.

I mitt tycke är det stora problemet att skolmaten helt enkelt är tråkig, det är mest bugafylla, som man säger i södern, och då har man underskattat elevernas förväntningar, chansa hellre med nåt lite klurigt än att på rutin sleva upp veckans tredje pastalåda.

torsdag 8 april 2010

I love you, Sheriff Truman

I love you, Sheriff Truman, yttrar den kylige, cyniske och provocerande Albert Rosenfield när han med Trumans händer knutna runt sin hals avslutar en lång harang om den globala omsorgen vars principer styr hans liv. Kärlek och vänskap binder samman eller förgör människorna i Twin Peaks. Därför älskar jag serien. Även i de sista avsnitten, sågade av mången kritiker, är kärleken kitet som binder karaktärerna samman, skänker dem trovärdighet mitt i röran, och håller åskådaren fast.

Som den lilla rödhaken i Blue velvet flämtar hela tiden en låga av hopp i Lynch opålitliga Twin Peaks. Här finns hjältar och antihjältar i en värld som på många sätt inrymmer sagans kamp mellan ont och gott. Människan är otvivelaktigt god i Twin Peaks men ett lätt offer för ondskan. Ondskan finns i själens skrymslen, i rädslan, i den okända naturen. Lynch sätt att låta naturen härbärgera ondskans och godhetens krafter gör honom till en tolkare av amerikansk myt, på något sätt blir Twin Peaks en nexus där den amerikanska historien möts: Indianlegender, våld och droger, eisenhower-erans äppelpajgullegull, rock'n'roll och motorcyklar. Men Lynch lämnar vissa dörrar öppna till mer rationella förklaringar, eller den värld vi läser om i tidningarna eller ser om på tevenyheterna; När demonen Bob har lämnat Lelands kropp inför chockade vittnen frågar de sig hur något sådant kunde vara möjligt, varpå agent Cooper replikerar: Vore det lättare att förstå att en far skulle våldta och mörda sin egen dotter?

Kärleken är Twin Peaks röda tråd, det kan tyckas banalt men sätter i sin enkelhet fingret på det absolut svåraste som finns för en regissör, nämligen att gestalta relationer som berör. Teveserier som Lost och Heroes, som ofta nämns som efterföljare till Twin Peaks, kommer inte att stå emot tidens tand eftersom de innehåller för få trovärdiga relationer. För att inte tala om uppsjön av komediserier från USA eller dramaserier från Sverige. En karaktär kan vara hur knäpp som helst så länge den står i en trovärdig relation till någon annan; Nadine i Twin Peaks känns med andra ord mer trovärdig än den mest "normala" rollfiguren i Saltön.

Att Twin Peaks lades ner innan tredje säsongen skulle spelas in är frustrerande. Lynch hade allt klart för sig när vi lämnades med en knäckande cliffhanger i Coopers badrum i sista avsnittet av säsong två. Vi lär aldrig få se fortsättningen, men bara lugn, Cooper blir återställd, det är i alla fall vad jag desperat intalar mig.

tisdag 6 april 2010

Tekniken och etiken

På en föreläsning häromdagen visade föreläsaren upp en artikel ur SDS som ironiserade över kritiken mot den tekniska utvecklingen. Föreläsningen handlade om IT och skolan och skulle väl på något sätt belysa hur den äldre generationen alltid är skeptisk mot det nya. Det är lätt att vara ironisk. Ironi är ett effektivt sätt att bemöta argument utan att behöva vara konstruktiv och uppmana till samtal.

Det är lätt att skoja om hur domedagsprofeterna trodde att televisionen skulle göra människor till slavar. Men är det inte det vi är när vi spenderar timme efter timme varje dag framför såpor och dokusåpor med reklam emellan? Dataspelen skulle göra oss mer våldsamma. Det är bara för dumt, tänker man innan man ser hur amerikanska soldater under förväntansfull upphetsning skjuter ihjäl obeväpnade irakier från en helikopter, i ett klipp från -07 nyss offentliggjort av Wikileaks. Det är känt att den amerikanska militären övar krigföring med hjälp av datasimulationer, som det kallas, alltså dataspel, inte bara för att det är billigare utan för att det avhumaniserar fienden. Jag befarar att soldaterna i helikoptern inte riktigt förstod att det var människor de sköt på.

Om det inte råder ett dynamiskt förhållande mellan den tekniska utvecklingen och kritiken mot densamma riskerar vi att förlora kontrollen. Tekniken ska vara vår tjänare, en relevant klyscha i sammanhanget.

En knapptryckning bort, heter det. Vad är det? En ny CD från en nätbutik, en prenumeration, en artikel, porr, en dödskjutning, att kalla någon hora, att delta i en hatkampanj? Det sistnämnda var en knapptryckning bort för tjugotusen personer på face book i samband med tragedin på en parkeringsplats i Landskrona.

Det är lätt att ryckas med, det är lätt att trycka på knappen. Jag frågade en skolelev som på facebook hade kallat en fd kompis för hora och hennes familj för diverse hemskheter om hon var beredd att upprepa det hon skrivit öga mot öga med familjen. Det vägrade hon.

Skulle alla tjugotusen som deltar i hatkampanjen mot den misstänkte förövaren och hans familj vara beredda att konfrontera honom eller familjen med sina ord?

Nej, jag tänkte väl det. Låt rättsstaten döma.

Jag klandrar inte människorna som hatar mördaren, hatet är begripligt när det obegripliga sker och situationen på parkeringsplatsen är något många kan relatera till: Jag har också tutat på andra bilister, tänk om...

Poängen är att hatet aldrig får institutionaliseras. Frågan är vad de sociala medierna kan komma att bli. Jag ser få skillnader mellan mobben på nätet och mobben som lynchade i den amerikanska södern, mobben som aldrig missade missade en avrättning på galgbacken, mobben som brände häxor eller mobben som matades med gladiatorspel.