torsdag 29 mars 2012

Där cirkeln möts

Anders Behring Breiviks försvar funderar på att kalla mulla Krekar som vittne med syfte att påvisa att Breiviks världsbild inte bygger på paranoida vanföreställningar utan på vad han uppfattar som reella hot. Mulla Krekar är en mycket extrem islamist, för den som inte känner till honom.

Här ska alltså två personer från varsin ytterkant bekräfta och motivera varandra.

Huvudsyftet är förstås att Breivik ska förklaras frisk och dömas till fängelsestraff, för att förklaras som lidande av vanföreställningar skulle inte passa in i massmördarens självbild.

Men det var egentligen inte tragedin den 22 juli jag skulle avhandla utan den vulgära världsbild extremisten representerar.

För vad har Krekar och Breivik gemensamt? Jo, en fragmentarisk världsbild godtyckligt hopplockad av IT-ålderns informationsflöde, ytligt i användarnas händer och sedan filtrerat genom deras förmodat svaga egon, osäkerheter och rädslor.

Mediabrusets nackdel är att det är hastigare än vår förmåga att processa det, det är uppenbart. Idag kämpar papperstidningarna för sin existens då de inte kan konkurrera med kortnyheter på nätet eller i gratistidningarna. Vi har blivit vana vid att vräka i oss nyheter, men inte att tugga eller smaka på dem. Att människor som inte läser tidningen på morgonen istället gör det på bussen eller på hållplatsen är inte fel i sig, men jämför en nyhet i en gratistidning med samma nyhet i en större dagstidning och se skillnaden; Vilken av dem kan bidra till en fragmentarisk världsbild och vilken kan skänka djupare insikter?

Krekar och Breivik, och Tolousemördaren för den delen, har samma förenklade världsbild. Men är de sjuka? Det får psykiatrin avgöra.

Oavsett oroar jag mig för det nedbantade nyhetsformat som är standard för en allt större del av jordens läsande befolkning. Förenklad information är roten till mången mänsklig katastrof. Förenklingen är den förhastade slutsatsens incitament och lögnens bästa vän.

fredag 23 mars 2012

Det är inte okey-en spaning

Ni kanske har hört det i etern. Uttrycket som ska få åhörarna att inse allvaret, uttrycket som signalerar att nu sätter någon ner foten. Jag menar förstås "det är inte okey".

Stefan Löfven sa det nyss om Ilmar Reepalus senaste groda, att "det är inte okey". I det här fallet att vara otydlig om människors lika värde:

"Det är aldrig okej när våra företrädare uppfattas som otydliga när det gäller alla människors lika värde."

Otydlighet angående människors lika värde är alltså "inte okey"? Men, undrar vän av ordning och språklig nyansering, var går gränsen för när uttrycket "inte okey" riskerar att få allvarliga ting att låta som en fadäs i stil med att råka släppa sig under en middagsbjudning? "Det är inte okey att fisa vid matbordet" går väl an, men sen då?

Kan vi förvänta oss att Reinfeldt kommenterar de senaste turerna om Bildt, Lundin Oil och etnisk rensning i Sudan med orden: "Det är inte okey att vår utrikesminister kan sammanlänkas med ett företag som varit inblandat i ett folkmord"?

Hur är det med kriget i Afghanistan, mordet på Palme, Apartheid? Var eller är dessa händelser och skeenden "inte okey"?

Det är kanske inte okey att inlemma så allvarliga händelser i ett blogginlägg?

Men är det okey att använda torftiga uttryck om allvarliga ting?

Eller är det oacceptabelt?

Jag bara undrar.

Dags att avgå

Carl Bildt. Nya graverande uppgifter om Lundin Oil bör innebära slutet på utrikesministerns redan alltför utdragna karriär. En utrikesminister in cahoots med ett företag som lejer milisgrupper och barnsoldater för att rensa oljeområden på folk. Inte bra.

Ilmar Reepalu. Malmös starke man är sedan länge bara en, just det, stark man. En sådan som envist klamrar sig fast vid makten trots att bäst före datum gått ut sedan länge. Ännu ett klavertramp som sprider disharmoniska klanger i ett Malmö som behöver lugn och ro kvalificerar Ilmar för listan över politiker som gjort sitt.

torsdag 15 mars 2012

När jag var liten...

Min mamma läraren sa alltid: bli vad du vill, bara du inte blir lärare.

Nu har jag jobbat som lärare i snart tio år och visst sitter jag där vid köksbordet och plågar mina nära och kära med den ena klagovisan efter den andra. Bara därför tänkte jag ta det här klagandet ett steg längre och berätta varför jag i min tur ska avråda mina barn från att bli lärare:

Häromveckan fick vi i kollegiet på en högstadieskola i en typisk svensk småstad nya instruktioner i konsten att skriva omdömen i den storslagna pedagogiska portal som ett företag dyrt har sålt till kommunen. Omdömen skrivs alltså i samband med utvecklingssamtal, då man också ploppar i några betygsliknande ploppar, som ser ut som Trivial Pursuit-ploppar, som ska uppdateras i takt med elevens utveckling, varje plopp motsvarar ett kriterium och de olika ämnena har minst 10 övergripande kriterier. Det liknar betyg men är det inte, för att eleven ska inte luras att det är det. Istället för E-A kanske man har valt 1-5 för att det inte ska vara som betyg, fast då blir som de gamla betygen, alltså de förr förra, innan V-MVG, men det är en annan femma. Tillbaka till omdömena som alltså elev och föräldrar ska ta del av under utvecklingssamtalet men som bara är ett av flera dokument som ska avhandlas och skrivas under samtalet. Man ska nämligen också skriva IUP (individuell utvecklingsplan) i vilket man befäster elevens fortsatta strävanden, ett ord man för övrigt inte längre får använda, hur som helst, man sätter på pränt hur elevens ska fortsätta utveckla sina förmågor, ett ord man både får och ska använda. Var började jag? Just det, omdömen och i förlängningen IUP. Min skola, och andra skolor med den, fick nämligen bannor av Skolverket för att vi i våra IUP i alltför hög grad föreslagit att även eleven var ansvarig för den fortsatta utvecklingen av sina förmågor. Jag menar, hur vågar vi ge eleven eget ansvar? Skäms!

Egentligen var inte det poängen.

I den papperslösa skolan får ingenting missas. En SO-lärare som följer en klass på 25 elever under årskurserna 6-9 förväntas skriva och uppdatera omdömen, IUP och ploppar kontinuerligt (helst efter varje avslutat arbetsmoment) under en termin. 4 ämnen, 25 elever, ett par arbetsmoment varje termin, ett tiotal kriterier i varje ämne, 8 terminer.

You do the math.

Och efter att läraren under samtalet har redovisat alla omdömen och ploppar säger den genomsnittlige föräldern:

- Kan du inte bara berätta hur det går?

torsdag 1 mars 2012

Syndabockar och borgerligheter

Bankanställda känner sig utsatta på jobbet. Anledningen, menar de, är att bankerna av regeringen pekas ut som de största skurkarna i den ekonomiska krisen. De anställda i kundtjänst och kassa hävdar att de får ta skiten när kunderna känner frustration.

Detta påminner inte lite om hur Sveriges lärare känner sig. Ända sedan maktskiftet 2006 har regeringen, med Jan Björklund i spetsen, mycket taktiskt pekat ut lärarkåren som orsaken till att den svenska skolan, enligt belackarna, inte håller måttet.

Det senaste året har Anders Borg lika taktiskt pekat på bankerna som skyldiga till allt ont av ekonomisk art som drabbar Svensson.

Ser ni ett mönster? Det gör jag: Den sittande regeringen har avvecklat sitt eget ansvar genom att konsekvent peka på andra aktörer.

Hur kan lärarkåren bli syndabockar för konsekvenserna av avvecklade sociala skyddsnät, barnfattigdom och arbetslöshet?

Det finns mycket att säga om bankernas ansvar för den ekonomiska krisen, men att som Anders Borg stjälpa över hela ansvaret på dem är hyckleri. Regeringen och bankerna sitter i samma båt och dyrkar samma skoningslösa ekonomiska system.

Låna. Konsumera. Hjulen ska snurra till varje pris.

Käre Anders Borg: Man kan inte sätta en snöboll i rullning från bergets topp och sedan gnälla när lavinen drar in i byn.