torsdag 28 januari 2010

Med fokus på rätt saker

Äntligen har forskningens kritik mot miljöminister Carlgrens rovdjurspolitik fått sin rättmätiga plats i dagspressen. Utan att förringa den känslomässiga aspekten av vargjakten, varken i mitt läger eller det andra lägret, har jag med frustration sett hur debatten har förts på en osaklig och känslosvallande nivå i tidningar och i teve där de enligt mitt tycke mest relevanta frågorna inte har tagits upp i tillräckligt hög grad. För är det inte relevant att mångårig forskning totalt har ignorerats och att direktiv som Sverige har ratificerat har brutits? Och kanske värst av allt, att den högste ansvarige, miljöminister Carlgren, i förnekelse fortsätter hävda att han har rätt. Att ljuga kallas det, men eftersom ministeransvar inte längre verkar existera i Sverige lär vi inte se honom lämna sin post före valet. Det är lite med Carlgren som med Sovjetunionens hockeymålvakt Tretjak; han ställde alltid upp för regimen men behövde sällan anstränga sig och blev aldrig utbytt. Man hade lika gärna kunnat ställa en krukväxt mellan stolparna! Frågan är hur länge regeringen är villiga att täcka i egen zon*? Vargdebaklet är inte det enda stolpskottet**, för med Carlgren som miljöminister har Sverige halkat efter i miljösamarbetet kring Östersjön och gått från bror duktig till strut på huvudet, förbisprunget av de baltiska staterna och Polen och Tyskland. Är det så det ska va? som Sverker säger.

*sportreferensen tyder på att en viss OS-feber har börjat infinna sig
**eller så har jag förlorat omdömet

Vision om Norra Vallgatan i Malmö

I morse på tåget fick jag en vision som rörde en gammal kär huvudvärk. För fortfarande två år efter flytten från Malmö kan jag inte sluta tänka på Norra Vallgatan, när jag befinner mig i närheten, vill säga, som i morse; Grå tristess så fort man lämnar Bishops arms bakom sig. Men jag fick alltså en vision. Det var när jag såg de gamla husen mellan Drottningtorget och Caroli som jag fastnade med blicken vid Bastionen, den lilla udden som skjuter ut i kanalen vi S:t Gertrud, och jag såg hur en byggnad restes där, en mötesplats, kanske ett kafé, eller en restaurang, helst även en scen för musik. Sedan såg jag en med varmt ljus upplyst promenad längs kanalen vilken gjorde den grå trottoaren mellan Slussplan och Centralen till en levande länk mellan Värnhem och centrum. För faktum är att sträckan idag inte känns människovänlig, varken för lokalbefolkningen eller trampbåtsturisterna, som förgäves spanar efter ett intressant strandhugg.

måndag 25 januari 2010

Handbok i bildspråk, kap 3: liknelser för dummies

I efterspelet till vargdebatten börjar nu resignationsfasen. På troget svenskt manér kommer frågan som ett brev på posten; blev det inte oproportionerligt mycket ståhej? I dagens blaska är en av debattörerna inne på det spåret och smeker dessutom in följande jämförelse: Tänk om gatorna i Malmö vore fulla av vilda, herrelösa kamphundar av en sällsynt ras som knappast fanns på andra ställen. Nog skulle en majoritet tycka att man borde skjuta dessa livsfarliga bestar. Att en massa människor kring polcirkeln ömmade för dessa vilddjur kunde vi faktiskt strunta i, allt enligt en tolkning av subsidiaritetsprincipen. Alltså principen om att beslut ska fattas på så lokal nivå som möjligt. Hans avslutande trötta kommentar där vargdebatten ställs mot fundamentala, allvarliga problem är typiskt för någon som inte brinner för frågan utan mest vill raljera, trots att han verkar tycka att vargen borde ha en plats i vår natur. För fakta i vargfrågan hänvisar jag till initierade artiklar på Naturskyddsföreningens hemsida. Tråkigt att den här frågan än en gång ses som en kamp mellan stad och landsbygd. Tråkigt att en skribent på en ledande dagstidning hemfaller åt tarvliga liknelser, eller björklundare, som man kan kalla dessa simpla bildspråkliga beten. Själv tänker jag inte hemfalla åt oproportionerligt (?) stora ord som naturvärden, ovärderlig, mångfald, ansvar, arv, habitatsskydd, EU-direktiv, etik och moral, för att nämna några.

lördag 23 januari 2010

Du är inte ensam, Wilton!

Inför den allsvenska säsongen -01 debuterade en god vän och jag som staketrävar bakom Malmö Stadion. Vi hade sett träningsmatcher tidigare och vår kärlek till MFF var obruten sedan barnsben, men en träning hade vi inte bevistat tidigare. 2001 väntade allsvensk comeback och våra blickar den där dagen riktades mot en joxande och trixande Zlatan Ibrahimovic. Tränare Michael Andersson lät honom hållas men övrig vuxen personal, som det heter i skolan, försökte förgäves leda in honom i fållan där Mattisson, Olsson och de andra kämparna stod och stampade i otålig väntan på att få trycka till junisarna i internmatchen. Min kompis skämdes sällan för sig, han hade en integritet och ett lugn som ingav förtroende och respekt, han hade också en vass tunga när det behövdes och som vuxen lärde han sig att använda sin verbalitet med enkelhet och stringens. När Zlatan efter ett misslyckat trick traskade bort mot oss för att hämta den förlupna bollen som hade lagt sig framför våra fötter fångade min kompis den unge stjärnans blick och sade med lugn röst: Det är dags att skärpa sig nu, Zlatan. Zlatan stod där med bollen i famnen en sekund eller två innan han sänkte blicken och lommade bort till de andra för att äntligen få på sig en träningsväst. Det var då. Idag spelar laget sin första träningsmatch för året och namnet på allas läppar är Joseph Elanga. För mig är det mer intressant att se Wilton Figuereido. Förra året var en plåga. I match efter match spikade Wilton upp sig på korset för att ta på sig lagets misslyckanden. I år hoppas jag att staben runt MFF har jobbat med den biten. Jag tror att han kan frälsa oss i år. Du är inte ensam, Wilton, du är en del av en stolt och stark förening!

Gurkburken, bäst före

Ibland behövs ledare. I lagsport i synnerhet och då kallar vi dem gärna starka karaktärer, de som bär laget på sina axlar. Maradona 86, Zidane 98. Deras respektive omgivningar var inte på något vis medelmåttiga, men de var heller inte kapabla att utföra stordåd utan sina ledare. Det svenska handbollslandslaget hade en uppsjö ledare under storhetstiden på nittiotalet, starka karaktärer som med sina specifika egenskaper bar fram laget. Det är något magiskt med den typen av idrottare, de börjar lysa som överhettade instrumentpaneler i motgång och de sprider ett tryggt gult sken i medgång. Nu finns det ingen ledare i handbollslandslaget och då går det som det går. Det spelar ingen roll att Claes Hellgren turnering efter turnering utnämner den ena blågula spelaren efter den andra till en av världens bästa ditten och datten. Laget saknar styrning på plan och utanför står två gamla hjältar och hoppas att nya kluriga metaforiska konserver på plan ska fungera enligt ritningarna. Jag är ingen handbollsexpert men nog verkar det svenska spelet plottrigt. Det kvicka och kombinationsrika spel spetsat med snabba kontringar som ingen kunde stå emot en gång förefaller förlegat. Jag tycker att det är dags att titta efter en utländsk föbundskapten. Fotbollslandslaget bommade den chansen, handbollslandslaget kan fortfarande ta den.

fredag 22 januari 2010

Haut culture

Statarkatten kommer smygande igen med en liten anekdot. Under ett ärende till den ärevördiga staden Lund kom jag plötsligt att tänka på en tilldragelse från det avlägsna nittiotalet. Jag tror att det var åsynen av piffiga studenter som fick mig att minnas, studenter som på intet sätt har någon likhet med de studenter som figurerar i min lilla historia. Det kan också ha varit bilden av Göran Hägglund på en förstasida som fick mig att minnas, men det återstår att se. Bandet hade fått en sån där spelning som kompisars kompisar fixar; lite hopp om publik, ingen utrustning på plats och dåligt betalt. Vi spelade akustisk amerikansk musik med ganska mycket text. Egentligen är spelningen inte viktig, inte heller genren, men arrangörerna. Det var en poesiförening. När vi hade packat ihop våra grejer efter framfört gig blev vi bjudna på den efterföljande middagen. Med goda förhoppningar om att med mat och dryck få kompensation för det ringa gaget antog vi inbjudan. Jag minns inte mycket av maten eller vinet men jag minns att poesiföreningens ordförande höll hov snett mitt emot mig, han utbrast: Jag förmodar att vi konstnärer är uppe och svävar i det blå, som man säger. Jag hajade till, intresserad av hans insiktsfulla exposé. Han gjorde en svepande gest över bordet åt mitt håll och fortsatte: Ta de här musikerna, till exempel, de är mer jordnära på något sätt. Jag tittade mig nervöst omkring men ingen förutsatte att jag skulle svara. Det skålades även för konsten den kvällen, flera gånger, och jag skålade artigt med. Och så tio år senare, en råkall vinterdag i Lund ser jag Göran Hägglund på en förstasida och jag undrar om det var under ett liknande möte fröet till verklighetens folk började gro? Inte mötet med konsten men med en salongsberusad och euforisk kulturbärare, fylld av förträfflighet? Sen ser jag de piffiga studenterna med sina dolce och grabbarna-kläder och exklusiva shoppingkassar och jag börjar genast skydda minnet av middagen hos poesiföreningen och tiden när Lund ännu var en kulturstad.

torsdag 14 januari 2010

Punkistan!

Ibland måste man skoja med folk, särskilt extremister eftersom de sällan eller aldrig har någon humor. Ibland får man lov att strunta i analyser och förklaringsmodeller och låta en bild, ett uttalande, ett ögonblick i tiden oberoende tala, utanför sin kontext. Det är synd att länken inte innehåller bilden som publicerades i papperstidningen, den har nämligen stor skivomslagspotential. Bilden på de tre frontfigurerna i organisationen Islam4UK är lysande. Deras uppsyn är klockren hip hop, och nu snackar vi politisk sådan, Public enemy och Ice Cube, om ni kommer ihåg hans bistra min på Amerikkas most wanted? Bakom de tre skäggiga männen (det är ju ofta skäggiga män, eller oskäggiga män också för den delen, som ligger i religionens framkant och kallas radikala fast radikala för det mesta innebär i bakvattnet), hänger plakat med texten Democracy is hypocrisy, freedom=dictatorship. Här tycker jag att grabbarna har hittat åtminstone fragment till en låttext. Mitt i bilden, bakom bandets frontfigur Anjem, presenteras låttiteln Shariah for the UK och den som inte associerar till Sex pistols är inte vaken. Det är så punk! som ungdomarna sa för några år sedan. Jag vet att det är allvarliga grejer det här men som sagt, jag lämnar diskursanalysen utanför den här gången. Att se på världen med ett humoristiskt filter är både ett vapen och ett skydd, för ibland är det bara så svårt att begripa. Det är synd om människan, som Indras dotter sa.

måndag 11 januari 2010

Nu måste väl ändå myntet trilla ner!

Så var det sista frågetecknet uträtat för dem som händelsevis fortfarande tvivlar. År efter år har forskare och viltvårdare försökt nå fram med sina rapporter men först nu i elfte timmen och tjugosju döda vargar senare anses det ha nyhetsvärde. På tal om nyhetsvärde; på förekommen anledning, vissa jägarsamfund har tydligen bjussat riksdagsmän på jaktkurs, tog Godmorgon Sverige upp det här med lobbyverksamhet, kors i taket! Tyvärr var det ett ganska ljumt samtal där i myssoffan, inget ståhej här inte. Det är väl så att många har en ganska fördragsam attityd till detta öppna mutsystem och ingen tyckare vill verka naiv, (ni vet på kontinenten har man en heeelt annan inställning). Och? Själv ser jag ingen skillnad mellan en bjudkurs i jakt och en stor fet summa pengar. Chiuso, finito, basta!

söndag 10 januari 2010

Att ta sig upp ur en skyttegrav

Minns ni nivån på debatten när USA inledde anfallet mot Saddam Hussein? Det var rena skyttegravskriget i svensk press. Sällan har så starka känslor rörts upp som när WTC rasade. Jag hörde vanligtvis apolitiska personer säga att det kändes som om en nära anhörig hade gått bort, själv drabbades jag av en bekants vrede när jag sa att jag förstod vad som lett fram till ett attentat av det slaget, förstod, inte försvarade, jag var lika bestört av tragedin som andra. Vid krigsutbrottet var det dags att välja sida precis som G W Bush ville, either you're with us or against us, tror jag ordalydelsen var. På SDS var Per T "G.I." Ohlsson en stor patriot, trots en alltmer ohållbar situation för Hans Blix och UNMOVIC i deras arbete med att utreda huruvida massförstörelsevapen fanns i Irak eller ej och trots att kriget bröt mot folkrätten. Många som stödde Bush började jämföra med andra världskriget och tänk-om-USA-inte-hade-räddat-oss-då resonemangen var vanliga. Nu skulle det här inlägget egentligen inte handla om Irak utan om Per T Ohlsson, som jag vill hylla. Därför att det är så mycket svårare att gräva sig upp ur en skyttegrav än det motsatta, särskilt som opinionsbildare med stor läsekrets. Jag förmodar att Per Ts USA-bild modererades under Bush. Kanske insåg han att debatten om kriget i svensk media inte var en fråga om vänster eller höger utan om förnuft eller oförnuft. Idag skriver Per T Ohlsson de överlägset mest initierade ledarna om amerikansk politik och samhällsliv. I dagens tidning skriver han om det mediala drevet mot Obama, ni vet O'Reilly-stilen, fast värre, om det är möjligt. På tal om amerikansk debatt så är det alltid lika lustigt att se hur den svenska blockpolitiken överförs på det amerikanska tvåpartislaget i samband med presidentval. Under de två senaste valen har socialdemokrater oftast suttit på den demokratiska sidan i tevesoffan och moderater på den republikanska. Skyttegravar än en gång. Demokraterna grundades av anti-federalister som ville begränsa den federala regeringens makt och de var stora bland slavägarna. President Lincoln var däremot republikan. Så hur vår bild av "åsnor" och "elefanter" ser ut handlar nog mer om hur de senaste decenniernas amerikanska presidenter har tilltalat världen. Hur det sedan hänger ihop med hur våra politiker identifierar sig med demokrater respektive republikaner får stå för dem. Det är relevant att referera till nutiden men historiekunskaper är aldrig fel.

Prisonbreak?

Ännu ett tragiskt kapitel i sagan om den svenska vargen. För kanske är det ett tecken i tiden att vargar i Skånes djurpark tog sig ut ur sitt hägn. De lär ha blivit skjutna. Kanske kallades de av sina fränder i norr, ett rop på hjälp från spillran av den vargstam som en felaktig och rättsvidrig politik håller på att utradera. Ödet för vargarna i Skånes djurpark får vi behandla separat, det är bara sjukt att det händer just nu. Attityden till vår natur kommer att ta generationer att förändra. Svensken vill ha sin vilda natur, skryta om vidderna och djurlivet, men naturen ska vara behändig, tillrättalagd, farliga djur kan de ha i Afrika så att David Attenborough kan filma dem och Arne Weise lägga det svenska kommentatorsspåret. Vargen är farlig för vissa: älgar, rådjur, lösspringande hundar men att den skulle vara farlig för människan är en villfarelse, det vet vi. Min lösning på problemet heter kunskap om det ovärderliga i den ekologiska mångfalden, stängsel och specialtränade hundar som vaktar betesdjuren, besök av folk från vargtäta områden i världen, amerikaner, kanadensare, spanjorer, ryssar, rumäner eller italienare, som kan lära deras svenska motsvarigheter hur man lever med vild natur in på knuten och att vara ödmjuk inför den fantastiska skapelse vi människor måste förvalta, för allas vår skull. Och sist men inte minst en ordentlig genomlysning av utfärdandet av vapenlicenser i det här landet för snart har vi lika många jägare som körsångare och det vill inte säga lite.

lördag 9 januari 2010

SM-guldets förbannelse

Nanne Bergstrand, duktig och grinig allsvensk fotbollstränare i Kalmar FF, beklagade sig en gång över det faktum att de svenska storklubbarna, med våra mått mätt, fick mer medial uppmärksamhet än de mindre klubbarna. Det var innan KFF vann guldet 2008, innan elmarna och brassarna försvann. Nu önskar han nog att klubben hade fått fortsätta sin resa i mediaskuggans dal. Det är ett aber att bli svensk mästare. Pressklippen ökar och därmed internationell uppmärksamhet kring vissa duktiga spelare. Spelarna i ett guldlag, till skillnad från spelare i de andra lagen tenderar även att känna att nu har jag nått ett mål i karriären, dags att sikta mot nästa. AIK-folket har det inte lätt just nu, förutom de ekonomiskt ansvariga som ser hur spelarförsäljningarna räddar även nästa års budget. Det svenska skattetrycket är väl det som skiljer allsvenska klubbar från den europeiska adeln. Men är det dåligt? Hur mycket är vi villiga att offra för att få se konkurrenskraftig svensk klubbfotboll när samhällets institutioner i övrigt rustas ned? I många stora fotbollsländer accepterar man utan vidare att spelare tjänar lika mycket i veckan som en lärare tjänar på två år, på samma sätt accepterar många att företagsledare som schabblat bort både pengar och människors jobb får mångmiljonbelopp i avgångsvederlag. Jag vill inte leva i ett sånt samhälle där människors värde bedöms så olika. Jag läste förresten om en femtonåring från MFF som skulle bli proffs i England. Allt var bättre där, sa han, i Malmö fick vi till och med handla mat själva. Suck! Det var bättre på Bosse Larssons tid.

torsdag 7 januari 2010

Svensk maffia

Nu är det slut på diplomatin från Statarkattens sida. När svensk maffia dryftas tänker nog många på lyxbrottslingar i taffliga filmer i stockholmsmiljö, anabola MC-skåningar med mjällproblem eller etniska ungdomsgäng i BMW. Men den överlägset största maffiaorganisationen i Sverige heter jägareförbundet med 195 000 medlemmar i den väpnade grenen. I Sverige blir ytterst få fällda för jaktbrott och blir någon det mullrar det hotfullt bland jägarna. Så även denna gång. Tydligen finns det ingen åklagare som är stark nog att åta sig uppdraget att ställa de ansvariga inför rätta efter den uppenbart regelvidriga licensjakten på varg, kanske rädslan att vakna på morgonen med ett älghuvud i sängen väger in? Sakliga argument och förslag på lösningar för lantbrukarna i rovdjurslänen saknar relevans, verkar det som, eftersom licensjakten på varg enbart har varit en uppvisning i testosteronsprut för det över 10 000 man starka jaktlaget. Eftersom det handlar om hat och blodtörst spelar det ingen roll om man skulle erbjuda elstängsel och storvuxna hundraser, sådana som skrämmer bort vargar i andra vargländer, avsikten har hela tiden varit att jaga och ha kul, kom inte och påstå något annat, alla som börjar yra om "naturvård" och "förstärkning" av varstammen ombedes hålla tyst. Igår ojade jag mig över de hot som några av vargjägarna hade fått ta emot, man ska inte hota, man ska argumentera. Hot skrämmer bort förnuftet i båda lägren. Men idag undrar jag: Vad ska man göra? I fyrtio år har sakliga argument, nationell lagstiftning och ratificering av internationella konventioner om artskydd inte hjälpt, Sverige är laglöst land när det kommer till varg. Vad ska man göra? Historien kommer att döma de ansvariga hårt. Frågan är, räcker det?

måndag 4 januari 2010

Jag ser fantastiska ting

När Howard Carter uttalade de ovan klassiska orden stod han inför en av de största arkeologiska upptäckterna i historien, Tutanchamons grav. Den var intakt och fylld av berättelser ur ett forntida liv i det mest mytomspunna riken av alla, det egyptiska. Likväl var graven oansenlig eftersom kungen som vilade där var oansenlig. Han var ung och hans korta regeringstid stod i skuggan av hårda religiösa strider mellan det gamla prästerskapet och det nya. När han dog utraderades spåren av den soldyrkan hans företrädare Echnaton hade infört, dyrkan av Aton, solskivan, det första steget mot den en fornegyptisk monoteism. Fortfarande vilar skatter under den egyptiska sanden och fynd rikare än Carters kan mycket väl döljas i hittills outforskade kulturlager. Tutanchamons grav var ju som sagt oansenlig i sammanhanget, de flesta av de stora faraonernas gravar plundrades redan under antiken och man kan bara tänka sig vad som fanns i Ramses II:s eller Tutmosis gravar och i de gravar som aldrig hittats. Jag undrar om drömmar om arkeologiska upptäckter fortfarande kittlar barns fantasi? Själv drömmer jag ännu drömmen om att allt inte är känt för oss. Världen blir mer spännande så.

lördag 2 januari 2010

Enfald istället för mångfald

Idag har licensjakten på varg inletts. What we do in life echoes in eternity, säger Maximus. Precis så, alla som varit delaktiga i beslutet att tillåta jakten kommer att dömas mycket hårt av kommande generationer. Beslutet vilar på extremt lösa grunder och bland naturvårdare i Sverige och runt om i världen förefaller det gammalmodigt och dessutom olagligt, enligt EUs habitatdirektiv. Sverige och svenskarna skryter om sin vilda natur men naturen vi överlämnar till våra barn är steril och tillrättalagd. Jag skäms. Enfald har gått före mångfald.

fredag 1 januari 2010

Så blir 2010, del 3

På det nya årets första dag tar Statarkatten avstamp i en svensk klassiker. Nämligen att någonstans i vårt avlånga land sitter en skribent med pannan i djupa veck och tippar Malmö FF som svenska mästare i fotboll. Som ljusblå katt blir man först lite smickrad för att sedan ställa den aktuelle tipparen frågan: hur tänkte du nu? Allt annat än en repris på 2009 års guldstrid är en skräll, konstaterar jag bittert. Men först väntar OS i Vancouver där Tre kronor ska försvara sitt guld. Sällan Stellan, jo förresten, om den här mannen skänker världen en sista galaföreställning så är faktiskt allt möjligt. Annars blir det som vanligt en frustrerande väntan på svenska framgångar i längdspåren. Längdåkning är en underbar TV-sport, så länge de undviker masstart. Femmilen i Pragelato för fyra år sedan fick mig att koka av ilska. Jag drömde om de verkliga bedrifterna, ensamma kärva män mot naturens krafter, väntan på tidspasseringarna, som i Nagano, när Niklas Jonsson sekund för sekund tog in på en allt tröttare Dählie. Det blev ett silver för Jonsson i den mest spännande femmil jag sett. För fyra år sedan såg jag ett gäng söndagsåkare göra upp om segern i en spurt den sista halva kilometern, urtrist. Några tips till slut. Helena Jonsson tar guld i jaktstart, hennes nerver i avgörande skytte är det ingen annan som matchar. I fotbollsvärlden kommer England fira stora triumfer. Lampard och Terry kommer att smaka segerns sötma både i champions league med Chelsea och i VM med det engelska landslaget. Zlatan kommer att bli cupmästare i Spanien men se ligatiteln vinnas av Marängerna från Madrid. Givetvis är detta inget jag går och hoppas på men jag försöker efter bästa förmåga vara objektiv. Tråkigt? Jo, det tycker jag också. Så vem vinner allsvenskan till slut? Malmö FF så klart. Med vänlig hälsning Cyklopen.