SM-guldets förbannelse

Nanne Bergstrand, duktig och grinig allsvensk fotbollstränare i Kalmar FF, beklagade sig en gång över det faktum att de svenska storklubbarna, med våra mått mätt, fick mer medial uppmärksamhet än de mindre klubbarna. Det var innan KFF vann guldet 2008, innan elmarna och brassarna försvann. Nu önskar han nog att klubben hade fått fortsätta sin resa i mediaskuggans dal. Det är ett aber att bli svensk mästare. Pressklippen ökar och därmed internationell uppmärksamhet kring vissa duktiga spelare. Spelarna i ett guldlag, till skillnad från spelare i de andra lagen tenderar även att känna att nu har jag nått ett mål i karriären, dags att sikta mot nästa. AIK-folket har det inte lätt just nu, förutom de ekonomiskt ansvariga som ser hur spelarförsäljningarna räddar även nästa års budget. Det svenska skattetrycket är väl det som skiljer allsvenska klubbar från den europeiska adeln. Men är det dåligt? Hur mycket är vi villiga att offra för att få se konkurrenskraftig svensk klubbfotboll när samhällets institutioner i övrigt rustas ned? I många stora fotbollsländer accepterar man utan vidare att spelare tjänar lika mycket i veckan som en lärare tjänar på två år, på samma sätt accepterar många att företagsledare som schabblat bort både pengar och människors jobb får mångmiljonbelopp i avgångsvederlag. Jag vill inte leva i ett sånt samhälle där människors värde bedöms så olika. Jag läste förresten om en femtonåring från MFF som skulle bli proffs i England. Allt var bättre där, sa han, i Malmö fick vi till och med handla mat själva. Suck! Det var bättre på Bosse Larssons tid.