Att ta sig upp ur en skyttegrav

Minns ni nivån på debatten när USA inledde anfallet mot Saddam Hussein? Det var rena skyttegravskriget i svensk press. Sällan har så starka känslor rörts upp som när WTC rasade. Jag hörde vanligtvis apolitiska personer säga att det kändes som om en nära anhörig hade gått bort, själv drabbades jag av en bekants vrede när jag sa att jag förstod vad som lett fram till ett attentat av det slaget, förstod, inte försvarade, jag var lika bestört av tragedin som andra. Vid krigsutbrottet var det dags att välja sida precis som G W Bush ville, either you're with us or against us, tror jag ordalydelsen var. På SDS var Per T "G.I." Ohlsson en stor patriot, trots en alltmer ohållbar situation för Hans Blix och UNMOVIC i deras arbete med att utreda huruvida massförstörelsevapen fanns i Irak eller ej och trots att kriget bröt mot folkrätten. Många som stödde Bush började jämföra med andra världskriget och tänk-om-USA-inte-hade-räddat-oss-då resonemangen var vanliga. Nu skulle det här inlägget egentligen inte handla om Irak utan om Per T Ohlsson, som jag vill hylla. Därför att det är så mycket svårare att gräva sig upp ur en skyttegrav än det motsatta, särskilt som opinionsbildare med stor läsekrets. Jag förmodar att Per Ts USA-bild modererades under Bush. Kanske insåg han att debatten om kriget i svensk media inte var en fråga om vänster eller höger utan om förnuft eller oförnuft. Idag skriver Per T Ohlsson de överlägset mest initierade ledarna om amerikansk politik och samhällsliv. I dagens tidning skriver han om det mediala drevet mot Obama, ni vet O'Reilly-stilen, fast värre, om det är möjligt. På tal om amerikansk debatt så är det alltid lika lustigt att se hur den svenska blockpolitiken överförs på det amerikanska tvåpartislaget i samband med presidentval. Under de två senaste valen har socialdemokrater oftast suttit på den demokratiska sidan i tevesoffan och moderater på den republikanska. Skyttegravar än en gång. Demokraterna grundades av anti-federalister som ville begränsa den federala regeringens makt och de var stora bland slavägarna. President Lincoln var däremot republikan. Så hur vår bild av "åsnor" och "elefanter" ser ut handlar nog mer om hur de senaste decenniernas amerikanska presidenter har tilltalat världen. Hur det sedan hänger ihop med hur våra politiker identifierar sig med demokrater respektive republikaner får stå för dem. Det är relevant att referera till nutiden men historiekunskaper är aldrig fel.