Gurkburken, bäst före

Ibland behövs ledare. I lagsport i synnerhet och då kallar vi dem gärna starka karaktärer, de som bär laget på sina axlar. Maradona 86, Zidane 98. Deras respektive omgivningar var inte på något vis medelmåttiga, men de var heller inte kapabla att utföra stordåd utan sina ledare. Det svenska handbollslandslaget hade en uppsjö ledare under storhetstiden på nittiotalet, starka karaktärer som med sina specifika egenskaper bar fram laget. Det är något magiskt med den typen av idrottare, de börjar lysa som överhettade instrumentpaneler i motgång och de sprider ett tryggt gult sken i medgång. Nu finns det ingen ledare i handbollslandslaget och då går det som det går. Det spelar ingen roll att Claes Hellgren turnering efter turnering utnämner den ena blågula spelaren efter den andra till en av världens bästa ditten och datten. Laget saknar styrning på plan och utanför står två gamla hjältar och hoppas att nya kluriga metaforiska konserver på plan ska fungera enligt ritningarna. Jag är ingen handbollsexpert men nog verkar det svenska spelet plottrigt. Det kvicka och kombinationsrika spel spetsat med snabba kontringar som ingen kunde stå emot en gång förefaller förlegat. Jag tycker att det är dags att titta efter en utländsk föbundskapten. Fotbollslandslaget bommade den chansen, handbollslandslaget kan fortfarande ta den.