tisdag 4 december 2012

Boktips om hälsofascism

Är moralismen den senaste fascismen? Är vår karaktär under lupp? Värderas vi efter hur vi sköter våra kroppar? Jag tror det.

Juli Zeh skildrar statens vilja till kontroll över våra kroppar i sin bok Corpus delicti, en historia som utspelar sig femtio år in i framtiden i en värld där medborgarnas värde enbart mäts i hur de sköter sin hälsa. Bokens innehåll är dessvärre inte en avlägsen dystopi, här och nu är stat och arbetsgivare väldigt intresserade av hur vi sköter oss. Ska överviktiga betala mer för sjukvård? Rökare? De som dricker alkohol? Bipolära? Allergiker?

Juli Zeh drar paralleller mellan handlingen i sin bok och Tredje riket, och det är befogat. Tredje riket hade som ambition att sortera bort individer som inte kunde bidra till det, enligt den megalomaniska ledaren, ödesbestämda uppdrag Tyskland hade.

Zeh poängterar hur stat och arbetsgivare redan nu kommer allt närmare det privata, det vi som individer måste få råda över själva.

Men individens frihet i det marknadsliberala samhället är dessvärre på väg att reduceras till vår grad av produktivitet.

Skrämmande.

Så ät, drick och var glad, medborgare!

Ni som vill. Ni som inte vill gör naturligtvis som ni önskar.

För tydlighetens skull.

söndag 2 december 2012

Titta det snöar!

Så var det advent och med den kom snön till vårt sydligaste landskap, vackert! Jag gillar snö, särskilt när man som jag bor mitt i ett område med mycket åkrar, visserligen böljande sådana, men ändå, böljande eller ej, de är inte särskilt smickrande i novembervätan.

Inte heller smickrande besökssiffror för Skånes djurpark, apropå ingenting, nu riskerar personalen att inte få lön i december. Hm, kanske har det att göra med att man för något år sedan sköt ihjäl en hel vargflock. Man kan se föräldern framför sig som förklarar för sitt barn: Nej Pelle, här finns inga vargar, det var så att några rymde och då sköt man ihjäl alla med gevär. Men pappa, varför det? Ja du, det är det ingen som vet.

Och så tar en nazist plats i fullmäktige i Lidköping, på en SD-stol. Förvånande? Nej, men vad som är förvånande är att folk tycks strunta i det. I sanning ett lågt betyg åt många. Men, jag ska inte gripas av moralpanik, SD har lyckats behålla sin underdog-image, därför är det fortsatt ok att rösta på dem ute i stugorna. Vi får hoppas på fortsatt brett samarbete i riksdagen mellan de partier som inte bygger sin politik på lögner och rädsla.

Nej, nu lägger jag politiken på hyllan för dagen och fortsätter njuta av första dagen i väntan på en av historiens mest radikala personer.

Frid!
 

måndag 19 november 2012

Påminnelse om SD:s naziförflutna!

Ulven i fårakläder nr 1. Jimmie Åkesson, partiledare för SD, tycks inte påverkas nämnvärt av rasism/sexism-eruptionen i den egna partitoppen. Det är faktiskt så att även upplysta människor jag känner har uttryckt sig överslätande om den alltid välklädde och välfriserade Åkesson. Men ärligt talat, det är ju den typen av slipade figurer som är farligast, de andra klåparna, som beväpnar sig med järnrör, gallrar liksom bort sig själva med sin klantighet och uppenbara extrema åsikter.

Låt oss då påminna alla: när Åkesson gick med i SD 1995 gick fortfarande ledande medlemmar i partiet i bruna uniformer (för att inte tala om fotfolket). Först 1996 införde SD restriktioner mot högerextrema symboler. Dessutom var SD ett parti som helt hade byggts upp av människor med öppna nazisympatier. Och det är inte längesen.

Vårt minne kan inte vara så kort att vi glömmer detta.

torsdag 15 november 2012

Ett bra dygn!

Ville bara säga att det har varit ett bra dygn. Äntligen visar SD (den här gången Erik Almqvists rasistiska och sexistiska svada) sitt riktiga ansikte, det som Jimmy Åkesson med sitt honungslena tal har lyckats inbilla en massa människor att det inte finns. Men det finns, har alltid funnits och kommer förmodligen finnas även fortsättningsvis, från gräsrotsnivå och upp i den absoluta toppen. Det är inte första gången SD:s fascistiska ideologi bubblar över i twitter och bloggar och andra mediala sammanhang, skillnaden den här gången är att det inte går att dribbla bort, det var helt enkelt för grovt, och dessutom framsagt av en i partitoppen. Om det nu visar sig att Åkesson känt till det hela är det inget annat än avgång som gäller.

Carolina Klüfts åthutning av Jan Björklund nämnde jag i mitt senaste inlägg, så då återstår bara mannen som igår en gång för alla satte fotbollens kungakrona på sitt huvud, Zlatan. Han gör samtliga mål mot England på den nya nationalarenan, Friends, när Sverige vinner med 4-2. Alla mål är snygga, det sista exceptionellt. Jag ska inte beskriva målen här, bara leta upp klippet och njut. Själv väckte jag familjen med mitt skratt, för skrattade var vad jag gjorde när han cyklade in fyran, det hela var på något sätt komiskt.

Och förresten, han gör det två dygn efter sin sjunde guldboll. Ett hyfsat "tack" till juryn.

onsdag 14 november 2012

Tack Carolina Klüft!

Medan Erik "Jag vet inget om försvarsspel men jag är en glad gamäng" Hamrén leder sitt landslag på den nya nationalarenan, samma tryck som på Vångavallen ungefär, lutar jag mig tillbaka och tänker på gårdagens Hübinette. Den som inte såg Carolina Klüft läxa upp Jan Björklund angående den förda skolpolitiken ombedes titta på Svt Play snarast möjligt. Klüft var vältalig, intelligent och stenhård mot Björklund, som under samtalets gång krympte och krympte och krympte tills han knappt syntes. När det var dags för honom att lämna studion kröp han nästan ut. Det var underbart att se och höra.

Tack Carro!

tisdag 6 november 2012

Valfrihet på konsumistiska

Jag har gått ett tag nu och retat mig på en reklamfras. Det är ett nyöppnat, ännu ett, köpcentrum som lanserar det konsumistiska mantrat "leve valfriheten". Vad betyder det? HM är väl HM var det än dyker upp? Liksom de andra femtioelva kedjorna som ligger sida vid sida i dessa gigantiska gallerior.

Valfrihet, my ass!

I en tid när skolavslutningar i kyrkan kan röra upp de hetaste av känslor skickar föräldrar okritiskt sina barn till shopping i kapitalets tjänst. Med andra ord, det är ok att överösa ungarna med julklappar (trots att det görs till åminnelse av de tre vise männens ankomst till Jesusbarnet, hrm) men inte att sjunga en sång som handlar om samma barn.

Det är inte den debatten jag vill åt egentligen, men det är motiverat att ställa det ena mot det andra, för det görs sällan. Det ena debatteras av hög och låg, det andra slinker undan.

Konsumismens största seger är att den har fått människan att tro att den inte finns.

måndag 5 november 2012

Fotbollsångest och hyckleri

Vi gratulerar Elfsborg till det allsvenska guldet och konstaterar att tidningarnas krönikörer alla hyllar mästarna som värdiga vinnare. Låt mig då fråga: om MFF slagit AIK och vunnit guld, skulle då hyllningarna vara lika ensidiga? Förmodligen, eftersom krönikörer ibland är hycklare som skriver vad som förväntas av dem, alla vill ju vara med och hylla vinnarna.

Varför kan ingen yppa den bistra sanningen och säga som det är, att årets Allsvenska är den sämsta på länge och att slumpen utsåg det vinnande laget. För helt ärligt, skulle Elfsborg, med sitt katastrofala poängsnitt på gräs vara Sveriges bästa lag? Ska ett blivande mästarlag bli utskåpade av en nykomling (låt vara en oblyg nykomling) med 5-1 på sitt favoritunderlag? Eller om Malmö tagit hem det (jag skulle vara överlycklig), skulle vi inte ganska snabbt dra oss till minnes påsksmällen på Hisingen eller poängtappen hemma mot Gefle och Örebro? AIK då, jo du, stryk hemma mot Gefle (de är luriga) eller förnedringen de utsattes för borta mot Malmö.

Kanske att ändå Häcken skulle vara värdiga vinnare? Men nej, guldfrossan kom över dem hemma mot Kalmar, ett lag som flöt omkring i mitten på tabellen, utan något att spela för.

Kalmar 2008, Malmö 2010 och Helsingborg 2011 är exempel på lag som verkligen har vunnit serien på egna meriter och inte på grund av andras tillkortakommanden, sen om det är någon skillnad på det ena eller andra kan man klura på.

Nej, jag tror krönikörernas alster sett till 99 % likadana ut om MFF, Häcken eller AIK vunnit, det råkade bara bli Elfsborg som fick se sitt namn i pränt mellan superlativen.

Jag älskar Allsvenskan, men den krönikör som inte ser eller vill se hur usel den här säsongen har varit begår tjänstefel. Vi måste våga diskutera tränarnas, spelarnas och domarnas insatser.

Som MFF:are grubblar jag förstås över Norlings tombola-uttagningar och oförmåga att få spelarna taggade i avgörande matcher. Jag grubblar också över hur vissa spelare underpresterat när som mest har stått på spel. Sedan grubblar jag över hur få domartabbar vi fick se i EM och hur många vi fått se i Allsvenskan.

Bitter? Jag? Lite.

onsdag 31 oktober 2012

Rafflande slutspurt och pinsamt uttalande

Ska målskillnad avgöra årets Allsvenska i fotboll? I skrivande stund har Malmö FF ett ynka plusmål på Elfsborg inför de två avslutande omgångarna.

Men, för MFF:s del ska man möta Örebro hemma först, vinst där och vi kan se fram emot en avgörande drabbning på Råsunda på söndag. Ett avslappnat ÖSK (redan färdiga för degradering) och ett nervigt, kanske, MFF är en högst osäker match. Givetvis ska De himmelsblå vinna, det är sådana matcher som definierar ett lag.

På tal om Råsunda och matchen alla talar om, Black Armys ordförande går ut i en kvällsblaska och säger att MFF minsann inte ska få fira ett eventuellt guld på Råsunda. Men käre ordförande, för oss som fortfarande ser fotboll som en sport i första hand och inte ett forum för tribalism och testosteronsprut, menar att risken att ett annat lag får fira ett guld på ens hemmaplan helt enkelt är en del av fotbollen, det får även gunstiga herrar i Black Army acceptera. Att supportrar dikterar villkoren hör inte hemma i Allsvenskan, eller i någon annan liga.

Men som sagt, vi är inte där än, och visst har även AIK en liten chans att ta guldet?

Nu fokuserar vi på morgondagen, framåt Malmö!

måndag 29 oktober 2012

Varför inte en superpolitiker?

Moralpaniken utbryter när skolor inte vill släppa in så kallade superpedagoger i klassrummen. Låt mig förtälja er en historia som är helt sann:

En skola någonstans i Sverige kallade in en superpedagog känd från tv-serien Klass 9a. Efter ett halvår av massera-varandra-på-ryggen-övningar varvat med ett diktatoriskt maktutövande (som inkluderade uppmuntran till angiveri bland lärarna) valde skolan att avbryta samarbetet, personalen kände sig helt enkelt nedbruten snarare än uppbyggd. Superpedagogen var sedan med i ett folkkärt frågeprogram där hen uppvisade sorgliga kunskapsluckor och åkte ut omgående.

Låt mig förtälja er en annan historia, också den helt sann:

Det var en gång ett land med en jättebra skola som lärde barnen vad ordet solidaritet betydde och hur viktigt det var med demokrati. Men en dag så släppte staten kontrollen över skolan och gav makten över den åt amatörpolitiker i kommunerna. Samtidigt så började politikerna avveckla välfärden, något som pågår än idag. Detta gjorde att utanförskapet växte liksom klyftorna mellan folk och folk. Skolan och lärarna slet sitt hår och undrade vad de skulle göra med alla samhällsproblem som välde in i klassrummen. Då sa regeringen: vi gör en ny läroplan samt ger barn betyg tidigare! Sedan berättade regeringen för alla att allt var lärarnas fel och att deras egna superpedagoger var bättre lärare.
Snipp, snapp, snut, tyvärr är inte den här hemska sagan slut...

Själv skulle jag vilja skicka in en superpolitiker som kan övervaka Björklund och hejda honom när han vill sabba ytterligare för Sveriges lärare och skolelever.

Förstatliga skolan och ge lärarna högre lön, tack!


tisdag 23 oktober 2012

Isaak for President!

1987 blev jag fullständigt golvad av Chris Isaaks Blue Hotel. Låten hade en ödslig känsla jag dittills aldrig hade upplevt. Att Roy Orbison är en av Chris förebilder förstod jag lite senare när hans musik hade fört mig ut på öde landsvägar, kyliga ökennätter och ensamma hotellrum. Chris Isaaks musik andas amerikansk mytologi.

Inte konstigt att David Lynch välkomnade honom i sin disparata familj.

När jag för första gången hörde introt till Blue Hotel spelas live (igår på KB i Malmö) välde tjugofem års känslor upp inom mig. Jag förstod hur stort det var för mig, att på nära håll se och höra en låt och en artist som har följt mig sedan tonåren. Från första ackordet till sista var jag ett enda stort leende. Chris har alltid haft en revival i min skivsamling. Och som ung drömde jag om att vara som Chris. Skönsjungande, vältränad och med ett ansikte som en tilltufsad Elvis.

Om jag vore recensent i en tidning skulle jag förmodligen skriva att han sjöng som om han inte åldrats en dag, att hans mellansnack var det bästa jag har hört, att bandet var riktigt bra, att stämningen var varm och kärleksfull.

Men för mig var det personligare än så. En känsla jag förmodligen delade med de flesta andra i lokalen.

fredag 19 oktober 2012

Lena Eks hån

Att Lena Ek är i säng (bildligt) med jaktlobbyn står klart efter hennes hånfulla och förolämpande förslag på en vargstam på endast 180 vargar (380 är ett minimum, 700 en idealsiffra). Det är så uppenbart att hon fortsätter i samma ryggradslösa anda som Carlgren och Erlandsson och andra stolpskott från Centerpartiet.

Vedertagen forskning, fördömanden från EU (som har en mer ansvarstagande policy i djurrättsfrågor än Sverige) och en stark opinion för en livaktig vargstam tycks inte bekymra henne. Hon är helt enkelt iskall där hon går i de olika jägarförbundens ledband.

Jag tycker bara hon ska gå. Nu.

torsdag 18 oktober 2012

Schlachtplatte blev carpaccio

Sportkrönikörer, fans (de flesta) och jag hade förberett oss på en Schlachtplatte i tisdagskväll. Nedmalda svenska fotbollsspelare serverade på Berlins Olympiastadion.

Själv satt jag där som vanligt och ojade mig över Hamréns naivitet, Elmanders icke-teknik, den stabbiga backlinjen, juniorerna på mittfältet och den överskattade Isaksson i målet.

Sen blev det som det blev och jag sätter gärna på mig dumstruten och ställer mig i hörnet. Att förnedra Tyskland trodde jag var en italiensk specialité, carpaccio av segervissa tyskar.

Molto buono!

Förresten, en kvällstidning fångade ögonblicket när mittback Olsson och statsminister Reinfeldt skakar hand i omklädningsrummet efter matchen. Samme Olsson som inför EM sa att om han var statsminister för en dag skulle han lära folket vad ordet solidaritet betydde.

tisdag 16 oktober 2012

Se upp!

Köttfusket har nått nya höjder i och med upptäckten av falsk oxfilé (fläskfilé från en ungersk köttproducent som hade sprutat in ett slags färgämne i köttet för att det skulle se ut som oxfilé).
Dålig djurhållning, vedervärdiga transporter (Sverige är bland de sämsta i EU på inspektioner av djurtransporter på grund av regeringens nedskärningar) och nu falskt nötkött! Behöver man fler anledningar att ställa krav på grossisterna och butikerna? Fråga dem var köttet kommer ifrån, vem har fött upp djuren och under vilka förhållanden. En av mina butiker satsar stenhårt på kött från godkända ekologiska gårdar. Visst, det är några kronor dyrare men där är det förhoppningsvis värt, jag äter istället lite mindre kött, en win-win situation. I slutändan måste vi också ställa krav på politikerna. Det är deras uppgift att skapa förutsättningar för ekologisk produktion i högre grad än idag. Du kan påverka detta med din röstsedel, det är med andra ord dags att om två år rösta bort dem som sitter nu...

På tal om djur: Anställda vittnar om utbredd vanvård av djur på Ölands djurpark. Djurparker har en viktig upplysande funktion för uppväxande generationer men inte till varje pris. Det finns bra djurparker och det finns dåliga, stora ytor är viktigt men också personalens kunskap och engagemang. Men viktigast ändå är ekonomin. En fattig djurpark är en dålig djurpark.


måndag 15 oktober 2012

Rasism och duktiga journalister

Det har varit en ren njutning att se på nyheterna på sistone. Häromdagen fick jag se en välformulerad Erik Niva, utmärkt sportjournalist, plocka sönder en svamlande Tommy Engstrand, sportjournalist av den gamla skolan, angående Bosse Hanssons rasistiska uttalande om en spelare i AIK. Tommy försökte spela ut generationskortet, att för hans generation betyder inte de olika n-orden något rasistiskt. Han gjorde bort sig förstås. Det är möjligt att Bosse inte är troende rasist, men uttalandet var rasistiskt, och det skulle han ha tillstått från början. Att sportredaktioner i regel är gasnka chauvinistiska institutioner är ingen nyhet. Erik Niva är en av dem som inte är befläckade av det, han tillhör en ny generation sportjournalister, tack och lov.

Igår skulle Björn Söder, partisekreterare i SD, förklara för Camilla Kvartoft i Agenda varför så många SD-stolar i kommunfullmäktige runtom i landet står tomma. Kvartoft konfronterade honom även med hans Twitterinlägg i samband med avsöjandet om hur romer systematiskt diskrimineras när de ska hyra bil. Söder försökte slingra sig genom att rikta udden mot vad han menade handlade om dålig journalistik, att journalister skulle gräva mer i varför just romer diskrimineras. Emellertid är det uppenbart att hans inlägg var riktat mot romer och att han är en del av rasismen gentemot dem. Björn Söder gjorde förstås bort sig.

Mycket rasism just nu. En teater i Dalarna har fått hotelser för att en skådespelare i Strindbergs Hemsöborna inte var helt vit. Mina och andras farhågor ser dessvärre ut att bli verklighet. SD:s inträde i Riksdagen har gett mandat åt den unkna underström av rädsla, andlig nöd och okunskap som bubblar i landet. Vi som inte är sverigedemokrater eller har andra fascistoida hållningar har ett ansvar att upplysa om detta faktum samt presentera alternativ till de lögner och fördomar som SD sprider.

Och på förekommen anledning: journalister är viktiga.

söndag 7 oktober 2012

Back on track

Efter 1-2 hemma mot ärkerivalen IFK Göteborg (som behövde en filmning och en offsidestående målskytt för att besegra Malmö FF) räknade jag bort guldchanserna. Men sedan dess har De himmelsblå två raka segrar och ligger trea i tabellen. Angenämt.

Att avsågade GAIS skulle ta poäng av Elfsborg var väl att hoppas på för mycket (efter att Gefle oväntat besegrat AIK på Råsunda med 1-0) men så nära det var! På över övertid gjorde boråsarna segermålet mot en för dagen stark jumbo. Suck, men man kan inte få allt. Dessvärre talar mycket för att ett lag som spelar på konstgräs tar hem serien. Tråkigt.

Idag seglade en kungsörn över huset, mäktigt. Kakafoni är vardagsmat i luftrummet här ovanför för tillfället, den närliggande ån och sankmarkerna i närheten av densamma lockar mängder med fåglar på väg söderut. Så många gäss som i skrivande stund övningsflyger i formation över åkrarna har jag aldrig tidigare sett!


Moralistens strävan

Jag har samlat på mig lite slagg den senaste tiden...


Jag gillar antirörelser, de är utvecklingens samvete. Jag kan ogilla dem i sak, men de är nödvändiga i mänsklighetens strävan. Antirörelsen får oss att tänka efter när vi går för fort fram, eller skynda på när vi går för långsamt. 

Även moralismen som antirörelse har sin plats, trots att jag utnämner den som en av den individuella frihetens största fiende. Moralismen är det totala förtryckets förtrupp. Moralismen hägnar in och fållar in den fritt löpande människan då den ser henne som ett hot. 

Moralisten är rädd för sin omvärld, moralistens övertygelse bottnar i en djup brist på identitet, på osäkerhet på jagets betydelse, på brist på humor och distans. Moralisten är en fundamentalist och en sådan tål inte andras livsstilar. Men fundamentalisten sitter inte bara i grottor i Afghanistan, fundamentalisten har mången klädnad och agerar i många sammanhang och omständigheter.

I Gävleborgs läns strävan efter att skapa ”en trygg arbetsplats” och att finna ”missbruk vi inte har uppmärksammat” ska man göra alkoholtester på de anställda. 0,2 promille innebär   avstängning med lön och inskrivning på lämpligt rehabiliteringsprogram.

Men vem bestämmer normen? Vem är lämplig och vem är olämplig? Tjänsteman X som piffar upp sin lunch med ett glas vin eller två eller tjänsteman Y som ”smyger i buskarna” i jakt på missbrukare? Vem brukar och vem missbrukar? Det finns ingen objektiv sanning. Var gränsen mellan bruk och missbruk går är en åsikt, det får man aldrig glömma.

Moralisten tycker synd om dem som inte är som dem själva. Moralisten vill hjälpa, rädda andra från sig själva. Moralisten tar sig den rätten. Moralisten (t ex en tjänstekvinna från Länsstyrelsen, detta hände i slutet på 90-talet) går in på en krog i Malmö där en mängd människor har det trevligt, äter, dricker, pratar, tar en cigarett. Tjänstekvinnan tänker att usch så trångt och rökigt, det här kan inte vara trevligt, och låter dra in krogens utskänkningstillstånd måndagen därpå.

Moralisten säger nej till gårdsförsäljning av vin för att rädda det otidsenliga Systembolaget. Vinproducenterna, seriösa odlare, i främst Skåne, som försöker förverkliga drömmen om en levande landsbygd, tvingas till ytterligare väntan. Om vingårdarna legat i Stockholm, skulle politikerna resonera annorlunda? Jag bara frågar.

tisdag 11 september 2012

Medeltid?

Nog för att sverigedemokrater är bakåtsträvare, men den lokale SD-politikern som vill kastrera och utvisa två fjortonåriga pojkar som misstänks för sexuella övergrepp tar ändå priset!

Och så släpps de två svenska journalisterna som har suttit fängslade hos en av många repressiva regimer som olyckligtvis finns runt om i världen. Nu visar det sig dessutom att bevisen mot de två svenskarna kan vara fabricerade. Råfilm från gripandet, som en tidigare regeringsanställd i Etiopien har läckt ut, visar hur utpekade gerillmän spexar runt mellan tagningarna. Däremot var köttsåret i en av svenskarnas arm inte fabricerat. Jag hoppas att den svenska regeringen kallar till sig den etiopiske ambassadören och kräver en förklaring.

Nu ska jag koncentrera mig på Sveriges landskamp mot Kazakstan på ett lite avslaget Swedbank stadion. Blågult i Malmö har sällan varit en jättegrej. Men det är klart, det är knappast några av det större landslagen som brukar möta Sverige utanför Stockholm/Göteborg...

söndag 9 september 2012

Horace och tystnaden

Horace Engdahl recenserade bloggosfären genom att yttra något i stil med att folk skriver för ofta och det går ut över kvaliteten. Detta yttrande har blivit min tröst när jag inte har skrivit. Jag vet inte om kvaliteten på mitt skrivande, det får andra avgöra, men Horace ord gör att jag har kunnat mota den där bloggångesten i grind.

Sommaren har varit lång och för min del, varm och solig. Jag tror jag har haft tur, för där jag varit har solen varit frekvent och värmen likaså, och inte bara i Frankrike.

I fråga om vad som har hänt i stort och smått i den lilla världen, som Gustaf-Adolf uttrycker det efter dopet i Fanny och Alexander, och den stora, kommer jag inte ge mig på några sammanfattningar. Men att jag just idag tar bladet ur mun är ingen slump. Ett av mina favoritobjekt att demaskera som den ulv i fårakläder han är (jag gillar inte uttrycket, ulvar är ju inte dumma, men ett uttryck är ett uttryck) har varit i Forserum och uttalat sig förminskande om rasistiskt våld. Han säger att mångkulturalism leder till problem. Det kan det göra, så länge det finns rädsla och okunskap. Men om han hade kunnat blott en gnutta historia så hade han vetat att möten mellan människor har varit den största dynamiska kraften i mänsklighetens utveckling, med och utan konfrontationer. Att människors möten kan leda till problem är inte något nytt, det är mänskligt. Men att låta konfrontationer utgöra hinder för vår strävan framåt, är fel.

Såja, skönt att få det ur sig.

Jag återkommer när andan faller på.

tisdag 17 juli 2012

Glad sommar!

Utan anslutning till det stora nätet har jag försmäktat bland enorma sanddyner och ostronodlingar.




lördag 23 juni 2012

Summering av den svenska insatsen


En tjusig svensk seger mot Frankrike avslutade EM för svenskt vidkommande. Och det var ju tur, nu kan svenska fotbollsfans se fram emot VM-kvalet med visst hopp om avancemang till Brasilien 2014.
Här listar jag de svenska insatserna:
Kategori ett: skulle platsa i bronslaget 94 (jag vet, det är tjatigt, men jag tillhör en generation som har präglats enormt av den triumfen).  
Zlatan Ibrahimovic. Två mål, skakar av sig försvarare som vore de flugor och skapar ytor åt lagkamraterna. 
Sebastian Larsson. Levererar inlägg av högsta klass, tvåvägsspelare med benhård inställning. 
Olof Mellberg. Mål framåt, brytningar bakåt, insatser som skriver in honom i den svenska fotbollshistorien som en av de största försvarsspelarna.
Kategori två: på bänken i samma lag
Andreas Isaksson. Skicklig målvakt som tar omöjliga skott. Men mina dubier kring Isak kvarstår, spelet med fötterna måste förbättras samt hans kommunikation med backarna vid fasta situationer.
Anders Svensson. Evigt ung och med ett jävlar anamma som de yngre inte var i närheten av.  Ville vara med i anfallsuppbyggnaden, bröt igenom offensivt.

Kategori tre: i nivå med EM-laget 00.
Rasmus Elm. Kom inte till inläggssituationer, vilket är hans främsta uppgift.
Kim Källström. Spänd som i gamla dagar, såg tung ut, tyngd av allvaret?
Mikael Lustig. Avgörande misstag, ofarlig framåt.
Andreas Granqvist. klassisk svensk backtyp, lång och rivig med inte tillräckligt spänstig och snabb. 
Martin Olsson. Kom inte loss på sin kant. Men han har framtiden för sig, blivande abonnent på sin position.
Jonas Olsson. Se Granqvist. 
Johan Elmander. Skulle inte ha spelat, var inte redo för matchtempo, gjorde ingen som helst nytta.
Markus Rosenberg. Tänkte rätt, sprang rätt men åstadkom lite.
Kategori fyra: ville jag se mer av. 
Ola Toivonen. En matchvinnare, bra mentalitet, en enmansarmé om han har en riktigt bra dag.
Christian Wilhelmsson. Mitt i en andra vår, formstarkast i laget, det syntes nog på träningarna, så varför inte spela honom från start?
Pontus Wernbloom. Hotar med sina löpningar, kan bryta ett dödläge i spelet.
Glimtade till
Emir Bajrami. Kul att se, störde fransmännen på sin kant.
Samuel Holmén. Sköt i ribban innan Larssons 2-0 mot Frankrike.

tisdag 12 juni 2012

Kort om övriga matcher

Annars menar jag att:

Italien överraskade positivt (Ita-Spa 1-1). Deras första halvlek mot Spanien var imponerande och målet ren konst. Pirlos  underbara räd genom det spanska mittfältet, passningen på fel sida om den spanska backen och Di Natales sömngångaraktiga säkerhet när han placerar bollen vid bortre stolpen. Men Spanien är ohyggligt bra och tog över matchen i slutet av första och andra halvlek. Deras kvittering är också fotbollsgodis. Silvas lilla vickning till Fabregas som avslutar distinkt. Det går så fort.

Kroatien-Irland 3-1. Jag hoppades på Irland, kanske mest för att deras fans sjunger på ett sätt som bara fans från brittiska öarna kan. Men Kroatien är ett gediget landslag som alltid producerar fotbollsspelare som inte bara håller hög klass utan som älskar att spela för sitt land. Segern var odiskutabel.

Frankrike-England 1-1. En match som förbryllar. Var det två bra landslag som möttes? Bägge lagen blandade och gav, ena stunden snabbt och tekniskt andra stunden trögt och andefattigt.

Andra omgången väntar, med start i kväll!

Därför förlorade Sverige mot Ukraina


Jag analyserar gårdagens förlust mot Ukraina genom att ta upp ett fåtal avgörande faktorer.
Ukraina orkade stressa den svenska speluppbyggnaden i 90 minuter. Sverige hade inget motdrag, förmådde inte dra ner tempot eller bygga upp ett eget spel. 
Olof Mellberg och Zlatan Ibrahimovic tillhörde en liten skara svenska spelare som var närvarande i nuet. Deras rutin från heta sydländska derbyn gjorde dem kapabla att prestera i nivå med vad de kan trots premiärnerver. De flesta andra verkade förlamade av stundens allvar. På minuskontot är Mellbergs bollstirrande vid 1-1 och Zlatans dagdrömmande vid 2-1.  
Det svenska laget kunde inte hantera det höga tempot som det ukrainska laget tvingade fram genom att stressa den svenska speluppbyggnaden över hela plan och byta positioner i högt tempo i offensiven. Marcus Rosenberg var en av få svenskar som visade att han har ett internationellt speltempo i kroppen. Tyvärr fick han inga bollar att jobba med trots ett antal mycket bra och vältajmade löpningar. Han drabbades också indirekt av ”nånannanismen” (att nån annan ska göra jobbet) när osäkra mittfältare maniskt skulle spela alla bollar genom Zlatan istället för att upptäcka Marcus på andra sidan 1.97 m Ibra.  
Ukraina visade prov på bättre bollskicklighet på de flesta positioner. Trots att många svenska spelare är verksamma i ligor med hög fotbollsstandard blottades många brister gällande teknik. Två tillslag är ett för mycket i en öppningsmatch i ett EM-slutspel.
Ukraina gjorde två smarta byten när deras offensiva motorer Shevsjenko och Voronin byttes ut mot två mittfältare för att freda eget mål. De svenska bytena gjorde varken från eller till. Hamrén borde ha ersatt en blek Elm med Wernbloom. Pontus hade kunnat störa de alltmer segervissa ukrainarna, som ohotade kunde spela runt bollen och bevaka sin ledning. Pontus hade också kunnat hota i djupled med sin genombrottskraft. Jag hade också gärna sett Elmander ersätta Lustig, inte för att Lustig missade att freda egen stolpe vid 2-1 målet, utan för att han inte var ett offensivt hot i Sveriges jakt på kvittering.

söndag 10 juni 2012

Halvtid i omgång 1 av EM-slutspelet


Intryck från EM-slutspelets första matcher:
Polen-Grekland 1-1, en besvikelse. Polen förmådde inte utnyttja fördelen av hemmaplan utan blev snuvade på en given seger av en elva (som blev en tia) sluga grekiska hopliter. Pojkar mot män, kan man säga. Grekerna lär inte vinna fler EM på några fotbollsgenerationer men har rutinen att ställa till det för vem som helst. 
Ryssland-Tjeckien 4-1, en uppvisning. Tjeckien, EM-finalist -96 och ett grekiskt övertidsmål från final -04, detroniserades av ryssarnas teknik, tempo och effektivitet, Ryssland var sensationellt bra och seglar upp som en outsider till topp 3.
Danmark-Holland 1-0, en skräll. Danmark + EM-slutspel = sant. Nu kan vi räkna bort Holland. Efter en förlust mot ett iskallt spelande Danmark lär de interna striderna blossa upp igen bland primadonnorna i fotbollsvärldens Big brother. Portugal och Tyskland är varnat. Danmark lär få svårt att gå vidare men bör likväl hyllas.
Tyskland-Portugal 1-0, kluvna känslor. Ingen stor match av tyskarna som med en stor portion tur vann tre poäng. Portugal gör mig alltid konfunderad. Varför spelar de inte en större fotboll med så mycket skicklighet i laget? De underskattar sig själva. Jag hävdar att de har kunnandet att äga mer boll mot ett lag som Tyskland. Men först efter  tyskarnas mål började de spela på det sätt de är kapabla att göra. 

Nu tar vi nya tag. Gli Azzurri träder in i turneringen alldeles strax!

fredag 8 juni 2012

Kulturella yttringar låter sig inte fjättras av fördomar


”Svenskhet är något som skapas här och nu”, sa en av de kloka bisittarna i ett radioprogram igår, apropå nationaldagen
Ingen dag stöts och blöts så mycket som nationaldagen. Björn Söder (Sd) fick också komma till tals i programmet via telefon och menade att nationaldagen borde få vara en dag för svenska kulturyttringar. Han förstod bl a inte att samban kunde platsa bredvid den svenska folkdansen på Skansen.
Jag upprepar, ”svenskhet är något som skapas här och nu”. 
Men sverigedemokrater är i regel ganska säkra på vad som är svenskt.
Så när menar Söder att svenskheten fixerades? I Dalarna på 1800-talet? Vid freden i Roskilde? Fotbolls-VM 1994? Transiteringen av tyska soldater under kriget? Raoul Wallenberg? Zlatans genombrott? Tvångssterilisering av romer? Hälften kvinnor i Riksdagen? Skogar, fjäll och sjöar? ABBA?
Jag bara undrar.
Att känna ödmjukhet gentemot det som varit och gemenskap inför en förhoppningsvis fortsatt demokratisk framtid borde räcka som incitament för att fira den i världssamfundet ganska lyckade geografiska avgränsningen Sverige.

Hommage till en ikon


Petrov, Charlamov, Michajlov. Jag var inte gammal när jag rabblade den ramsan. 
Makarov, Krutov, Larionov. Namnen som tog över. Superfemman. CCCP. 

Makarov, Krutov, Larionov, namn som mer än något stod för idrottslig estetik och effektivitet. 
1983. Jag var elva år gammal och tävlade med en klasskamrat om vem av oss som kunde skriva den längsta berättelsen. Hans berättelse hette Resan till Memphis, en titel som definitivt spöade min helt opoetiska, Den svarta katten i Peking. Men min berättelse vann med sina 101 sidor. Någonstans på vinden ligger de där sidorna och gulnar av fukt och ålder. Berättelsen om pojkgänget som skulle åka till Thailand för att leta upp en stulen Buddha i massivt guld. Vägen gick via Peking där en talande katt bistod med den avgörande ledtråden. Men först en mellanlandning i Moskva där Sergej Makarov, hockeyikon, hämtade det förväntansfulla pojkgänget i sin Audi Quattro. Samtidsreferenserna är flera. 
Makarov var den stora idolen i superfemman. Hans lekfulla stil och hans leende stod i kontrast till de andra kedjekamraternas mer kontrollerade minspel. Fetisov, den politiskt frispråkige, och Kasatonov, den lydige, den röda maskinens försvarsgiganter. Larionov var den eftertänksamme typen, arkitekten bakom anfallsspelet. 
Sen var det Krutov. Ett kraftpaket, inte stor men stark, smidig och effektiv framför mål. Men vad jag minns bäst är ändå hans ansiktsuttryck. Ögonbrynen tippade neråt, han såg ut att titta lite uppåt, bekymrad. 
Han var gåtfull. Jag minns när han gjorde någon säsong i de lägre svenska divisionerna. Han svarade på en reporters frågor precis på samma sätt som under tränare Tichonovs vakande öga under storhetstiden. Men jag minns också att han bjöd på ett leende. Jag kommer inte ihåg varför han log, men det gjorde intryck. 

Tack Vladimir, för oförglömliga idrottsögonblick.

onsdag 6 juni 2012

Nycklar till svensk framgång i EM-slutspelet


Nycklar till svensk framgång i premiären. Något redigerad sedan gårdagens match mot Serbien (2-1).
Nu börjar snart slutspelet och Blågult är redo för den ukrainska anstormningen den 11/6. Eller?
Första nyckeln: Ukraina är ett bra lag, det måste alla inse. Hemmapubliken blir dessutom en faktor, domaren måste förhålla sig neutral. Det skulle inte förvåna mig om Ukraina söker en tidig straff.
Andra nyckeln: Hänger backlinjen med den första kvarten har vi en god chans att kyla ner tillställningen och vinna matchen på bättre kunnande, om de också kan freda området runt Isaksson; Men att som igår, för andra matchen i rad, släppa in ett mål på hörna känns inte betryggande. Mellberg måste styra sin avdelning med mycket fastare hand än vi hittills sett.
Tredje nyckeln: Sebastian Larsson. Inlägget till Zlatan i matchen mot Island var ett perfekt exempel på så kallad spetskompetens. Larsson har den, och den behövs i ett landslag som dessvärre saknar spets här och där. Igår såg vi en fin framspelning av Rasmus Elm till Toivonen. Vi som har sett Elm i Alkmaar vet vad han kan. Måtte han visa upp det den 11/6.
Fjärde nyckeln: Målsinne. Att bränna lägen är otänkbart i ett slutspel. Laget har visserligen duktiga anfallare men inte så kliniska avslutare. Upp till bevis för vem som än hugger längst fram. Mål i två raka matcher av Toivonen talar mot mitt resonemang. Hoppas trenden håller i sig, han lär starta i premiären. Ola är en typisk matchvinnare.
Slutsats: Stjärnorna måste prestera på högsta nivå. Kollektivet kan inte ensamt nöta ner motståndarna. De svenska landslag som har lyckats i mästerskap har lite stereotypt beskrivits som typiska svenska kollektiv. Men ett bronslag 94 utan målfabriken Andersson/Dahlin, kreatören Brolin, den karriärspeakande Ravelli eller spelmotorn Thern, hade aldrig tagit sig vidare ur gruppspelet, det säger sig självt. Individualisterna måste stega fram och ta ansvar!

tisdag 5 juni 2012

Sandlåda i Riksdagen


Ibrahim Baylan, skolpolitisk talesperson för S, KU-anmäler Jan Björklund, utbildningsminister (Fp), för bristande rättssäkerhet i betygsättningen enligt den nya läroplanen. Ska man KU-anmäla i tid och otid? är det inte bättre att man kontrar med förslag på en bättre skolpolitik? Fast det handlar förstås om trovärdighet, och där brister det om man tillhör S, som ju faktiskt är partiet som sjösatte skolpolitikens egen Titanic, kommunaliseringen. 
Nu tillhör jag visserligen Björklunds argaste kritiker. Under hans tid som utbildningsminister har den svenska skolan skjutits i sank totalt, och då menar jag pepprats i sönder av den ena salvan av kortsiktiga lösningar efter den andra.
Men KU-anmäla? Nja. Björklunds reaktion däremot borde rendera i åtminstone en åthutning av statsministern. Att kalla Baylans utspel för ”trams” är respektlöst.   
Sen har vi Gustav Fridolin (Mp) som vill ge lärare ordinationsrätt, alltså möjligheten att ordinera elever med läs och skrivsvårigheter specialundervisning. Stopp ett tag, ordinerar saker gör den som har utbildning för det. En ämneslärare ordinerar rätt didaktiska metoder för att ge eleverna chansen att nå målen enligt kursplanen. En ämneslärare ska också kunna tipsa specialpedagogerna om elever man befarar har någon form av funktionsnedsättning. Men att ordinera specialpedagogik, det kan bara specialpedagogerna göra, för att de har utbildningen.
På en arbetsplats har man olika ansvarsområden, det gäller även på en skola. Lika lite som matteläraren förväntas vara en fena på spanska kan man förvänta sig att ämnesläraren ska behärska det som specialpedagogen har utbildning för.
Hur ska då skolan bli bättre igen? För den svenska skolan har varit bra. 
Till att börja med. Skolan kan inte lastas för attityder som kommer hemifrån. Otrevligt bemötande, rasism och hotelser är många lärares vardag. Hemmen måste åläggas ett större ansvar och skolan som institution måste stå starkare. 

Skolan kan inte heller lastas för en havererad välfärdspolitik. Om barn kommer till skolan utan att ha ätit frukost och utan att kunna se fram emot en näringsriktig måltid när de kommer hem måste det finnas resurser för att ta hand om dem. Resurserna finns i samhället och måste frigöras vid behov. 
Skolan vill hjälpa och stötta men kan inte ensam hållas ansvarig.  Det handlar om demografiska strukturer, politik och ekonomi.
Med andra ord. Förstatliga skolan och behovspröva skolpengen.

fredag 1 juni 2012

Skolverket och journalisterna sitter i samma båt


Jag ger inte mycket för Skolverkets rapport om brister i skolan. Att det finns brister i skolan är inte någon nyhet, men vad det beror på är inte fullt så enkelt som Sv menar. 
Jag är lärare och därför part i målet, men:
Arbetsbördan och de icke-pedagogiska uppgifterna är självklara orsaker till skolans oförmåga att ta hand om ungdomarnas utbildning. Kompetensen finns, men många lärare är bakbundna av arbetsuppgifter som andra har utbildning för. Många skolor har kanslister anställda på deltid. 
Vem förväntas göra kanslistens uppgifter när inte kanslisten är där? Lärarna.
På en annan skola jag känner till finns 2 utbildade specialpedagoger på en skola med 250 elever. Skolan har ett upptagningsområde med låg utbildningsnivå och svag ekonomi och har i runda tal 4 elever med läs- och skrivsvårigheter i varje klass. Barn med emotionella och sociala svårigheter, som ofta har likartade funktionsnedsättningar, icke räknade. 
Vem förväntas erbjuda en anpassad specundervisnig utan att ha utbildningen för det? Lärarna.
När elever mobbar varandra på skolan, ute på stan och på nätet undrar föräldrarna vad vi gör åt saken. Vi jobbar som djur med till bud stående medel, blir svaret. När vi däremot frågar föräldrarna vad de gör för att deras barn inte ska mobba andra får rektorn arga mail från föräldrar som tycker att vi lärare inte gör vårt jobb.

Vem förväntas uppfostra barn när föräldrarna inte gör det?

Lärarna.
När en tidning skriver snyftreportage om elever som inte får den hjälp de behöver får lärarna aldrig chansen att ge journalisterna en bredare bild av verksamheten och den demografiska, ekonomiska och sociala strukturen som omger skolan. Lärarnas perspektiv är inte intressant.
Slutligen, för att rätta en typisk journalistisk halvmesyr som presenteras i artikeln: Skolverket har aldrig påpekat att de bristande åtgärdsprogrammen enbart lägger ansvaret på eleven och föräldrarna och att därmed skolan skulle smita från sitt ansvar. Däremot uttrycker ett åtgärdsprogram i regel att skolan, undervisande lärare, elev och hem tillsammans ansvarar för att åtgärdsprogrammet följs. 
Varför skulle det vara fel? 
Att sedan Skolverket från och med den nya skollagen och vidhängande läroplan förbjuder oss att överhuvudtaget blanda in eleverna i ansvaret för deras skolgång är bara ren och skär idioti.

fredag 11 maj 2012

Ex players rebirth


Jag gillar ovidkommande jämförelser, det är en fotbollsstatistikers signum. Jag kan fortfarande dra paralleller mellan en match i fotbolls VM 1982 och en match på stadion, jag tycker alltid det är roligt att se gamla storspelares stil i nya stjärnors spelsätt.  
Derbyt igår kunde ha slutat 6-0 till Malmö FF, minst, så stor var skillnaden. Men Pär Hansson i HIF målet gjorde en rad omöjliga räddningar och ribban satt för långt ner två gånger. 
Det var tydligt att ersättarna i det skadeskjutna HIF inte orkade stå emot trycket från det ljusblå laget eller den vägg av kärlek, tack Tom P för den metaforen, som ramade in tillställningen på ett sätt som få arenor kan mäkta med i det här landet. 
Jag skrev häromdagen om karaktär och hunger. Igår fanns det både och i MFF. Spelarna var som ystra buffégäster på en ”ät så mycket du orkar”-krog och tog för sig av bollen, motståndarna och stämningen med glupande aptit. 
Med facit i hand var det rätt att starta med guldmakarna från 2010, Figuereido-Pekalski, och låta Friberg och Thern vila. Vem vet hur Thern hade reagerat på HIF-klackens osmakliga psykningar utan att ha 3-0 i ryggen? Och vem vet om Friberg hade kunnat hålla nerverna i styr i häxkitteln igår med tanke på hans bakgrund i den ljumma amerikanska proffsligan, och innan dess, Rambergsvallen...
Så var det det där med Ivo Pekalski. Hur många år har inte MFF-fansen längtat efter en Thern och Schwarz? I Ivo har de fått de båda ikonerna i en och samma mittfältare, praktiskt. Och så såg vi Martin Dahlin skymta till också, med en våghalsig språngnick till 2-0, så låg att Ivos haka smekte gräset i HIF:s straffområde. 
Dessutom har vi en riktig Thern. Lite mer muskler och rutin så kan han inom en säsong eller två dominera från sin position. 
Men en Durmaz-typ har föreningen nog inte haft förut. Ibland blir jag tokig på tappade bollar i farliga lägen men igår visade han sig från sin bästa sida och då är han en av Allsvenskans kungar. EM kanske? Tekniken och skottet håller allra högsta nivå.
Gårdagen var en seger även för läktarkulturen. På vägen till bilen passerade jag en skara unga huliganer som lite vilset fylkades kring en pizzeria. De såg sådär rörande bortkomna ut. Vissa förbipasserande tvekade något innan de gick förbi dem men de allra flesta såg i deras unga släta ansikten att de inte utgjorde ett hot mot någon, tvärtemot dessa ynglingars ambition. Snart passerade barnfamiljer, cyklande pensionärer och MFF-skrudade gamänger i sina bästa år förbi dem utan att blinka, uppfyllda som de var av det självförtroende, den värme och den glädje som bara en odiskutabel hemmaseger kan skänka den riktige fotbollsälskaren.
Grabbar små, ni behöver den kärleken.  

onsdag 9 maj 2012

Angående karaktär


Nu var det ett tag sen Statarkatten dryftade fotboll. Det är mycket annat i fokus nu, mest utanför bloggosfären. Men i morgon är det derby i landets sydligaste del. Alltså.
Hur går tankarna hos De Himmelsblå? Visst är det derby och fokus på motståndarna, inramningen, prestigen, men viktigast är att göra en insats som inbringar tre poäng i en tabell som helt domineras av Elfsborg. Boråsarna drar ifrån i toppen och det gäller att hänga med.
Så här en 6, 7 eller 8 matcher in i serien (tabellen laggar, som någon uttryckte det på ett fotbollsforum) har MFF sannerligen bjudit på både vin och vatten, mycket vatten och en hel del blaskigt vin med tydlig syrlighet. Årets årgång är inte färdigjäst, det är en sak som är säker. 
I förlustmatcherna såväl som segermatcherna mot Djurgården och Åtvidaberg, och de oavgjorda matcherna, har laget tydligt sackat ihop i andra halvlek. MFF har många lovande spelare i laget, men har dessa spelare karaktären att hålla spelet uppe trots att lägen missas och passningar börjar gå till fel adress? 
Det är lätt att stirra på ålder, men jag tror inte att åldern har med saken att göra, guldlaget 2010 var ungt och orutinerat, däremot tror jag på karaktär. Vissa har det, andra måste fostras till det. Årets MFF har en tränare som tror på spelares förmågor, utan hänsyn till position i gruppen och tidigare meriter. Det är inte fel, men kanske har han överskattat vissa spelares mentala egenskaper? 
Detta sagt om säsongen hittills. Men i morgon då, i derbyt? Ärligt talat tror jag inte att karaktär är lika viktigt i ett känslomättat derby, i morgon ska man vara hungrig, frustande i sin spilta, målmedveten. Men det är klart, stångar man sig trött mot en vägg utan att få utlopp för sin lust att vinna, ja då får tränaren träda in och bringa reda. Och att bringa reda, det kan spelarna med karaktär.
Det är svårt med fotboll. 

fredag 4 maj 2012

En annan villfarelse


En annan villfarelse är att USA alltid brinner för mänskliga rättigheter (se krigföringen i Irak och Afghanistan). Alltså har Obamas administration fel när den tvingar den kinesiske dissidenten Chen Guangcheng att lämna USA:s ambassad i Peking. Fel har också Mitt Romney när han sågar Obama för detta. Han hade nämligen inte själv gjort annorlunda om han var president eftersom hans land till stora delar ägs av Kina. Ingen vågar eller vill ställa krav på världens mäktigaste diktatur. 

Glöm inte Maud Olofsson med glittrande ögon stinna av Yuan iklädd kinesiska kläder under ett statsbesök för några år sen, suck.

Ännu en villfarelse


En villfarelse är att idrott och politik inte hör ihop. Inget kunde vara mer fel. Idrottens representanter svär sig fria så fort det bränner till. Att ställa upp för välgörenhet gör man gärna och det är förstås bra, men det är också politik. Fattigdom är politiskt betingad. Men när en diktatur arrangerar en idrottslig tävling, då är plötsligt ingen intresserad av att ta ställning. Fel, fel, fel. VM i ishockey i Vitryssland 2014 är fel.

Villfarelser


Första villfarelsen är att Sverige är ett föregångsland i fråga om naturvård och miljöpolitik. Våra folkvalda på riksdagsnivå har inte förmått stävja den illegala avverkningen av svensk gammelskog trots larmrapporter från olika naturvårdande instanser. Sverige, detta naturälskande land... hamnar därmed högt upp på den föga smickrande listan över länder som avverkar mest urskog. 
Jag har sagt det förut. Dags för självrannsakan, bror duktig!

Skolan och politiken


En kollega kallades in till skol- och kommunledning för att han misskötte elevdokumentationen. Samtidigt mobiliserar lärare och fackförbund för att ta upp kampen mot denna dokumentationshysteri och det enorma extraarbete det medför. Två krafter, två riktningar.
Den som tror att nämnde lärares undervisning blir bättre av att han tar x-antal timmar från sin planeringstid till minutiös dokumentation av elever i anspråk för att dokumentera deras kunskaper räcker upp en hand!
Jag jobbar i en kommun vars politiker styr skolorna på följande sätt. Om en rektor går emot kommunledningen och hävdar att skolan har den större pedagogiska kompetensen än politikerna eller helt enkelt begär mer resurser än vad kommunen är villig att släppa till blir denne skolledare helt sonika av med jobbet. 
Golfresor för politikerna till kommunens ”vänorter” är däremot inte otänkbart.

måndag 9 april 2012

Påsk på malmöitiska

Jag minns att jag förra året publicerade ett inlägg i vilket jag sinnrikt, tyckte jag själv, gjorde en koppling mellan Blåvitts förlustsvit på fyra matcher och påskens lidande. Som rival gav jag dem en ärlig uppmuntran, lite med glimten i ögat, men det var ärligt menat. De var storsint tycker jag, med den där känslan av inre tillfredsställelse som den goda gärningen skänker gärningsmannen, som för Karl-Bertil. Blåvitt och Himmelsblått behöver varandra, fotbollsmässigt, i fråga om läktarhat lämnar jag villigt över det till änglar och gnagare...

Jag förväntar mig givetvis inte uppmuntran från någon blåvit supporter med skrivklåda. Men nog skulle vi MFF:are behöva lite uppmuntran just nu. Utan att nämna det onämnbara som utspelade sig någonstans i 031-området i lördags vill jag med några få rader förklara hur jag har hanterat det.

Jag har letat perspektiv. Något måste man göra.

När vännerna träffades tidig kväll i lördags för att tillsammans avnjuta en påsktallrik och sedan gå på 40-årsbaluns sa vi kort och gott: vi pratar inte om det. Vi hade inte varit på plats och skrikit ut vår frustration. Vi hade suttit på varsitt håll i sportbarer, vid radiosport och webb.

40-årsbalunsen var på klassisk mark, en studentnation med en lång och anrik historia på den yttre vänsterkanten. I baren råkade någon som inte investerar lika mycket känslor i MFF nämna det onämnbara. Jag stirrade tomt på honom, sänkte blicken sedan. Vad skulle jag säga? Då säger bartendern, en ung grabb: vi pratar inte om det. Våra blickar möts. Förståelse. Till slut, i detta sällskap på 180 personer, inser jag att det finns mycket undertryckta känslor. Gemenskap.

Påskdagen tillbringade jag i soffläge, maniskt zappande. Det är svårt att undvika sport bland trettio kanaler, text tv var det inte tal om att bläddra i, forum på nätet, nej tack, tidningarna på nätet, jättenej. Jag fastnade för en dokumentär om 1972 års flygkrasch i Anderna; ett rugbylag på en glaciär, enorm utsatthet, fruktansvärda men nödvändiga beslut, överlevnad, hjältemod.

Sedan visades Fahrenheit 9/11.

Perspektiv. Vad Michael Moore berättar är brännande aktuellt just hela tiden. Krig kan aldrig föras med ackuratess, bomber dödar.

Jag ska inte sticka under stol med att MFF:s insats i lördags svider mest hela tiden, man är sig själv närmast, hur futtig en sportslig förnedring i jämförelse än ter sig.

Men det är påsk och påsken handlar ytterst om seger, återkomst och hopp, i det lilla och i det stora.

onsdag 4 april 2012

Sen och kortfattad analys

Allsvensk premiär i måndags på Swedbank stadion i Malmö. På ena sidan guldtippade MFF och på andra sidan ständigt underskattade Gefle. Underskattade även av sig själva med tanke på hur de väljer att spela fotboll på bortaplan. Först och främst vill jag berömma dem, de kom till Malmö för att undvika förlust genom att ställa 8 man i straffområdet, gott så, jag förstår hur de tänkte. Å andra sidan, med så många rutinerade och duktiga fotbollspelare borde de väl kunna bjuda upp till en trevligare dans än den uttryckslösa högstadietryckare vi fick se?

Malmöspelarna var pigga och rappa i första halvlek. Bollen gick runt och stacks in i luckorna, ofta med Erik Friberg som avsändare. Tyvärr var adressaterna Larsson och Ranegie inte sig själva i måndags, särskilt Ranegie stod inte att känna igen, jag tror att tränare Norling borde ha låtit honom vila premiären, han var inte redo för 90 minuter.

Friberg, försäsongens sensation, var precis så intressant som spelfördelare jag hade hoppats på. Dessvärre slog han årtiondets sämsta hörnor, på den punkten krävs det skärpning och självrannasakan; om man märker att varenda hörna går åt skogen, ja då får man lämna över uppdraget att slå dem till en annan spelare!

Så varför rasade MFF:s spel ihop i andra halvlek? Min korta analys lyder: när bollen bara inte ville hamna i nätet bakom Hugosson och när domaren valde att fria en solklar straffsituation rann liksom inspirationen av Malmös unga lag. Då märktes avsaknaden av en tydlig ledare i det offensiva spelet.

Den ledaren heter Wilton.

Som sagt, dags att avgå, mina herrar

Jag tänker inte rabbla upp alla arroganta, omdömeslösa, olämpliga och direkt ointelligenta uttalanden och handlingar som utrikesminister Carl Bildt respektive Malmös starke man Ilmar Reepalu, två politiker som verkligen borde ha dragit sig tillbaka för längesen, stått för de senaste åren. Däremot måste jag kommentera att Carl Bildt nu sällar sig till skaran som ger sig på just Reepalu angående dennes obegripliga konspirationsteorier.

Jag botaniserar bland ordstäv och talesätt, hm, kasta inte sten i glashus? två fel gör inte rätt? nånting om smutsiga byk? Eller nåt i stil med en flisa och en bjälke i ögon, jag vet inte, nåt sånt...

torsdag 29 mars 2012

Där cirkeln möts

Anders Behring Breiviks försvar funderar på att kalla mulla Krekar som vittne med syfte att påvisa att Breiviks världsbild inte bygger på paranoida vanföreställningar utan på vad han uppfattar som reella hot. Mulla Krekar är en mycket extrem islamist, för den som inte känner till honom.

Här ska alltså två personer från varsin ytterkant bekräfta och motivera varandra.

Huvudsyftet är förstås att Breivik ska förklaras frisk och dömas till fängelsestraff, för att förklaras som lidande av vanföreställningar skulle inte passa in i massmördarens självbild.

Men det var egentligen inte tragedin den 22 juli jag skulle avhandla utan den vulgära världsbild extremisten representerar.

För vad har Krekar och Breivik gemensamt? Jo, en fragmentarisk världsbild godtyckligt hopplockad av IT-ålderns informationsflöde, ytligt i användarnas händer och sedan filtrerat genom deras förmodat svaga egon, osäkerheter och rädslor.

Mediabrusets nackdel är att det är hastigare än vår förmåga att processa det, det är uppenbart. Idag kämpar papperstidningarna för sin existens då de inte kan konkurrera med kortnyheter på nätet eller i gratistidningarna. Vi har blivit vana vid att vräka i oss nyheter, men inte att tugga eller smaka på dem. Att människor som inte läser tidningen på morgonen istället gör det på bussen eller på hållplatsen är inte fel i sig, men jämför en nyhet i en gratistidning med samma nyhet i en större dagstidning och se skillnaden; Vilken av dem kan bidra till en fragmentarisk världsbild och vilken kan skänka djupare insikter?

Krekar och Breivik, och Tolousemördaren för den delen, har samma förenklade världsbild. Men är de sjuka? Det får psykiatrin avgöra.

Oavsett oroar jag mig för det nedbantade nyhetsformat som är standard för en allt större del av jordens läsande befolkning. Förenklad information är roten till mången mänsklig katastrof. Förenklingen är den förhastade slutsatsens incitament och lögnens bästa vän.

fredag 23 mars 2012

Det är inte okey-en spaning

Ni kanske har hört det i etern. Uttrycket som ska få åhörarna att inse allvaret, uttrycket som signalerar att nu sätter någon ner foten. Jag menar förstås "det är inte okey".

Stefan Löfven sa det nyss om Ilmar Reepalus senaste groda, att "det är inte okey". I det här fallet att vara otydlig om människors lika värde:

"Det är aldrig okej när våra företrädare uppfattas som otydliga när det gäller alla människors lika värde."

Otydlighet angående människors lika värde är alltså "inte okey"? Men, undrar vän av ordning och språklig nyansering, var går gränsen för när uttrycket "inte okey" riskerar att få allvarliga ting att låta som en fadäs i stil med att råka släppa sig under en middagsbjudning? "Det är inte okey att fisa vid matbordet" går väl an, men sen då?

Kan vi förvänta oss att Reinfeldt kommenterar de senaste turerna om Bildt, Lundin Oil och etnisk rensning i Sudan med orden: "Det är inte okey att vår utrikesminister kan sammanlänkas med ett företag som varit inblandat i ett folkmord"?

Hur är det med kriget i Afghanistan, mordet på Palme, Apartheid? Var eller är dessa händelser och skeenden "inte okey"?

Det är kanske inte okey att inlemma så allvarliga händelser i ett blogginlägg?

Men är det okey att använda torftiga uttryck om allvarliga ting?

Eller är det oacceptabelt?

Jag bara undrar.