Jag gillar antirörelser, de är utvecklingens samvete. Jag kan ogilla dem i sak, men de är nödvändiga i mänsklighetens strävan. Antirörelsen får oss att tänka efter när vi går för fort fram, eller skynda på när vi går för långsamt.
Även moralismen som antirörelse har sin plats, trots att jag utnämner den som en av den individuella frihetens största fiende. Moralismen är det totala förtryckets förtrupp. Moralismen hägnar in och fållar in den fritt löpande människan då den ser henne som ett hot.
Moralisten är rädd för sin omvärld, moralistens övertygelse bottnar i en djup brist på identitet, på osäkerhet på jagets betydelse, på brist på humor och distans. Moralisten är en fundamentalist och en sådan tål inte andras livsstilar. Men fundamentalisten sitter inte bara i grottor i Afghanistan, fundamentalisten har mången klädnad och agerar i många sammanhang och omständigheter.
I Gävleborgs läns strävan efter att skapa ”en trygg arbetsplats” och att finna ”missbruk vi inte har uppmärksammat” ska man göra alkoholtester på de anställda. 0,2 promille innebär avstängning med lön och inskrivning på lämpligt rehabiliteringsprogram.
Men vem bestämmer normen? Vem är lämplig och vem är olämplig? Tjänsteman X som piffar upp sin lunch med ett glas vin eller två eller tjänsteman Y som ”smyger i buskarna” i jakt på missbrukare? Vem brukar och vem missbrukar? Det finns ingen objektiv sanning. Var gränsen mellan bruk och missbruk går är en åsikt, det får man aldrig glömma.
Moralisten tycker synd om dem som inte är som dem själva. Moralisten vill hjälpa, rädda andra från sig själva. Moralisten tar sig den rätten. Moralisten (t ex en tjänstekvinna från Länsstyrelsen, detta hände i slutet på 90-talet) går in på en krog i Malmö där en mängd människor har det trevligt, äter, dricker, pratar, tar en cigarett. Tjänstekvinnan tänker att usch så trångt och rökigt, det här kan inte vara trevligt, och låter dra in krogens utskänkningstillstånd måndagen därpå.
Moralisten säger nej till gårdsförsäljning av vin för att rädda det otidsenliga Systembolaget. Vinproducenterna, seriösa odlare, i främst Skåne, som försöker förverkliga drömmen om en levande landsbygd, tvingas till ytterligare väntan. Om vingårdarna legat i Stockholm, skulle politikerna resonera annorlunda? Jag bara frågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar