1987 blev jag fullständigt golvad av Chris Isaaks Blue Hotel. Låten hade en ödslig känsla jag dittills aldrig hade upplevt. Att Roy Orbison är en av Chris förebilder förstod jag lite senare när hans musik hade fört mig ut på öde landsvägar, kyliga ökennätter och ensamma hotellrum. Chris Isaaks musik andas amerikansk mytologi.
Inte konstigt att David Lynch välkomnade honom i sin disparata familj.
När jag för första gången hörde introt till Blue Hotel spelas live (igår på KB i Malmö) välde tjugofem års känslor upp inom mig. Jag förstod hur stort det var för mig, att på nära håll se och höra en låt och en artist som har följt mig sedan tonåren. Från första ackordet till sista var jag ett enda stort leende. Chris har alltid haft en revival i min skivsamling. Och som ung drömde jag om att vara som Chris. Skönsjungande, vältränad och med ett ansikte som en tilltufsad Elvis.
Om jag vore recensent i en tidning skulle jag förmodligen skriva att han sjöng som om han inte åldrats en dag, att hans mellansnack var det bästa jag har hört, att bandet var riktigt bra, att stämningen var varm och kärleksfull.
Men för mig var det personligare än så. En känsla jag förmodligen delade med de flesta andra i lokalen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar