torsdag 27 maj 2010

From Norway with love



Nej, jag talar inte om schlagerfestivalen utan om norska staten som lär ha skjutit till 8 miljarder för att Indonesien ska frysa all avverkning av regnskog, den legala varianten, i två år.


Innan det kommer ett bakslag i form av en dold agenda av nåt slag, det blir ju ofta antiklimax när dylika goda gärningar utförs, så måste jag tillåta mig själv att utbrista: Det var banne det finaste jag har hört sen jag konfirmerades!

onsdag 26 maj 2010

Koloniala strukturer i full blom

Alla har en, har inte du en? Hur klarar du dig utan en? Du måste köpa en! Så låter en vanlig säljsvada, och det är inte ens säljarna som säger det, de behöver inte ens öppna munnen när en produkts förmodade nödvändighet förökar sig i folks hjärnor. Säljfrasen ovan har vi alla hört, främst när det handlar om elektronik och mobiltelefoni. Men vad är det i produkterna? I en mobiltelefon finns blodet, svetten och tårarna från gruvarbetarna i ett utvecklingsland någonstans, kanske kan man ana det krympande livsrummet för alla djurarter som har fått flytta på sig när västerländska och kinesiska investerare beslutar sig för att anlägga en gruva just där på den grönaste fläcken på kartan. Arbetarnas vinst är minimilön och horribla arbetsvillkor och för gruvor typiska, och dödliga, lungsjukdomar. I Kina, landet vi knäfaller inför, landet som är världsekonomins lok, ser det likadant ut i flera av dessa mångmiljonstäder vi inte ens vet namnet på där delarna sätts ihop. Allt för att vi ska kunna uppdatera vår överfulla arsenal av elektroniska produkter som vi "måste" ha. Det enda vi uppdaterar är en kolonial struktur i vars nedersta skrymslen människor offras.

tisdag 25 maj 2010

De gnällde i alla fall inte på gräset

Det var Alex Nilssons match. Sjuttonåringens två mål mot BP var det stora glädjeämnet i MFF-lägret igår. Sjutton bast och två mål inför hemmasupportrarna, han sov nog inte mycket i natt. Hemmasupportrarna som planenligt genomförde sin tysta protest den första kvarten mot de nya teveavtalen. Allsvenskan är lite som skolan, det är en massa jiddrande hit och dit. Det finns nog
inte en malmösupporter som inte vaknar upp svettig då och då efter ännu en mardröm om slutspelsexperimentet på 80-talet.


På tal om protester, BP-tränaren Kim Bergstrands gnäll inför tevekamerorna på domaren, på att småklubbarna behandlas dåligt och det ena och andra var inte bara pinsamt, det var ovärdigt en tränare på högsta nivå. Man borde skicka en video till honom med intervjun med Roland Nilsson efter förlusten mot Mjällby, så talar en som är stor i förlust. Bergstrands gnäll påminde om gamle HBK-tränaren Janne Andersson, som inte drog sig för att skälla ut tioåriga bollkallar i sin konspirationsteoretiska världbild.


Gårdagens svada måste man ändå tillskriva John Guidetti, hans gnäll efter matchen fick mig att för tillfället glömma bort det fina målet han gjorde på över övertid. Summa summarum av de båda herrarnas klagosånger är att de på något sätt tyckte att de borde ha fått minst en poäng med sig om bara domaren hade varit bättre och fotbollssverige mer rättvist. Ok, men om Guidetti hade satt några av de givna målchanser han fick i första halvlek så kanske, men nej, MFF var inte bra igår men de var ändå klasser bättre.


Guidetti i en annan himmelsblå klubb.


Matchanalysen är enkel. Minut 1-20 tillhörde MFF, minut 20-40 tillhörde BP, resten av matchen ägde MFF.

Förresten, Guidetti blev glad på Hristo Stoichovskt manér när han gjorde mål, men frågan är om inte tevekommentatorerna blev gladare eftersom de hade klämt in grabbens namn i varannan mening under matchens gång oavsett vad som hände på plan. Men det får man väl bjussa på, det är inte varje dag huvudstadsregionen får fram stortalanger fotboll.

måndag 24 maj 2010

Installationer i trädgården


Förhoppningsvis vill tomaterna stötta sig mot trådarna. Utplantering sker inom kort.












Två gamla plankor ska bära hönsnät för skydd mot djuren, mördarsniglar lär dock inte avskräckas, om de inte är lata och tycker att det verkar jobbigt att glida uppför. I bakgrunden skymtar en wig wam av fiberduk. Under duken strävar en kalebass som med sin fenomenala växtkraft så småningom kan slingra sig runt metervis av staket.









Växthus i miniatyr. Under de avsågade petflaskorna gror pumpafrön. När höstens dova toner jämnar ut naturens färgskala lyser pumporna magiskt orange. Stolpen till vänster är varken en totempåle, en klösbräda för katten eller en fallossymbol. I väntan på anpassning till utelivet jobbar de rankiga luktärtorna, i skydd av fiberduken, för att få fäste i snöret.

söndag 23 maj 2010

"Det ante mig" i sportvärlden

Det ante mig att Inter vann Champions league, det var inte överraskande men typiskt på något sätt, med tanke på allt liv kring Samuel Eto'o och Zlatan och rokaden deras lag emellan. Att Barcelona inte skulle vinna hela turneringen är ingen jätteskräll, hur makalöst bra de än är, det är oerhört svårt att försvara en titel i den finaste europeiska cupen, senast det hände var 1990 när AC Milan lyckades, för övrigt mot Svennis Benfica med Mats Magnusson och Jonas Thern i laget.


Jonas Thern och Mats Magnusson i fornstora dar. Lägg märke till Masses extra skydd för hans ständigt krånglande lårmuskler, den typen av byxor blev så starkt förknippade med honom att de fick hans namn, magnúsons, (med reservation för min portugisiska stavning).





Det ante mig att Tjeckien skulle vinna hockey -VM. Tjeckien med 26 återbud från NHL mot det ryska superlaget, det stod liksom skrivet i stjärnorna. Tre Kronor, med ännu fler återbud, tog brons efter att ha slagit Tyskland inför en fanatisk hemmapublik. Tänk att traditionens makt är så stor. Jag tror det dröjer länge innan tyskarna får en sådan chans igen.

Det ante...nej förresten, nu faller min "ante mig"- idé, Halmstad lyckades inte rubba HIF. Typiskt. Nu ska det mycket till för att inte det allsvenska guldet ska hamna i Helsingborg. Hats off till ett lag som inte bara ser urstarka ut utan även lyckas med konststycket att inte känna pressen, så här långt, vi får se hur det blir i höst när det drar ihop sig och krämpor och guldfrossa kommer smygande, då kan det visa sig att laget med den bredaste truppen vinner. Jag sätter en slant på Elfsborg och garderar med Malmö FF.

fredag 21 maj 2010

På andra sidan skyttegraven ligger Danmark

Det är roligt att se vilket stöd det danska hockeylaget hade av svenskarna, många svenskar, företrädelsevis skåningar, skulle jag tro. Även sportkrönikorna drar upp gamla danska sportbragder som fått svensken att jubla; Bjarne Riis (dopad cykelfantom), EM-holdet 92' (som halkade med för att Jugoslavien stoppades), VM-holdet 86' (1-5 mot Spanien), för att nämna några.

Men, var det bara jag som höll på Tyskland i EM-finalen 92'? Var det bara jag som fick en ny idol i Emilio Butragueño efter krossen i VM-86? Är det bara jag som hellre ser, låt säga, vilket lag som helst vinna hellre än den ständiga trätobrodern på andra sidan sundet? Hallå lå lå lå...

Det är inte så att jag har något emot Danmark, förutom deras val av politiker, men det har inget med sport att göra, jag menar, jag kommer att hålla stenhårt på Italien i VM, (vilket jag i så fall inte skulle kunna tillåta mig själv att göra med tanke på deras val av politiker).

Nej, jag gillar Danmark, av många anledningar, men så har det inte alltid varit. Till skillnad från många andra svenskar så har jag svårt att vara den ena parten i en obesvarad kärleksförklaring. Visserligen har Öresundsbron fått en del danskar att åtminstone i smyg överge nidbilden om att Asien begynder i Malmö (Är det något fel på Asien, förresten?) men för mig så ploppar fortfarande min barndoms bild av Danmark upp då och då; Det var med viss bävan jag beträdde en dansk krog med mina föräldrar när jag var barn, det satt alltid någon gammal rödmosig farbror i ett hörn och tjabbade med personalen och tittade på svenskarna för att sedan säga något som fick de andra danskarna att titta på oss och flina. Eller så var de arga, de blev arga när man inte fattade deras obegripliga siffersystem i Steff Houldbergkiosken, eller när man inte ville åka med en främling i den gamla berg och dalbanan på Tivoli, och som skötsam tonåring för första gången på egen hand i Dronningens by blev man verbalt trakasserad om man gick mot rött trots att det var fritt en kilometer i varje riktning, eller när man beställde sin första öl på en pub och lämnade fram en för stor sedel.

Ni måste ha överseende med harangen ovan. Det är inte så illa som det låter utan ett resultat av minnets selektiva vidvinkelperspektiv på negativa bilder. Jag gillar Danmark och danskarna och jag gladdes verkligen med Danmark i hockey-VM, gladdes, men inte längre än till nedsläppet mot Tre Kronor igår. Nu stålsätter jag mig inför rödvita hyllningsartiklar i samband med Fotbolls-VM i sommar. Ni må tycka att jag är småaktig, men detta gäller sport, och i sportens vrickade värld är det svårt att överge en skyttegrav man har legat i sedan barnsben. På gensyn!

måndag 17 maj 2010

Demolition man och ett svenskt Utopia

Demolition man heter en film med Sylvester Stallone. Handlingen i korthet: I en hypermoralistisk framtid är Slys karaktär en polis från 1990-talet som ligger nedfrusen i en behållare. När en annan nedfrusen 90-talare, en farlig brottsling spelad av Wesley Snipes, av misstag vaknar upp ur sin dvala måste de hjälplösa myndigheterna väcka även polisen för att kunna fånga honom, eftersom ordningsmakten i framtiden är helt tandlös. Det finns även en underjordisk motståndsrörelse vars enda mål är att få vara mänskliga och leva som de vill; äta onyttig mat, dricka och röka, köra bensinbilar, ha sexuella förbindelser samt svära. Polisens och brottslingens ankomst vänder upp och ner på samhället som är helt kontrollerat av moraliska regler. Till exempel så finns det svordomsregistrerande sensorer som omedelbart skriver ut en böter till den som svär. Sex har man en meter från varandra med en hjälm på huvudet och den verkliga reproduktionen sker helt artificiellt. Det är en värld helt befriad från konflikter.

Hur omänskligt samhället i Demolition man än ter sig så har jag alltid sett filmen som ren reaktionär smörja: Filmens utopiska framtidsamhälle styrs av svala och lite fjolliga, om uttrycket ursäktas, mjukisdiktatorer med brittisk accent, som har berövat de riktiga människorna, skitiga, manliga och orakade jänkare, deras livsstil. Samhällsledarna har dessutom en klädstil som för tankarna till traditionella japanska kläder. Detta vittnar om en annan amerikansk noja (förutom den som bottnar i dyrkan av stereotypa könsroller), nämligen att konkurreras ut av oamerikanska intressen.

Vart är jag på väg med denna otippade filmrecension? Just det, nu kommer förslag på ett utvidgat rökförbud. Ett exempel ur en artikel i DN: I hemtjänsten kolliderar arbetsmiljölagen – de anställdas rätt att slippa rök på jobbet – med vårdtagarens rätt att röka hemma. I en del kommuner löser man det genom att man skickar anställda som själva röker till rökarna.
I Vaggeryds kommun har man tagit det ett steg längre.
– De har infört att femton minuter innan personalen kommer ska man ha vädrat och inte rökt. Men det finns ingen rättspraxis på det här. Vi ser bara att det är ett stort problem, säger Åsa Lundquist
.
Plötsligt ser jag Demolition man i ett annat ljus, det är kanske trots allt en film som handlar om frihet och rätten att inte kontrolleras varenda sekund av livet? Den här typen av åtgärder mot rökare är inte av omsorg, det är moralism i dess allra renaste form och det är helt uppåt väggarna.

Själv har jag hört nya tongångar från exempelvis äldrevården som enligt många har blivit mer lyhörda för de äldres önskemål om att kunna dricka vin till maten eller ta ett bloss på rummet, eller andra önskemål utanför det rent medicinska. Det trodde jag var framtidens melodi, lite flexibilitet. Annat kunde det vara förr, på åttiotalet... En släkting berättade att hon fick smuggla öl till sin gamle far när han låg fastfjättrad i sin säng på långvården och tänkte tillbaks på sitt sjömansliv, en annan bekant fick se hur personalen slängde en blåbärspaj hon hade bakat till sin senildementa mor på nittio höstar med motiveringen: för mycket kolesterol. Är det så vi vill ha det? för att citera Sverker.

Bland de ca tvåhundrafemtio (!) kommentarerna till artikeln i DN skrev en kommentator att han funderade på att börja röka i ren protest. Om jag själv inte vore så nöjd med att inte vara rökare så hade jag också tänkt så. Emellertid skriver jag under på hans protest... passivt.

söndag 16 maj 2010

Årets första plattmatch för MFF

Som så många himmelsblå fruktade blev Mjällby för svåra på Strandvallen. 3-0 efter första halvleken avgjorde tillställningen. MFF skickade visserligen in 1-3 och 2-3 ganska omgående i andra halvlek men sen var det stopp. På något märkligt sätt tog spelarnas energi slut när de var som närmast en kvittering; Ett par fräna ingripanden från Grahn på mitten, ett par avblåsningar och så var Malmös momentum borta.

Mjällby var bra, rejäla i defensiven och vassa i offensiven. Malmö borde ha förstått att de skulle ta kampen direkt, smälla på och sätta sig i respekt, men det gjorde de inte.

Noterat igår var Patrik Ekwalls enkelspåriga eftersnack i TV4. Efter att en besviken Daniel Larsson sportsligt sagt att man inte kunde skylla på vädret frågar Ekwall i studion med ett sensationslystet tonfall: "Kan man verkligen skylla på vädret?" Sportjournalister har helt enkelt ofta klart för sig redan innan vad de ska säga och skriva, oavsett vad intervjuobjekten säger.

Deppigt värre på Strandvallen men friska tag inför BP hemma innan uppehållet, det är jättemånga omgångar kvar innan Lennart Johanssons pokal ska delas ut. Än kan guldet komma him!

lördag 15 maj 2010

Skulle du rösta på en nazist?

I en längre artikel i SDS berättar fyra SD-toppar om sin tid i Lund vid tiden för deras enrollering i Sverigedemokraterna. Det har gått ett decennium sedan dess. Det är Karl XII, utanförskap, trakasserier, och en viss lättsam distans, faktiskt. Men låt er inte bedras av den trevliga tonen. Det viktigaste som framkommer i artikeln är hur öppen Sverigedemokraternas koppling till den nazistiska rörelsen var på mitten av 90-talet, och det är inte längesen. Här har vi alltså fyra vuxna män som valde att ta klivet in i ett parti vars toppar och medlemmar på den tiden var nazister eller nazistanstrukna. De visste om det men såg inga problem i att bli medlemmar. "Lundagänget insåg att Sverigedemokraterna på riksplanet var ett svagt och oorganiserat parti. Folk associerade partiet med nazism och inkompetens." (SDS 100515 s.C4)

Sverigedemokraterna är fortfarande ett nazistiskt/nazistanstruket och inkompetent parti. Problemet är att de prydliga pojkarna från Lunds Universitet är skickliga på att framstå som något annat. När jag läser vad de säger i intervjun slår det mig hur likt deras språkbruk är nazismens; "kastrerad borgerlighet" (deras omdöme om Lund då och nu) skulle kunna vara hämtat ur ett samtal mellan nazister på en krog i München på 30-talet. Föraktet mot lärosäten och de intellektuella i allmänhet är en grundpelare i fascismens tankevärld, för att ta ett exempel. (Lundagänget är besvikna på deras älskade Lund - nazisterna var besvikna på Wien och Berlin).

Det har under en längre tid pågått en hysterisk häxjakt på politiker som är eller har varit kommunister. Även i den rumsrena högern finns det många som likställer nazism och kommunism, hur dumt det än kan låta. Frågan är varför de etablerade partierna inte vågar demaskera Sverigedemokraterna och säga: Är ni nazister? Jag förordar visserligen att man ska ta debatten med SD på deras bortaplan, alltså det mesta som inte rör invandringspolitik, islamofobi och antisemitism för att blotta deras inkompetens som politiker. Samtidigt ska man inte låtsas att SD är något annat än ett i grunden nationalsocialistiskt parti som måste bekämpas som ett sådant.

No pasarán!

fredag 14 maj 2010

Ja, det är hockey-VM

Av rubriken att döma förstår ni att hockey inte har högsta prioritet för mig i mitten av maj. Men när det händer nåt extraordinärt så får det bli ett inlägg. Hockey-VM är inte fullt så urvattnat som många kritiker säger. I Kanada har hockey-VM hög status. Kan det vara möjligt? Kanadensarna värnar väldigt mycket om sina blivande stjärnor och ser en kanandensisk seger i hockey-VM som ett kvitto på att landets hockey håller måttet. Tiderna förändras dock, mediafokuseringen runt OS sedan NHL öppnade för paus vart fjärde år har höjt statusen på den turneringen betydligt.

Men 77 000 åskådare på en VM-premiär mellan Tyskland och USA, det är grymt. Fast Danmark-Slovakien 6-0, det är mer än grymt, det är helt galet. Nu väntar vi bara på att de svenska kvällstidningarna ska frossa i att Danmark har en svensk tränare, Per Bäckman, ni vet han som liksom gamle handbollskaptenen Bengt Johansson alltid vrålar när han pratar. Det brukar ju vara så att många svenskar gärna vill att vi på något märkligt sätt ska sno åt oss äran när en svensk tränare lyckas i utlandet. Titta på Svennis, ok när han ledde Benfica till en dröse titlar direkt efter hans framgångar med Blåvitt, men tjugofem år senare när han ska leda Elfenbenskustens landslag i fotbolls-VM, nja, då blir det lite konstigt, eller hur Lars-Åke Lagrell?



Het mössa i hockeyvärlden


Tre kronor då? Jag har inte sett mer än en period men nog ser de loja ut, precis som i OS. Jag tycker att det är på tiden att ha en tydligare deadline för de trötta NHL-spelarna så laget inte behöver skrinna runt och vänta på en Lidström, en Sedin eller en Samuelsson när turneringen har satt igång. De andra spelarna måste ha förtroende av sin coach och det lär de inte känna att de har när de vet att de medverkar på nåder.

onsdag 12 maj 2010

Män i tajts?

Det ska bli spännande att sätta sig i biosalongen och se en av västvärldens mest gestaltade hjältar, Robin Hood, i Ridley Scotts tappning. Kommer ni ihåg The Waco Kid, Gene Wilders depraverade revolverantihjälte i Mel Brooks Det våras för sheriffen, som utbrast "I must have killed more men than Cecil B Demille"? Ridley Scott är på något sätt vår tids Cecil B Demille, mastodontfilmernas mästare, därför kan man nog räkna med fler döda i den här Robin Hoodfilmen än i samtliga tidigare filmatiseringar.

Scotts förmodat råare version av Robin är förmodligen närmare den verklige upprorsmannen än exempelvis Kevin Kostners tolkning för tjugo år sen, klädd i lapptäcke och med släpig californisk accent, eller Errol Flynn i färgfilmens barndom som glatt skuttade omkring i ljusgröna tajts, ädelt viftande med sin 1700-talsflorett.

Vi kommer aldrig att få veta hur Robin var, om han skonade sina fiender när han vunnit sina strider eller om han personligen skar halsen av sina fångar och slängde deras döda kroppar utanför stadsportarna i Nottingham. Det fanns medmänsklighet på medeltiden, den var inte så dyster som dess eftermäle och det vore förmätet att ta ifrån äldre tiders människor empatisk förmåga bara för att de inte hade avskaffat aga och inte tittade på romantiska komedier på bio, men det var också en tid när människoliv inte värderades så högt i ofredstider och när sjukdom och död var en naturlig del av livet.

Jag hoppas att Scotts film kan ge publiken en nyanserad bild av Robin Hood. Var han en idealist eller slogs han för att skydda sina egna intressen? Var han en folkets man eller en sprätt som hade hamnat i onåd bland de sina?

Framförallt hoppas jag att Scott hittar tillbaks till det gedigna filmhantverk som präglade Gladiator och att vi slipper se en ny seg Kingdom of heaven.

söndag 9 maj 2010

Love across the barricades



.


Familjederbyt MFF-ÅFF avlöpte utan incidenter, förutom den för åtvidabergare tråkiga händelsen att förlora matchen

Det här var en ganska vissen allsvensk tillställning, två trötta och slitna lag försökte spela sitt spel och det var väl inte jättebra tajming och precision i löpningar och passningar. Två saker är värda att notera: Wiltons punkterande "brasseskott", som Mats Nyström skulle säga, ni vet Fotbollskvälls ankare som fortfarande tycker att klackar är exotiska, var inte riktigt så snyggt som det blixtrande samarbetet mellan Daniel Larsson och Agon Mehmeti fram till 1-0, den klacken, Nyström, den höll klass! Värt att notera är att Åtvid höll på att jobba sig fram till en kvittering utan Christian Bergström, Brukets härförare, innan Wiltons kanon borrade sig in målvakten Henrik Gustavssons vänstra kryss.

Resten av kvällen förlöpte i gamman kring bordet där det dukades upp mat från grillen och där det skålades för de bägge lagen. Åtvid har chans på revansch i september.
Nu blir det däremot efterlängtad vila för MFF innan nästa nykomlingmöte, borta mot Mjällby, ett lag som tycker det är så roligt att spöa De Himmelsblå att de har kommit på en vits om det, hör här:
Det var en gång en pojke från Listerlandet som hade det tufft hemma. När socialen bestämde sig för att placera honom i ett fosterhem frågade socialarbetaren pojken:
-Var vill du att vi ska placera dig?
-I Malmö, svarade pojken
-Varför Malmö? frågade socialarbetaren
-För dom slår ingen

Faktum är att Mjällby har anledning att vara lite dryga i fråga om MFF, laget har haft en obehaglig förmåga att ställa till det, exempelvis var det efter ett respass ur Svenska cupen mot Mjällby nångång på 90-talet som Jonnie Fedel kallade sin egen tränare "världens sämsta". Det om det, nu blir det vila från fotbollen ett tag för MFF och Statarkatten. Eller, ja, bäst att inte lova nånting.

onsdag 5 maj 2010

En poäng i Borås bra trots allt

Det blev en malmöitisk poäng mot Elfsborg borta. På förhand ett godkänt resultat. Men efter två drömmål av Durmaz och Wilton samt en sumpad straff av Wilton, igen, det har gått troll i straffarna i år, kändes boråsarnas kvittering till 2-2 på straff, kors i taket, som helt onödig. Fast det ska sägas att Elfsborg höll i taktpinnen större delen av matchen och Keane, som en gång sa att han gillade att möta MFF för att det var hårda tag och inget gnäll, kunde ha avgjort i slutminuterna.

Nu väntar en annan toppmatch imorgon, HIF tar emot Örebro, en seger för HIF och de drar ifrån lite igen medan det motsatta skulle få ÖSK att känna vittring på topp två.

Jag höll på att glömma att AIK och IFK Göteborg möts i en bottenuppgörelse samtidigt. De två kombattanternas usla start har fått krönikörer att kalla årets Allsvenska svag och ointressant. Det var ju svårtippat att det skulle låta så, själv vill jag hävda att förra årets segrare var den sämsta på länge, en segrare i brist på alternativ.

Ingen sann vän av fotboll vill att gamla bekanta ska trilla ur. Jag vill inte att AIK och IFK åker ur, jag tror det inte heller, lika lite vill jag att Norrköping ska harva omkring i Superettan. Men att näpsa gamla trätobröder lite på näsan är inte fel. Som himmelsblå vet jag sannerligen hur det är att bli driftkucku när det går dåligt för MFF.

På lördag kommer Åtvid på besök på Swedbank stadion, ett ÅFF som verkligen har fått upp ångan, 4-1 mot BP ikväll, ni vet laget som för tillfället är bäst i Stockholm.

tisdag 4 maj 2010

Sverige är inte jämlikt

Oberoende liberala, typ, SDS går regeringens ärende när de upprepar Reinfeldts mantra om att det ska vara förmånligare att arbeta än att inte göra det. SDS-ledaren menar att: Hur vällovligt det än kan tyckas vara att sänka skatten för arbetslösa, sjuka och pensionärer är den sammantagna effekten av förslagen ändå tveksam: det blir mindre förmånligt att arbeta och mer förmånligt att inte göra det. SDS, ge oss uträkningar som stödjer era antaganden, annars blir ert angrepp på oppositionens skuggbudget bara ett slag i luften för alla utom de lättlurade. Vidare kommenterar SDS skuggbudgeten: Om jobbskatteavdraget sänks för höginkomsttagare – som ofta redan betalar värnskatt – får det karaktären av straffskatt på utbildning, flit och företagsamhet, som behövs så väl i den globala konkurrensen.

Ja, om det ändå vore så enkelt som att utbildning, flit och företagsamhet per automatik ledde den utbildade, flitige och företagsamme rakt in i kategorin höginkomsttagare. Lärare och sjuksköterskor är välutbildade och flitiga, och förhoppningsvis företagsamma i sin yrkesroll, likaså taxichaufförer och innehavare av kvartersbutiker eller grönsaksstånd, men ingen av dessa yrkeskategorier blir automatiskt höginkomsttagare.

På Sveriges privatskolor och internat skolas däremot fortfarande blivande höginkomsttagare att bli just höginkomsttagare. Utbildning, flit och företagsamhet stavas ofta internat, kontakter och arv. I Sverige 2010 finns fortfarande människor som äger mark och fastigheter bara för att deras förfäder i ett extremt odemokratisk förflutna tvingade andra att arbeta för deras skull på gårdar som de fått av någon som av en slump råkat bli kung. Jag behöver egentligen inte göra det så dramatiskt, faktum är att alla som passar in i en viss mall, det klassiska framgångsreceptet svensk medelklass och uppåt, har bättre förutsättningar än en himla massa andra.

Utbildade, flitiga och företagsamma?





Att alla med svenskt pass inte har samma förutsättningar kan väl inte komma som en chock för någon? Regeringen Reinfeldt försöker tuta i oss att jo, alla svenskar föds som tomma fantastiska ark med tusen och åter tusen möjligheter, samtidigt som samma regering gör sitt bästa för att öka klyftorna mellan dem som har förutsättningarna att höja sin lön och köpa loss sin lägenhet och dem som har fastnat i strukturella hinder, må det vara att vara kvinna på en mansdominerad arbetsplats eller att ha ett arabiskt efternamn och aldrig få en lägenhet utanför miljonprogrammen.

Sverige har bara varit demokratiskt sedan 1919 då riksdagen beslutade om kvinnlig rösträtt, vi har fortfarande en lång väg att vandra. Det gamla måste dekonstrueras för att det moderna ska vara möjligt.

måndag 3 maj 2010

Kära örebroare!
















Två grabbar med armarna om varandra strålar ikapp med kvällssolen över Swedbank stadion. MFF har precis spelat ut hela sitt register, om man bortser från sisådär fyra sumpade målchanser, och besegrat TFF med 2-0. De två grabbarna heter Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz, de senaste två säsongernas verkliga genombrottsmän, bördiga från Örebro och fotbollsfostrade i BK Forward. Durmaz vänsterkanon gav 1-0 och Jiloans inhopp väckte hopp om en ny fin säsong för den spelintelligente mittfältaren. De båda var först framme vid klacken efter slutsignalen, de skuttade dit tillsammans som två juniorer som precis vunnit en ungdomsturnering, men deras spel är ingalunda juniorernas. För varje match, i Hamads fall den här säsongen, varje inhopp, blir deras insatser alltmer resoluta och mogna. Igår fick de dessutom sällskap på plan av en annan örebroare, Dejan Garaca, som fick hoppa in mellan stolparna när Johan Dahlins rygg inte höll. Måtte den hålla! Om inte så är jag säker på att Garaca kan ersätta med den äran, det tycks vara gott kry i Malmös närkingar.
På förekommen anledning, under Malmös tre senaste matcher har samtliga mål varit av yppersta klass. Självförtroendet är på topp men jag misstänker också att en viss Pep har ett finger med i spelet. Att ha tekniken att skjuta på avstånd är en sak, att tro på det är en annan, för det krävs att varje spelare får den uppmärksamhet och speciella coaching han behöver. Jag tror att Pep är el hombre som kan bistå med detta. Helt säkert är dock att han och Rolle har tagit hand om Ivo Pekalski på bästa sätt efter den tveksamma insatsen mot Djurgården, igår dominerade han sin yta igen och visade prov på en helt annan kvickhet än tidigare.