Det blev en malmöitisk poäng mot Elfsborg borta. På förhand ett godkänt resultat. Men efter två drömmål av Durmaz och Wilton samt en sumpad straff av Wilton, igen, det har gått troll i straffarna i år, kändes boråsarnas kvittering till 2-2 på straff, kors i taket, som helt onödig. Fast det ska sägas att Elfsborg höll i taktpinnen större delen av matchen och Keane, som en gång sa att han gillade att möta MFF för att det var hårda tag och inget gnäll, kunde ha avgjort i slutminuterna.
Nu väntar en annan toppmatch imorgon, HIF tar emot Örebro, en seger för HIF och de drar ifrån lite igen medan det motsatta skulle få ÖSK att känna vittring på topp två.
Jag höll på att glömma att AIK och IFK Göteborg möts i en bottenuppgörelse samtidigt. De två kombattanternas usla start har fått krönikörer att kalla årets Allsvenska svag och ointressant. Det var ju svårtippat att det skulle låta så, själv vill jag hävda att förra årets segrare var den sämsta på länge, en segrare i brist på alternativ.
Ingen sann vän av fotboll vill att gamla bekanta ska trilla ur. Jag vill inte att AIK och IFK åker ur, jag tror det inte heller, lika lite vill jag att Norrköping ska harva omkring i Superettan. Men att näpsa gamla trätobröder lite på näsan är inte fel. Som himmelsblå vet jag sannerligen hur det är att bli driftkucku när det går dåligt för MFF.
På lördag kommer Åtvid på besök på Swedbank stadion, ett ÅFF som verkligen har fått upp ångan, 4-1 mot BP ikväll, ni vet laget som för tillfället är bäst i Stockholm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar