tisdag 29 juni 2010

Vargen och det primitiva Sverige

Vi får inte glömma vår hotade svenska vargstam bara för att det är sommar och den förkastliga licensjakten på varg är över för det här året. Nu kommer ny forskning, för vilken gång i ordningen vet jag inte, som visar hur förödande jakten är. Ska svenska politiker lyssna den här gången?

Det finns länder där forskning väger tungt, och så finns det Sverige. Hur ska man annars förklara riksdagens beslut om att tillåta licensjakt? (Egentligen lustjakt framtvingad av ohämmad lobbyism, eller mutor, som man också kan kalla det). I årtionden har viltvårdare, forskare, naturvänner och en och annan ansvarskännande jägare lagt fram det ena och andra rationella resonemanget för visa på fördelarna med och värdet av en livskraftig rovdjursstam. Lika länge har man kommit med förslag på hur ängsliga djurägare enkelt skulle kunna skydda sina husdjur och sin boskap. Men utan resultat. Hat är svårt att upplysa bort.

I länder där forskning fortfarande tas på allvar och har betydelse för exempelvis viltvård presenteras en rapport som visar hur omfattande vargjakt rubbar flockarnas sociala mönster och gör individerna till sämre jägare.

Av rapporten framgår det att de stammar som tilläts växa naturligt, efter intensiv jakt under många år, tämligen snart återgick till att döda mer svårfångade bytesdjur, vilket är en intressant iakttagelse. För om vargens jaktförmåga försämras när rutinerade djur dödas och flockarna då hellre väljer lättfångade byten, som exemplevis tamdjur, skulle inte då en livskraftig vargstam vara önskvärd även för några av de mest inbitna jaktivrarna?

Metodiskt Brasilien marscherar mot final

För er som inte har läst mina tidigare utgjutelser mot tv4:s och Svt:s kommentatorer så kan jag tala om att inläggets titel är en passning till dem. Brasilien har ett ramstarkt försvar, snabba omställningar och effektiva avslutare, bra fotboll ja, sambafotboll nej. Många lag har spelat sig fram till fina mål tack vare rörlighet, passningsskicklighet och teknisk brillians utan att kommentarerna lyder: "fotbollsgodis", "samba", "nu är det fest" med mera.

För att det ska bli rättvist propsar jag på att fler landslag får dansepitet. Varför inte "tangofotboll" (Argentina), "flamencolir (Spanien)" eller "candombospel" (Uruguay). "Schottisstilen" kanske man skulle kunna kalla det så många gånger framgångsrika svenska konceptet?

Jag erkänner att jag generellt har svårt för hypade företeelser. Men det är ju inte brassarnas fel att Nyström och gänget älskar att prata Brasilien. Svenskarnas kärlekshistoria till den brasilianska fotbollen hänger med sen 1958 när Pelé och hans lagkamrater sprang ärevarv med den svenska flaggan på Råsunda efter att ha krossat de blågula i finalen.

Från och med nu ska jag inte ondgöra mig mer utan njuta av Dungas välbalanserade och skickliga landslag. Jag tror att de enda hoten mot dem är Tyskland och Argentina. Tyvärr försvinner en av dem i kvarten. Just snyggt.

söndag 27 juni 2010

Och så var det dags igen

Tevez står och väntar i straffområdet, när passningen kommer har han stått en halv meter offside i minst en sekund, och det är mycket i fotboll, vanligtvis måste domaren fatta beslut på en tiondels sekund. Tevez gör 1-0 för Argentina mot Mexiko, ett mål som godkänns efter en konferens domarna emellan. Idag har två av VMs bästa lag gått vidare till kvartsfinal men det är trist att det är avgörande domartabbar som etsar sig.

När Sepp Blatter och FIFA gör sin analys efter VM torde bedömningsfrågorna toppa checklistan. Kanske har all misstro mot värdlandets förmåga att organisera festen överskuggat de verkliga behoven, att bereda väg för nya idéer. Hur svårt kan det vara att placera en domare till bakom målet? Jag har länge varit ruskigt konservativ i fotbollshänseende, jag tål inte utstuderade målgester och förbannar den dag då Roger Milla banade väg för denna epidemi med sitt hörnflaggsdansande i VM 90', för att ta ett exempel.

Fotboll är ingen exakt sport, det är en del av fotbollens själ. Teater hör till, liksom tveksamheter vad beträffar bedömning. Men nu är jag redo att kapitulera. Fler domare, videogranskning? Jag är redo. För spelarnas skull, så klart, men ännu mer för fansens skull. Det gör ont att vara engelsk landslagsman idag, eller mexikansk, men i morgon bär det av hem till ett extra långt sommarlov med ofattbar stor semesterlön. Fansen å andra sidan, i slum eller villa, förtjänar att se korrekt och rättvist bedömd idrott. UEFA-presidenten Platini har förutsett fotbollens utveckling, han har vetat länge att domarnas jobb skulle bli svårare med högre speltempo och större ekonomiska insatser. Han är mannen som kan modernisera och därmed rädda FIFA och VM.

Sepp, det är dags att kliva åt sidan.

Domartabbe sänkte England

I Tolkiens födelsestad tog den engelska sagan slut. Årets VM är sannerligen amatörernas stora fest, den assisterande domarens miss vid Lampards kvitteringsmål är så ohyggligt mycket grövre än den liknande situation som sänkte Västtyskland i finalen 66', en klassiker som givetvis vevas om och om igen en dag som denna.

Att tyskarna sedan kontrar sönder England är inte så konstigt, luften gick ur Capellos mannar efter Lampards icke-mål. Noterbart är att Rooney fick förtroendet att spela igen, England måste verkligen ha en tunn bänk och då tänker jag inte på Peter Crouch, som borde fått komma in.

Jag kommer att sakna England och deras fans, de enda som kan överrösta vuvuzelorna med sin sång. Vuvuzelorna har ett plus, och det är att de får även en seg tillställning att verka spännande, minus är att de överröstar läktarsången.

Tv4:s kommentatorer slog för övrigt rekord i stereotypa resonemang när de beskrev det tyska spelet. "Systematiskt" och med "maskinell perfektion" utnyttjade tydligen tyskarna det darriga engelska försvaret. Ja, jag säger då det, tyskarna får aldrig vara bara bra.

lördag 26 juni 2010

Årstiderna på Drakamöllan

April. Den lilla bäcken flyter genom hagen, frisk och stark efter snösmältningen.






Samma plats i juni. Vattnet har sjunkit undan och skapat en perfekt odlingsbädd för midsommarens blomster.

fredag 25 juni 2010

Beige, beigare, Italien

Nu har det gått ett knappt dygn sen Gli Azzurri fick respass ur VM. Det har gått tjugoåtta år sen en liten grabb reste sig i vredesmod på en bar i Rimini, gav de glädjeyttrande italienarna onda ögat och vandrade hem till hotellet själv längs de öde gatorna. Italien hade precis eliminerat Brasilien med 3-2 i den turnering de så småningom skulle vinna, Rossi gjorde samtliga mål. Dagen efter var den lille grabben omvänd, Rossi var världens bästa och en tröja med texten ITALIA inhandlades inför bilresan hem genom Västtyskland. Den tröjan blev den lille grabben ombedd att byta på ett gasthaus i Bayern dagen efter finalen. Men kärleken till Gli Azzurri hade kommit för att stanna.

Och så blev det så här. Jag är inte överdrivet besviken och jag tänker inte göra carpaccio av spelarna. Jag är mest orolig. Frankrike kan i alla fall skylla på kaos och bråk, Italien kan inte skylla på något, det var bara så att laget inte var bättre än så här. Sanningen är att Italien inte har fått fram någon fixstjärna sen Totti, och han var inte till särskilt stor hjälp i landslagets blåa dress. Senast Italien hade en stjärna i paritet med Ronaldo, Zlatan, Messi eller Rooney var Roberto Baggio, och det var ett tag sen. När Italien är som bäst kännetecknas de av karaktär, kyla och måltjuvar. I årets VM fanns ingetdera. Det är dags för förbundet att göra en grundlig analys av misslyckandet, som svenska fotbollförbundet gjorde efter VM-90. Vi vet alla hur det gick sen. Forza Italia!

tisdag 22 juni 2010

Några favoritklichéer om fotboll

Det finns många etablerade föreställningar i fotbollsvärlden. Idag listar jag fem stycken som jag har funderat på under pågående VM. Jag tar tacksamt emot fler förslag!

1. Afrikanska lag är fysiskt starka, individuellt skickliga men dåligt organiserade. För liknande formuleringar hänvisas till Nordisk familjebok anno tidigt 1900-tal, slå på bokstaven "n".

2. Tyskarna spelar metodiskt. Andra lag är möjligtvis "organiserade" eller har "en tydlig spelidé".

3. Brasilien är alltid mest sevärt. Klacksparken är inte mer än en passning och har varit så sen Gunnar Grens tid, men när en brasse klackar en boll utbrister Chris och Robban gärna: oj oj oj, de är så skickliga.

4. Italienare faller lätt. Till skillnad från andra då?

5. USA är alltid underdog. Trots rutin, skicklighet och hyfsat VM-facit. Är det månne så européer vill att det alltid ska vara?

Jag är fortfarande sur

Guds hand hette det 1986 när Maradona boxade in ett mål mot England. Han kommer alltid att ha fuskarstämplen kvar, trots sin storhet. Henrys hands mot Irland i kvalet ledde till offentlig skam för honom personligen och alla fotbollsintresserade fransmän. Jag kan tänka mig hur tongångarna är i Irland just nu med tanke på hur illa Les Bleus har spelat! Varför blir det inte mer rabalder kring Fabianos avgörade handsmål (och lögnen: "den tog på axeln") mot Elfenbenskusten? Som jag nämnde igår, brassar är alltid brassar, förhandfavoriter, gullegullaget, Pelé, samba, överstegsfinter (se bara på den överskattade Robinhos kosackdans över bollen varenda gång han har den framför sig, publiken jublar och Mats Nyström får tårar i ögonen där han sitter i VM-studion och leder VM-sändningarnas i särklass mest meningslösa program).

Denna återkommande och okritiska dyrkan av brasiliansk fotboll har bland annat resulterat i att Fabianos orgie i handboll har hyllats som ett "fantastiskt solonummer" av många, utom av ivorianer förstås, och att brassarna har fått flera spelare i det lag som tv4-tittarna hade röstat fram. Robinho fick en plats men jag kan tänka mig ett antal spelare som har varit mycket bättre än Robinho, men i lag som publik och media inte betraktar med samma välvilliga blick.

Brasilien och Robinho är bra, så bra att de kan vinna VM. Men för allt i världen, försök att inta en kritisk hållning även gentemot dem, kära journalister.

Grattis Indien!

Nu öppnar en-störrre-snabbmatskedja i Taj Mahal!

Man ska inte romantisera om fjärran länder och hoppas att de ska förbli annorlunda och exotiska till varje pris, det är kolonialt och hämmande för ett land, eller? Indien har länge varit ett drömresmål för västerlänningar som vill göra en djupare resa än den gängse. Jag är inte hånfull, tvärtom, jag tycker om att öppna mina sinnen när jag är på resa och låta resmålet krypa in under skinnet på mig, omvälva mig, tjusa mig såväl som störa mig. Jag tycker om exotiskt, annorlunda, jag tycker om när det inte är som hemma.

Indien är ett speciellt land, ett fredat land i många hänseenden: med världens äldsta apartheidsystem parallellt med en explosionsartad ekonomisk utveckling förvandlas Indien till världens största "IU-land", en tummelplats för investerare från ekonomiskt starka nationer. Hundratals miljoner lever under existensminimum men i överklassen och den nya medelklassen växer ohälsan till följd av ett stillasittande liv i gated communities och tillgången till västvärldens största bidrag till världssamfundet, snabbmaten, med transfetter.

Jag har ingen klurig poäng med det här inlägget förutom att det är med blandade känslor jag läser om snabbmatens intåg i Indien och vilka konsekvenser det får för befolkningen.

Ett land ska inte vara ett etnografiskt tillstånd för turisternas beskådan, men, det ska inte heller vara en dumpningplats för det sämsta ur den globala västerländska kulturen eller en arena för samvetslös exploatering. Inget ont om samhällets stöttepelare i Indien, liksom många andra runtom i världen lever de i villfarelsen att tillväxt är vägen till frälsning för alla, och då tackar man inte nej till den som vill öppna en verksamhet som skapar jobbtillfällen och inflöde av pengar. Må det vara en skrupellös leksakstillverkare som nyttjar kryphål i internationella bestämmelser om barnarbete, eller en hamburgerkedja. KFC, MCD, BK med flera ser givetvis en fantastisk marknad i världens näst största land och eftersom marknadskrafternas svar på allt är att det är bra att konsumera spelar det dem ingen roll att den indiska sjukvården får ta hand om tiotals miljoner nya diabetiker per år. Den halva miljard som inte har råd att gå till doktorn har tack och lov inte diabetes, if you catch my drift.

måndag 21 juni 2010

Rivaldofilmningen har blivit vardag

När Rivaldo kastade sig på marken med händerna för ansiktet efter att ha fått en lös boll på benet under VM 02' anade han inte vilka konsekvenser det skulle få. Han blev utskälld, hånad, utskrattad och isolerad. Detta fick konsekvenser även för hans spel. Han spelade vidare i Europa men hade förbrukat sina chanser att fortsätta var en fotbollens ambassadör. Nu tänker alla på filmningen när han kommer på tal, inte på hans bollkonst.

I årets VM verkar en hel generation spelare, och domare, ha glömt bort det där. Aldrig tidigare har jag sett så många spelare täcka för en förmodad smäll i ansiktet efter lätt klapp på axeln som under pågående turnering. Domarna köper det varje gång. Man blir så trött.

Innan turneringen trodde jag inte att jag skulle hylla spelaren och laget jag brukar driva med för deras usla karaktär. Men Ronaldos och hans Portugals uppvisning (7-0) mot Nordkorea var ett skönt avbrott i gnäll-VM 2010, och med gnäll menar jag både spelare, tränare och... undertecknad.

Bildts förflutna hinner ikapp

Rätt ska vara rätt, om så efter ett antal år. Att sitta i en bolagsstyrelse för ett oljebolag som utvinner olja i ett av världens fattigaste och mest våldshärjade länder måste leda till någon form av rannsakan. Eftersom Bildt inte har förmågan att rannsaka sig själv får man förmoda att han var lyckligt ovetande om hur bolaget bedrev affärsverksamhet i tredje världen när han satt där och höstade in arvoden samtidigt som soldater fördrev hela befolkningar, dödade och våldtog. Han verkade inte bekommas av historien när det begav sig, så varför skulle han bekommas nu? Han kanske tycker att det är helt ok att utvinna olja med en förtryckarregims godkännande? Nej, så kan det inte ha varit, Bildt är ju så oerhört kunnig, hans omvärldskunskap oöverträffad (sarkasmometern går i taket), han är ju trots allt utrikesminister.

Rättsprocessen får ha sin gång, kanske faller ingen juridisk skugga över Bildt i slutändan, men den moraliska ravin han vandrar i förblir kall och mörk.

söndag 20 juni 2010

Domare, danskar och andra besvikelser

Varför är fotbolls-VM så mycket större än det mer högkvalitativa fotbolls-EM? För att det är stort helt enkelt, med en atmosfär och ett tryck som är något alldeles speciellt. Och så är det där med blåbären som gäckar bärplockarna. Nya Zeeland visade Italien att till en VM-turnering bör man komma sprängfylld med hopp, kraft och mod. Om man bara kommer som regerande mästare, ja då vinner man inga matcher.

Domarna blandar och ger. USA fick årtiondets märkligaste blåsning mot sig när domaren hallucinerade i samband med 3-2, som inte blev 3-2, och hittade en förseelse. Fotboll är en av få sporter USA inte är världsledande i, därför får de stå ut med orutinerade domare när de möter ett tillika litet fotbollsland som Slovenien. Å andra sidan lät en betydligt mer erfaren domare Luis Fabiano ta med sig bollen med handen två gånger innan han gjorde 2-0 mot Elfenbenskusten. Men inte ens det kunde få tv4-kommentatorerna att yvas, de hade redan innan matchen bestämt sig för att varenda bollberöring brassarna stod för var fantastisk.

Danskarna, anförda av den snarstuckne tränaren Morten Olsen, lyckades besegra ett hårt kämpande Kamerun. Starkt med tanke på att danskarnas spelsystem, en blek kopia av 80-talets Ajax, har som enda syfte att få så många mediokra spelare som möjligt att prestera så bra som möjligt, inget konstigt med det egentligen, påminner om Sverige.

Argentina får gott betyg så här långt. Men de har väl trampat gasen i botten för tidigt som vanligt. Fast det är väl bättre än att inte hitta gaspedalen alls, som England.

fredag 18 juni 2010

På luffen i Spanien

Efter en vecka i Spanien är Statarkatten tillbaka. Åkerfräken står som julgransodlingar i trädgårdslandet och fotbollssändningarna blomstrar lika ymnigt i rutan. Det kommer att ta några matcher för mig att komma in i VM-stämningen. Spanien fick stryk av av Schweiz samtidigt som planet hem bytte ett hjul på Barcelonas flygplats och av det lilla jag såg av de inledande matcherna kan jag konstatera att nivån var riktigt låg, med några undantag, såsom brukligt är i omgång 1. I skrivande stund spelar Tyskland mot Serbien. Tyskarna har varit decimerade sedan första halvlek, efter en hård andra varning på Klose. Dessutom har Podolski bränt en straff. Att han slog straffen måste bero på att han är första straffläggare, om jag vore lagkapten i Tyskland skulle jag ha propsat på en annan straffskytt med tanke på att Podolski under minuterna innan bränt två jättelägen.

Europas sydligaste punkt, Punta de Tarifa, där Atlanten och Medelhavet möts och Atlasbergen tornar upp sig elva kilometer bort på andra sidan Gibraltarsund. En härlig känsla att kunna välja hav beroende på hur vinden ligger på. På bilden är det för övrigt Medelhavet man ser, den afrikanska kontinenten skymtar i diset.

måndag 7 juni 2010

Nadal på Korpavallen

Söderling gjorde nog vad han kunde men Nadal var sagolikt bra. Denne hombre-niño, (man-boy, som det heter i svensk schlager), spelade ut ett register som få tennisspelare är mäktiga.

Det påminner mig om en god vän som en gång i tiden spelade fotboll i Lunds BK, Krubban, förra sejouren de var uppe och nosade på eliten. Hans mamma var en trogen besökare bland kepsgubbarna på Korpavallen, mamman, (av ett mer akademiskt snitt än den gängse åskådaren), engagerade sig i sonens matcher med hela sitt hjärta och investerade med all säkerhet mer känslor i spelet än de flesta andra av de närmast sörjande i den fåtaliga publiken. En gång mötte Krubban ett lag som bjöd dem övermäktigt motstånd, vilket lag förtäljer inte historien men de hade i alla fall en spelare som var snabb som blixten och hal som en ål. När det närmade sig full tid och uppgivenheten låg som en blöt filt över läktaren gjorde nämnde spelare med ett solonummer än en gång bort sina lundensiska motståndare. Detta föranledde min kompis mamma att resa sig upp och utbrista: Är det ingen som är honom rangen stridig!? Det var förmodligen första och enda gången det uttrycket hördes eka över den ödsliga Korpavallen.

Är det ingen som är honom rangen stridig? utbrast jag i mitt stilla sinne igår när jag såg Nadal göra processen kort med Söderling. Det var kört från första stund.

Nu väntar en än mer klassisk turnering, Wimbledon, och frågan är om inte nye världsettan Nadal kommer att befästa tronskiftet i tenniscirkusen genom att ta hem den turneringen också.

fredag 4 juni 2010

A ship to where?

Bordningen av A ship to Gaza har fått en hel värld att rasa. Jag tänkte försöka reda ut hur händelsen kan påverka huvudaktörerna.


Befolkningen i Gaza kan kanske hoppas på att trycket på Israel blir så stort att det framtvingar lättnader i blockaden. Att det ska krävas att icke palestinska aktivister dör innan världssamfundet med FN reagerar, i stort sett enhälligt i fråga om ordval och fördömanden, manar till eftertanke; hur värderas Gazas befolkning och deras kamp, inte den väpnade kampen mot Israel utan den dagliga kampen för försörjning?

Kan gazaborna räkna med att Turkiet utövar reella påtryckningar på Israel? Tveksamt. Händelsen ger den turkiska ledningen legitimitet att skärpa tonen mot Israel men knappast mandat att göra något i praktiken. Erdogans hårda ankalgelser är däremot ett sätt att vinna poäng hos de inhemska islamistiska krafterna, som han vill hålla sig väl med, utan att ge efter för deras krav på åtgärder mot Israel, Turkiet är trots allt en viktig natoallierad.

Egypten öppnar solidariskt gränsen till Gaza. Mubarak har samma intresse som Erdogan, att beveka radikala krafter. Mubarak är en av västvärlden accepterad envåldshärskare och agerar därefter. Att vara solidarisk med Gaza är en sak, att stötta islamistisk politik inne i Gaza och därmed öppna för öppen konflikt med Israel en annan.

Hamas tar tacksamt emot den radikalisering av gazaborna som man kan vänta sig i bordningens efterdyningar. Gazas befolkning är av hävd inte särskilt radikal.


Inte mycket i Irans retorik förändras. Ahmadinejad behöver inga internationella incidenter för att få vatten på sin redan dyblöta kvarn. Dessutom fortsätter han oförtrutet att stötta sina allierade i Libanon varifrån han kan iscensätta hämndoperationer, om det spända läget skulle tvinga fram samtal mellan palestinier och israeler som framstår som misshagliga för Iran.


Inne i Israel stormar det nog som värst. Kritiken mot bordningen är frän i den vänsterorienterade pressen där ordet "inkompetent" är vanligt förekommande. Däremot är det svårt att sia om vilken påverkan det har på politiken. Förmodligen ökar polariseringen mellan hökarna och de mer liberala krafterna. Om mot all förmodan resultatet av det inträffade är lättnader av blockaden mot Gaza kommer det med all säkerhet bara innebära mindre sådana och under en kortare tid fram till dess nästa raket dimper ner i närheten av en bosättning.


Alltmedan USA och EU undrar vems tur det är att vaska fram en ny fredsplan.

tisdag 1 juni 2010

Söderlings stora seger

Roger Federer var den som fick mig intresserad av tennis igen efter att sedan barnsben följt tennis på ett typiskt svenskt sätt, alltså bara när det gått bra för svenskar. Det gör Söderlings bragd i Paris extra njutbar. Ingen ska säga något annat än att hans bragdmatch mot Nadal förra året var stor, men Federer är Federer och han äter sådana som Nadal till frukost.

Mycket av Söderlings genombrott det senaste året måste tillskrivas Magnus Norman. Utan honom hade Robins talang fortfarande varit i händerna på hans humör. Tänk om Norman varit John McEnroes tränare när det begav sig? Jag tror nämligen inte på vrede i sport, om man inte kan omvandla den till kraft och få den att harmoniera med det hantverk man är på banan för att utföra.

Söderling har aldrig varit i närheten av McEnroe beträffande humör, så jämförelsen slutar vid tanken på Norman som McEnroes tränare. Men det är likväl intressant att se vad tränaren kan betyda för individuella idrottare när de luffar runt i världen. Hur som helst, hatten av för Söderling, nu återstår det att se om han är nöjd med att ha besegrat sin vita val eller om han är mentalt redo att ta sin första grand slam. Allez!

Björklund fast i skolgårdens sandlåda

Sydis ledare smyger in lite kritik mot Maria Wetterstrand för miljöpartiets sätt att angripa Major Björklunds skolpolitik. Wetterstrand menade att hans skolpolitik saknade vetenskaplig grund. Björklund sa att det var ni som började, ungefär, och SDS verkar hålla med Björklund:

Björklund lät sig inte imponeras:
”Vi har prövat den rödgröna skolpolitiken egentligen i rätt många årtionden.”


Och det är ju lätt att säga när ens argument inte vilar på modern forskning, som Wetterstrand menade. Modern och modern, förresten, den progressiva skolans idé har hundra år på nacken men har ännu inte förverkligats fullt ut, på så sätt har Björklund rätt, men att sätta käppar i hjulet för skolans utveckling genom att införa en skola som är så målstyrd att den riskerar att helt glömma bort sitt bildande uppdrag och endast syfta till att utbilda broilers för näringlivet, är inte en skola jag vill sätta mina barn i, det är en skola som för tankarna till en tid när klassrummet var en förlängning av ett samhälle där magistern stod näst efter prästen och kungen i rang.

Det var ju det där med ordning och reda. Björklunds fixering vid disciplin bygger på en primitiv syn på barn. Jag är själv för tydliga yttre ramar i undervisningen, men i min värld betyder det trygghet för eleven och en möjlighet att vara flexibel för läraren. Att vara flexibel gentemot till exempel elever med speciella behov, de mycket motiverade liksom de mycket omotiverade, är att hjälpa dem till en bra skolgång, men att ställa utimatum för att kunna pressa in alla i samma form är utstraffande och skjuter bredvid målet. Björklunds syn på elever är enligt den klassiska ta-dig-kragen-modellen, very contemporary, indeed.

"Flumskolan" har fört Sverige till en tätposition bland demokratier, det vågar jag säga utan att vara en bror duktig. "Flumskolan" behöver utvecklas, absolut, men på ett fundament av progressiva och frigörande idéer, inte på en oförsonlig syn på barn, blind för forskning kring pedagogikens och barnens möjligheter. Om vi fortsätter framåt och inte viker av ytterligare på Björklunds smala väg så hägrar en skola för alla; med bildning, med utbildning och med lugn och trygghet, den ambitionen måste vi ha. Men det krävs resurser, har du det, Björklund?