Nadal på Korpavallen

Söderling gjorde nog vad han kunde men Nadal var sagolikt bra. Denne hombre-niño, (man-boy, som det heter i svensk schlager), spelade ut ett register som få tennisspelare är mäktiga.

Det påminner mig om en god vän som en gång i tiden spelade fotboll i Lunds BK, Krubban, förra sejouren de var uppe och nosade på eliten. Hans mamma var en trogen besökare bland kepsgubbarna på Korpavallen, mamman, (av ett mer akademiskt snitt än den gängse åskådaren), engagerade sig i sonens matcher med hela sitt hjärta och investerade med all säkerhet mer känslor i spelet än de flesta andra av de närmast sörjande i den fåtaliga publiken. En gång mötte Krubban ett lag som bjöd dem övermäktigt motstånd, vilket lag förtäljer inte historien men de hade i alla fall en spelare som var snabb som blixten och hal som en ål. När det närmade sig full tid och uppgivenheten låg som en blöt filt över läktaren gjorde nämnde spelare med ett solonummer än en gång bort sina lundensiska motståndare. Detta föranledde min kompis mamma att resa sig upp och utbrista: Är det ingen som är honom rangen stridig!? Det var förmodligen första och enda gången det uttrycket hördes eka över den ödsliga Korpavallen.

Är det ingen som är honom rangen stridig? utbrast jag i mitt stilla sinne igår när jag såg Nadal göra processen kort med Söderling. Det var kört från första stund.

Nu väntar en än mer klassisk turnering, Wimbledon, och frågan är om inte nye världsettan Nadal kommer att befästa tronskiftet i tenniscirkusen genom att ta hem den turneringen också.