Vargen och det primitiva Sverige

Vi får inte glömma vår hotade svenska vargstam bara för att det är sommar och den förkastliga licensjakten på varg är över för det här året. Nu kommer ny forskning, för vilken gång i ordningen vet jag inte, som visar hur förödande jakten är. Ska svenska politiker lyssna den här gången?

Det finns länder där forskning väger tungt, och så finns det Sverige. Hur ska man annars förklara riksdagens beslut om att tillåta licensjakt? (Egentligen lustjakt framtvingad av ohämmad lobbyism, eller mutor, som man också kan kalla det). I årtionden har viltvårdare, forskare, naturvänner och en och annan ansvarskännande jägare lagt fram det ena och andra rationella resonemanget för visa på fördelarna med och värdet av en livskraftig rovdjursstam. Lika länge har man kommit med förslag på hur ängsliga djurägare enkelt skulle kunna skydda sina husdjur och sin boskap. Men utan resultat. Hat är svårt att upplysa bort.

I länder där forskning fortfarande tas på allvar och har betydelse för exempelvis viltvård presenteras en rapport som visar hur omfattande vargjakt rubbar flockarnas sociala mönster och gör individerna till sämre jägare.

Av rapporten framgår det att de stammar som tilläts växa naturligt, efter intensiv jakt under många år, tämligen snart återgick till att döda mer svårfångade bytesdjur, vilket är en intressant iakttagelse. För om vargens jaktförmåga försämras när rutinerade djur dödas och flockarna då hellre väljer lättfångade byten, som exemplevis tamdjur, skulle inte då en livskraftig vargstam vara önskvärd även för några av de mest inbitna jaktivrarna?