Roger Federer var den som fick mig intresserad av tennis igen efter att sedan barnsben följt tennis på ett typiskt svenskt sätt, alltså bara när det gått bra för svenskar. Det gör Söderlings bragd i Paris extra njutbar. Ingen ska säga något annat än att hans bragdmatch mot Nadal förra året var stor, men Federer är Federer och han äter sådana som Nadal till frukost.
Mycket av Söderlings genombrott det senaste året måste tillskrivas Magnus Norman. Utan honom hade Robins talang fortfarande varit i händerna på hans humör. Tänk om Norman varit John McEnroes tränare när det begav sig? Jag tror nämligen inte på vrede i sport, om man inte kan omvandla den till kraft och få den att harmoniera med det hantverk man är på banan för att utföra.
Söderling har aldrig varit i närheten av McEnroe beträffande humör, så jämförelsen slutar vid tanken på Norman som McEnroes tränare. Men det är likväl intressant att se vad tränaren kan betyda för individuella idrottare när de luffar runt i världen. Hur som helst, hatten av för Söderling, nu återstår det att se om han är nöjd med att ha besegrat sin vita val eller om han är mentalt redo att ta sin första grand slam. Allez!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar