torsdag 16 februari 2012

Högt spel av Sjöstedt

Låt inte den högra handen veta vad den vänstra gör, om bibeltravestin tillåts. Är Jonas Sjöstedts utspel om den fängslade svenskarna i Etiopien så taktiskt? Diplomatisk finkänslighet är av hävd vägvinnande när man har att göra med nyckfulla motparter. Nu kommer ett initiativ utanför regeringen. Jag utgår från att han vet vad han gör, Sjöstedt, annars är det ett högt spel han spelar.

Han kritiserar inte direkt hur UD har agerat hittills, och det ska han ha heder för, jag förväntar mig inte pajkastning från just honom, men indirekt är det givetvis en känga mot utrikesministern.

Men jag önskar han hade läst evangeliet innan han agerade och varit tyst om sin goda gärning. Jag menar, lyckas han har han all chans i världen att kamma hem politiska poäng i efterhand, misslyckas han är han ett lätt byte i media till olycka för en efterlängtad opposition.

På tal om opposition, är det bara jag som tycker att Reinfeldts uttalande om att det inte finns någon opposition luktar maktfullkomlighet à la Göran Persson?

torsdag 9 februari 2012

Spel för galleriet

Etiopien är en regional stormakt som tillåts härja ganska fritt med västvärldens goda minne så länge de håller somaliska islamister i schack. Etiopien är inte ett demokratiskt land i vår mening.

För de båda svenska journalisternas och deras anhörigas skull är jag glad att de erkände och kan hoppas på benådning. Vem vet, kanske var de terrorister? Svenskar är inte per automatik offer för illvilliga regeringars godtycke. Fast nej, i det här fallet handlar det om politik och markering. I ett annat rättssystem skulle svenskarna givetvis överklagat och hävdat sin oskuld.

Att tvingas erkänna sin skuld och spela med i ett politiskt spel regisserat av en regims godtycklighet var ett nödvändigt ont för de två journalisterna.

Jag avskyr detta faktum.

Statsministern petar in en pinne i brasan

Bestörtning råder efter Reinfeldts uttalande om att höja pensionsåldern till 75. Jag förstår det, om man tar det bokstavligt.

Men Reinfeldt är moderat, och när moderater vill betala statens utgifter föreslår man inte höjda skatter, vilket är det mest givna alternativet, utan man föreslår klassiska högerkängor, nämligen arbeta tills du stupar, arbeit, förlåt, arbete ger frihet, som Uppsalamoderaternas slogan löd före senaste riksdagsvalet.

Reinfeldts uttalande uttrycker inte en realistisk förhoppning om att införa höjd pensionsålder med tio år till nästa mandatperiod (om Alliansen, Gud förbjude, vinner igen) utan ska tjäna som ett debattinlägg som kanske kan få opinionen att välkomna en höjning av pensionsåldern till sisådär 70.

Han är inte dum, Reinfeldt, men hans politik suger.

Muskler på ryska

"Ryssfemmor" kallades de fulpreparat som florerade på landets gym på 80-talet. En ganska passande metafor för de muskler som Sovjetimperiet kunde stoltsera med; grandiosa men innehållslösa, både ideologiskt och faktiskt. I år är det presidentval i det nya Ryssland, Putins Ryssland, och åter spänner enpartistaten sina muskler i ett försök att återta sin stormaktsposition. Men vad är en stormakt som saknar verkliga demokratiska spelregler? Redan nu rapporteras om försök att köpa röster och valobservatörer berättar om farsartade skådespel i vallokaler inför tidigare val. I FN lägger landet, tillsammans med Kina, in veto mot sanktioner mot den syriska regimen och häver ur sig okvädingsord mot de medlemsstater som uttrycker sin bestörtning över deras agerande. Det är inte på något sätt självklart att förbehållslöst säga ja till sanktioner mot Syrien, något nytt Irak vill väl ingen ha, men i Rysslands fall handlar det om fotfäste i regionen, olja, vapenhandel, smutsiga affärer med andra ord.

Jag har varit i Ryssland vid ett par tillfällen som gäst på universitet i två ryska städer, en jättestor stad och en lite mindre. Ryssland är stort och spännande och känns på något sätt besläktat, kanske är det klimatet, dryckesvanorna, den inlagda sillen, vemodet? Jag gillar Ryssland och hoppas att få återvända en dag och återuppta kontakten med de människor jag lärde känna där.

Men inte nu, inte till Putins Ryssland, inte till mediecensur och skendemokrati.

torsdag 2 februari 2012

Spegelbilden

Intressanta reaktioner på den så kallade "Överklassafarin", en guidad busstur i några av rikets mest välbärgade bostadsområden. Äggkastning och glåpord väntade bussen. Påminner det om något?

Att inte visa på överklassens livsförhållanden har varit legio i svensk press och i i svenskt kulturliv länge. Möjligtvis skojiga imitationer av brats i teve, men sällan mer och sällan granskande.

Samtidigt har underklassens bostadsområden tillåtits nagelfaras i media med braskande rubriker, usch och fy för den hemska urspårade ungdomen utan hyfs och sunda värderingar! (Eller ska det vara utan hopp?)

Om vi väger brottslighet och omoraliska beteenden mot varandra så kan man fråga sig vilken typ av brott som är lättast av oja sig inför; de som begås vid skrivborden med hjälp av en kreativ revisor eller de som begås på gatan utan grundskolebetyg och anställning? Och vad ligger bakom respektive brottsligt beteende?

Man kan alltid välja sitt öde.

Men vilka valmöjligheter har man egentligen om man växer upp omgiven av närstående som inte kommer in på arbetsmarknaden eller kan hyra en bostad innanför tullarna? Hur många per tusen invånare i underklassens bostadsområden kan man förvänta sig vara "maskrosbarn" som likt gripande karaktärer i amerikanska filmer övervinner alla hinder och tar sig ur fattigdomen och dess predestinerade vägval?

Och vilka valmöjligheter har man inte om man växer upp med familjens miljoner, fina skolor och en räkmacka in i näringslivet? Man kan i alla fall välja bort skattefiffel och oetisk affärsverksamhet.

Så är det inte dags att granska överklassens bostadsområden? För den mediala rättvisans skull.