Att inte visa på överklassens livsförhållanden har varit legio i svensk press och i i svenskt kulturliv länge. Möjligtvis skojiga imitationer av brats i teve, men sällan mer och sällan granskande.
Samtidigt har underklassens bostadsområden tillåtits nagelfaras i media med braskande rubriker, usch och fy för den hemska urspårade ungdomen utan hyfs och sunda värderingar! (Eller ska det vara utan hopp?)
Om vi väger brottslighet och omoraliska beteenden mot varandra så kan man fråga sig vilken typ av brott som är lättast av oja sig inför; de som begås vid skrivborden med hjälp av en kreativ revisor eller de som begås på gatan utan grundskolebetyg och anställning? Och vad ligger bakom respektive brottsligt beteende?
Man kan alltid välja sitt öde.
Men vilka valmöjligheter har man egentligen om man växer upp omgiven av närstående som inte kommer in på arbetsmarknaden eller kan hyra en bostad innanför tullarna? Hur många per tusen invånare i underklassens bostadsområden kan man förvänta sig vara "maskrosbarn" som likt gripande karaktärer i amerikanska filmer övervinner alla hinder och tar sig ur fattigdomen och dess predestinerade vägval?
Och vilka valmöjligheter har man inte om man växer upp med familjens miljoner, fina skolor och en räkmacka in i näringslivet? Man kan i alla fall välja bort skattefiffel och oetisk affärsverksamhet.
Så är det inte dags att granska överklassens bostadsområden? För den mediala rättvisans skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar