"Ryssfemmor" kallades de fulpreparat som florerade på landets gym på 80-talet. En ganska passande metafor för de muskler som Sovjetimperiet kunde stoltsera med; grandiosa men innehållslösa, både ideologiskt och faktiskt. I år är det presidentval i det nya Ryssland, Putins Ryssland, och åter spänner enpartistaten sina muskler i ett försök att återta sin stormaktsposition. Men vad är en stormakt som saknar verkliga demokratiska spelregler? Redan nu rapporteras om försök att köpa röster och valobservatörer berättar om farsartade skådespel i vallokaler inför tidigare val. I FN lägger landet, tillsammans med Kina, in veto mot sanktioner mot den syriska regimen och häver ur sig okvädingsord mot de medlemsstater som uttrycker sin bestörtning över deras agerande. Det är inte på något sätt självklart att förbehållslöst säga ja till sanktioner mot Syrien, något nytt Irak vill väl ingen ha, men i Rysslands fall handlar det om fotfäste i regionen, olja, vapenhandel, smutsiga affärer med andra ord.
Jag har varit i Ryssland vid ett par tillfällen som gäst på universitet i två ryska städer, en jättestor stad och en lite mindre. Ryssland är stort och spännande och känns på något sätt besläktat, kanske är det klimatet, dryckesvanorna, den inlagda sillen, vemodet? Jag gillar Ryssland och hoppas att få återvända en dag och återuppta kontakten med de människor jag lärde känna där.
Men inte nu, inte till Putins Ryssland, inte till mediecensur och skendemokrati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar