På andra sidan skyttegraven ligger Danmark

Det är roligt att se vilket stöd det danska hockeylaget hade av svenskarna, många svenskar, företrädelsevis skåningar, skulle jag tro. Även sportkrönikorna drar upp gamla danska sportbragder som fått svensken att jubla; Bjarne Riis (dopad cykelfantom), EM-holdet 92' (som halkade med för att Jugoslavien stoppades), VM-holdet 86' (1-5 mot Spanien), för att nämna några.

Men, var det bara jag som höll på Tyskland i EM-finalen 92'? Var det bara jag som fick en ny idol i Emilio Butragueño efter krossen i VM-86? Är det bara jag som hellre ser, låt säga, vilket lag som helst vinna hellre än den ständiga trätobrodern på andra sidan sundet? Hallå lå lå lå...

Det är inte så att jag har något emot Danmark, förutom deras val av politiker, men det har inget med sport att göra, jag menar, jag kommer att hålla stenhårt på Italien i VM, (vilket jag i så fall inte skulle kunna tillåta mig själv att göra med tanke på deras val av politiker).

Nej, jag gillar Danmark, av många anledningar, men så har det inte alltid varit. Till skillnad från många andra svenskar så har jag svårt att vara den ena parten i en obesvarad kärleksförklaring. Visserligen har Öresundsbron fått en del danskar att åtminstone i smyg överge nidbilden om att Asien begynder i Malmö (Är det något fel på Asien, förresten?) men för mig så ploppar fortfarande min barndoms bild av Danmark upp då och då; Det var med viss bävan jag beträdde en dansk krog med mina föräldrar när jag var barn, det satt alltid någon gammal rödmosig farbror i ett hörn och tjabbade med personalen och tittade på svenskarna för att sedan säga något som fick de andra danskarna att titta på oss och flina. Eller så var de arga, de blev arga när man inte fattade deras obegripliga siffersystem i Steff Houldbergkiosken, eller när man inte ville åka med en främling i den gamla berg och dalbanan på Tivoli, och som skötsam tonåring för första gången på egen hand i Dronningens by blev man verbalt trakasserad om man gick mot rött trots att det var fritt en kilometer i varje riktning, eller när man beställde sin första öl på en pub och lämnade fram en för stor sedel.

Ni måste ha överseende med harangen ovan. Det är inte så illa som det låter utan ett resultat av minnets selektiva vidvinkelperspektiv på negativa bilder. Jag gillar Danmark och danskarna och jag gladdes verkligen med Danmark i hockey-VM, gladdes, men inte längre än till nedsläppet mot Tre Kronor igår. Nu stålsätter jag mig inför rödvita hyllningsartiklar i samband med Fotbolls-VM i sommar. Ni må tycka att jag är småaktig, men detta gäller sport, och i sportens vrickade värld är det svårt att överge en skyttegrav man har legat i sedan barnsben. På gensyn!