Demolition man och ett svenskt Utopia

Demolition man heter en film med Sylvester Stallone. Handlingen i korthet: I en hypermoralistisk framtid är Slys karaktär en polis från 1990-talet som ligger nedfrusen i en behållare. När en annan nedfrusen 90-talare, en farlig brottsling spelad av Wesley Snipes, av misstag vaknar upp ur sin dvala måste de hjälplösa myndigheterna väcka även polisen för att kunna fånga honom, eftersom ordningsmakten i framtiden är helt tandlös. Det finns även en underjordisk motståndsrörelse vars enda mål är att få vara mänskliga och leva som de vill; äta onyttig mat, dricka och röka, köra bensinbilar, ha sexuella förbindelser samt svära. Polisens och brottslingens ankomst vänder upp och ner på samhället som är helt kontrollerat av moraliska regler. Till exempel så finns det svordomsregistrerande sensorer som omedelbart skriver ut en böter till den som svär. Sex har man en meter från varandra med en hjälm på huvudet och den verkliga reproduktionen sker helt artificiellt. Det är en värld helt befriad från konflikter.

Hur omänskligt samhället i Demolition man än ter sig så har jag alltid sett filmen som ren reaktionär smörja: Filmens utopiska framtidsamhälle styrs av svala och lite fjolliga, om uttrycket ursäktas, mjukisdiktatorer med brittisk accent, som har berövat de riktiga människorna, skitiga, manliga och orakade jänkare, deras livsstil. Samhällsledarna har dessutom en klädstil som för tankarna till traditionella japanska kläder. Detta vittnar om en annan amerikansk noja (förutom den som bottnar i dyrkan av stereotypa könsroller), nämligen att konkurreras ut av oamerikanska intressen.

Vart är jag på väg med denna otippade filmrecension? Just det, nu kommer förslag på ett utvidgat rökförbud. Ett exempel ur en artikel i DN: I hemtjänsten kolliderar arbetsmiljölagen – de anställdas rätt att slippa rök på jobbet – med vårdtagarens rätt att röka hemma. I en del kommuner löser man det genom att man skickar anställda som själva röker till rökarna.
I Vaggeryds kommun har man tagit det ett steg längre.
– De har infört att femton minuter innan personalen kommer ska man ha vädrat och inte rökt. Men det finns ingen rättspraxis på det här. Vi ser bara att det är ett stort problem, säger Åsa Lundquist. Plötsligt ser jag Demolition man i ett annat ljus, det är kanske trots allt en film som handlar om frihet och rätten att inte kontrolleras varenda sekund av livet? Den här typen av åtgärder mot rökare är inte av omsorg, det är moralism i dess allra renaste form och det är helt uppåt väggarna.

Själv har jag hört nya tongångar från exempelvis äldrevården som enligt många har blivit mer lyhörda för de äldres önskemål om att kunna dricka vin till maten eller ta ett bloss på rummet, eller andra önskemål utanför det rent medicinska. Det trodde jag var framtidens melodi, lite flexibilitet. Annat kunde det vara förr, på åttiotalet... En släkting berättade att hon fick smuggla öl till sin gamle far när han låg fastfjättrad i sin säng på långvården och tänkte tillbaks på sitt sjömansliv, en annan bekant fick se hur personalen slängde en blåbärspaj hon hade bakat till sin senildementa mor på nittio höstar med motiveringen: för mycket kolesterol. Är det så vi vill ha det? för att citera Sverker.

Bland de ca tvåhundrafemtio (!) kommentarerna till artikeln i DN skrev en kommentator att han funderade på att börja röka i ren protest. Om jag själv inte vore så nöjd med att inte vara rökare så hade jag också tänkt så. Emellertid skriver jag under på hans protest... passivt.