Jag gillar ovidkommande jämförelser, det är en fotbollsstatistikers signum. Jag kan fortfarande dra paralleller mellan en match i fotbolls VM 1982 och en match på stadion, jag tycker alltid det är roligt att se gamla storspelares stil i nya stjärnors spelsätt.
Derbyt igår kunde ha slutat 6-0 till Malmö FF, minst, så stor var skillnaden. Men Pär Hansson i HIF målet gjorde en rad omöjliga räddningar och ribban satt för långt ner två gånger.
Det var tydligt att ersättarna i det skadeskjutna HIF inte orkade stå emot trycket från det ljusblå laget eller den vägg av kärlek, tack Tom P för den metaforen, som ramade in tillställningen på ett sätt som få arenor kan mäkta med i det här landet.
Jag skrev häromdagen om karaktär och hunger. Igår fanns det både och i MFF. Spelarna var som ystra buffégäster på en ”ät så mycket du orkar”-krog och tog för sig av bollen, motståndarna och stämningen med glupande aptit.
Med facit i hand var det rätt att starta med guldmakarna från 2010, Figuereido-Pekalski, och låta Friberg och Thern vila. Vem vet hur Thern hade reagerat på HIF-klackens osmakliga psykningar utan att ha 3-0 i ryggen? Och vem vet om Friberg hade kunnat hålla nerverna i styr i häxkitteln igår med tanke på hans bakgrund i den ljumma amerikanska proffsligan, och innan dess, Rambergsvallen...
Så var det det där med Ivo Pekalski. Hur många år har inte MFF-fansen längtat efter en Thern och Schwarz? I Ivo har de fått de båda ikonerna i en och samma mittfältare, praktiskt. Och så såg vi Martin Dahlin skymta till också, med en våghalsig språngnick till 2-0, så låg att Ivos haka smekte gräset i HIF:s straffområde.
Dessutom har vi en riktig Thern. Lite mer muskler och rutin så kan han inom en säsong eller två dominera från sin position.
Men en Durmaz-typ har föreningen nog inte haft förut. Ibland blir jag tokig på tappade bollar i farliga lägen men igår visade han sig från sin bästa sida och då är han en av Allsvenskans kungar. EM kanske? Tekniken och skottet håller allra högsta nivå.
Gårdagen var en seger även för läktarkulturen. På vägen till bilen passerade jag en skara unga huliganer som lite vilset fylkades kring en pizzeria. De såg sådär rörande bortkomna ut. Vissa förbipasserande tvekade något innan de gick förbi dem men de allra flesta såg i deras unga släta ansikten att de inte utgjorde ett hot mot någon, tvärtemot dessa ynglingars ambition. Snart passerade barnfamiljer, cyklande pensionärer och MFF-skrudade gamänger i sina bästa år förbi dem utan att blinka, uppfyllda som de var av det självförtroende, den värme och den glädje som bara en odiskutabel hemmaseger kan skänka den riktige fotbollsälskaren.
Grabbar små, ni behöver den kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar