Allsvensk premiär i måndags på Swedbank stadion i Malmö. På ena sidan guldtippade MFF och på andra sidan ständigt underskattade Gefle. Underskattade även av sig själva med tanke på hur de väljer att spela fotboll på bortaplan. Först och främst vill jag berömma dem, de kom till Malmö för att undvika förlust genom att ställa 8 man i straffområdet, gott så, jag förstår hur de tänkte. Å andra sidan, med så många rutinerade och duktiga fotbollspelare borde de väl kunna bjuda upp till en trevligare dans än den uttryckslösa högstadietryckare vi fick se?
Malmöspelarna var pigga och rappa i första halvlek. Bollen gick runt och stacks in i luckorna, ofta med Erik Friberg som avsändare. Tyvärr var adressaterna Larsson och Ranegie inte sig själva i måndags, särskilt Ranegie stod inte att känna igen, jag tror att tränare Norling borde ha låtit honom vila premiären, han var inte redo för 90 minuter.
Friberg, försäsongens sensation, var precis så intressant som spelfördelare jag hade hoppats på. Dessvärre slog han årtiondets sämsta hörnor, på den punkten krävs det skärpning och självrannasakan; om man märker att varenda hörna går åt skogen, ja då får man lämna över uppdraget att slå dem till en annan spelare!
Så varför rasade MFF:s spel ihop i andra halvlek? Min korta analys lyder: när bollen bara inte ville hamna i nätet bakom Hugosson och när domaren valde att fria en solklar straffsituation rann liksom inspirationen av Malmös unga lag. Då märktes avsaknaden av en tydlig ledare i det offensiva spelet.
Den ledaren heter Wilton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar