Jag minns att jag förra året publicerade ett inlägg i vilket jag sinnrikt, tyckte jag själv, gjorde en koppling mellan Blåvitts förlustsvit på fyra matcher och påskens lidande. Som rival gav jag dem en ärlig uppmuntran, lite med glimten i ögat, men det var ärligt menat. De var storsint tycker jag, med den där känslan av inre tillfredsställelse som den goda gärningen skänker gärningsmannen, som för Karl-Bertil. Blåvitt och Himmelsblått behöver varandra, fotbollsmässigt, i fråga om läktarhat lämnar jag villigt över det till änglar och gnagare...
Jag förväntar mig givetvis inte uppmuntran från någon blåvit supporter med skrivklåda. Men nog skulle vi MFF:are behöva lite uppmuntran just nu. Utan att nämna det onämnbara som utspelade sig någonstans i 031-området i lördags vill jag med några få rader förklara hur jag har hanterat det.
Jag har letat perspektiv. Något måste man göra.
När vännerna träffades tidig kväll i lördags för att tillsammans avnjuta en påsktallrik och sedan gå på 40-årsbaluns sa vi kort och gott: vi pratar inte om det. Vi hade inte varit på plats och skrikit ut vår frustration. Vi hade suttit på varsitt håll i sportbarer, vid radiosport och webb.
40-årsbalunsen var på klassisk mark, en studentnation med en lång och anrik historia på den yttre vänsterkanten. I baren råkade någon som inte investerar lika mycket känslor i MFF nämna det onämnbara. Jag stirrade tomt på honom, sänkte blicken sedan. Vad skulle jag säga? Då säger bartendern, en ung grabb: vi pratar inte om det. Våra blickar möts. Förståelse. Till slut, i detta sällskap på 180 personer, inser jag att det finns mycket undertryckta känslor. Gemenskap.
Påskdagen tillbringade jag i soffläge, maniskt zappande. Det är svårt att undvika sport bland trettio kanaler, text tv var det inte tal om att bläddra i, forum på nätet, nej tack, tidningarna på nätet, jättenej. Jag fastnade för en dokumentär om 1972 års flygkrasch i Anderna; ett rugbylag på en glaciär, enorm utsatthet, fruktansvärda men nödvändiga beslut, överlevnad, hjältemod.
Sedan visades Fahrenheit 9/11.
Perspektiv. Vad Michael Moore berättar är brännande aktuellt just hela tiden. Krig kan aldrig föras med ackuratess, bomber dödar.
Jag ska inte sticka under stol med att MFF:s insats i lördags svider mest hela tiden, man är sig själv närmast, hur futtig en sportslig förnedring i jämförelse än ter sig.
Men det är påsk och påsken handlar ytterst om seger, återkomst och hopp, i det lilla och i det stora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar