Horace och tystnaden

Horace Engdahl recenserade bloggosfären genom att yttra något i stil med att folk skriver för ofta och det går ut över kvaliteten. Detta yttrande har blivit min tröst när jag inte har skrivit. Jag vet inte om kvaliteten på mitt skrivande, det får andra avgöra, men Horace ord gör att jag har kunnat mota den där bloggångesten i grind.

Sommaren har varit lång och för min del, varm och solig. Jag tror jag har haft tur, för där jag varit har solen varit frekvent och värmen likaså, och inte bara i Frankrike.

I fråga om vad som har hänt i stort och smått i den lilla världen, som Gustaf-Adolf uttrycker det efter dopet i Fanny och Alexander, och den stora, kommer jag inte ge mig på några sammanfattningar. Men att jag just idag tar bladet ur mun är ingen slump. Ett av mina favoritobjekt att demaskera som den ulv i fårakläder han är (jag gillar inte uttrycket, ulvar är ju inte dumma, men ett uttryck är ett uttryck) har varit i Forserum och uttalat sig förminskande om rasistiskt våld. Han säger att mångkulturalism leder till problem. Det kan det göra, så länge det finns rädsla och okunskap. Men om han hade kunnat blott en gnutta historia så hade han vetat att möten mellan människor har varit den största dynamiska kraften i mänsklighetens utveckling, med och utan konfrontationer. Att människors möten kan leda till problem är inte något nytt, det är mänskligt. Men att låta konfrontationer utgöra hinder för vår strävan framåt, är fel.

Såja, skönt att få det ur sig.

Jag återkommer när andan faller på.