Haut culture

Statarkatten kommer smygande igen med en liten anekdot. Under ett ärende till den ärevördiga staden Lund kom jag plötsligt att tänka på en tilldragelse från det avlägsna nittiotalet. Jag tror att det var åsynen av piffiga studenter som fick mig att minnas, studenter som på intet sätt har någon likhet med de studenter som figurerar i min lilla historia. Det kan också ha varit bilden av Göran Hägglund på en förstasida som fick mig att minnas, men det återstår att se. Bandet hade fått en sån där spelning som kompisars kompisar fixar; lite hopp om publik, ingen utrustning på plats och dåligt betalt. Vi spelade akustisk amerikansk musik med ganska mycket text. Egentligen är spelningen inte viktig, inte heller genren, men arrangörerna. Det var en poesiförening. När vi hade packat ihop våra grejer efter framfört gig blev vi bjudna på den efterföljande middagen. Med goda förhoppningar om att med mat och dryck få kompensation för det ringa gaget antog vi inbjudan. Jag minns inte mycket av maten eller vinet men jag minns att poesiföreningens ordförande höll hov snett mitt emot mig, han utbrast: Jag förmodar att vi konstnärer är uppe och svävar i det blå, som man säger. Jag hajade till, intresserad av hans insiktsfulla exposé. Han gjorde en svepande gest över bordet åt mitt håll och fortsatte: Ta de här musikerna, till exempel, de är mer jordnära på något sätt. Jag tittade mig nervöst omkring men ingen förutsatte att jag skulle svara. Det skålades även för konsten den kvällen, flera gånger, och jag skålade artigt med. Och så tio år senare, en råkall vinterdag i Lund ser jag Göran Hägglund på en förstasida och jag undrar om det var under ett liknande möte fröet till verklighetens folk började gro? Inte mötet med konsten men med en salongsberusad och euforisk kulturbärare, fylld av förträfflighet? Sen ser jag de piffiga studenterna med sina dolce och grabbarna-kläder och exklusiva shoppingkassar och jag börjar genast skydda minnet av middagen hos poesiföreningen och tiden när Lund ännu var en kulturstad.