Saab - it's personal

Så var det en gång, men som en motorjournalist skrev för några år sedan: det enda som är personligt med Saab nuförtiden är att tändningslåset fortfarande sitter på ett konstigt ställe. Ändå kryllar det av Saabklubbar, med entusiaster som i lyriska ordalag beskriver den där speciella känslan som Saaben framkallar när man sätter sig i den. Efter att ha åkt en Volvo 240 halva barndomen och rattat en under många övningskörningstimmar trodde jag att Saab var skräp, ända tills jag började köra en själv. Nu vet jag bättre, Saab är en speciell bil.

Att jämföra Saab och Volvo är lika självklart för många svenskar som att jämföra synt och hårdrock på 80-talet. Två av de första orden min svåger uttalade när han lärde sig prata som liten lär ha varit: olvo och aab. Inte konstigt att historien om Saabs uppgång och fall och återuppståndelse engagerar många svenskar.

Nu skrivs ett nytt kapitel i berättelsen om bilen med tändningslåset på ett konstigt ställe, Spyker vill lansera en retromodell av den gamla 92an, den första Saaben, den som ser ut som ett cigarretui. Om jag ska ikläda mig rollen som marknadsförare så tror jag att det är rätt väg att gå. Sedan 900-modellen har design och målgrupp varit varken det ena eller det andra. De senaste tio åren har Saab försökt vara lyxig som en Mercedes och trygg som en Volvo och sportig som en BMW vilket är som att spela alla matcher på bortaplan.

Med en retromodell kan Saab åter sticka ut i mängden. Sen om den är klumpig som retrobubblan eller smidig som retrohundkojan, spelar mindre roll, bara den syns.