I love you, Sheriff Truman

I love you, Sheriff Truman, yttrar den kylige, cyniske och provocerande Albert Rosenfield när han med Trumans händer knutna runt sin hals avslutar en lång harang om den globala omsorgen vars principer styr hans liv. Kärlek och vänskap binder samman eller förgör människorna i Twin Peaks. Därför älskar jag serien. Även i de sista avsnitten, sågade av mången kritiker, är kärleken kitet som binder karaktärerna samman, skänker dem trovärdighet mitt i röran, och håller åskådaren fast.

Som den lilla rödhaken i Blue velvet flämtar hela tiden en låga av hopp i Lynch opålitliga Twin Peaks. Här finns hjältar och antihjältar i en värld som på många sätt inrymmer sagans kamp mellan ont och gott. Människan är otvivelaktigt god i Twin Peaks men ett lätt offer för ondskan. Ondskan finns i själens skrymslen, i rädslan, i den okända naturen. Lynch sätt att låta naturen härbärgera ondskans och godhetens krafter gör honom till en tolkare av amerikansk myt, på något sätt blir Twin Peaks en nexus där den amerikanska historien möts: Indianlegender, våld och droger, eisenhower-erans äppelpajgullegull, rock'n'roll och motorcyklar. Men Lynch lämnar vissa dörrar öppna till mer rationella förklaringar, eller den värld vi läser om i tidningarna eller ser om på tevenyheterna; När demonen Bob har lämnat Lelands kropp inför chockade vittnen frågar de sig hur något sådant kunde vara möjligt, varpå agent Cooper replikerar: Vore det lättare att förstå att en far skulle våldta och mörda sin egen dotter?

Kärleken är Twin Peaks röda tråd, det kan tyckas banalt men sätter i sin enkelhet fingret på det absolut svåraste som finns för en regissör, nämligen att gestalta relationer som berör. Teveserier som Lost och Heroes, som ofta nämns som efterföljare till Twin Peaks, kommer inte att stå emot tidens tand eftersom de innehåller för få trovärdiga relationer. För att inte tala om uppsjön av komediserier från USA eller dramaserier från Sverige. En karaktär kan vara hur knäpp som helst så länge den står i en trovärdig relation till någon annan; Nadine i Twin Peaks känns med andra ord mer trovärdig än den mest "normala" rollfiguren i Saltön.

Att Twin Peaks lades ner innan tredje säsongen skulle spelas in är frustrerande. Lynch hade allt klart för sig när vi lämnades med en knäckande cliffhanger i Coopers badrum i sista avsnittet av säsong två. Vi lär aldrig få se fortsättningen, men bara lugn, Cooper blir återställd, det är i alla fall vad jag desperat intalar mig.