Framför lyckta dörrar

Statarkatten funderar än en gång på symptom. Det brinner i förorterna och välmenande aktivister griper in och kräver fler fritidsgårdar och färre poliser. Populister slickar sig om munnen. Analyserna avlöser varandra. För mig är det ganska enkelt. Kravallerna är symptom på att det finns nåt ruttet i staten Sverige och jag tror inte att fler fritidsgårdar räcker för att lindra symptomen. Roten till det onda finns inte i miljonprogrammen, rötägg finns nämligen i alla områden och klasser. Det ruttna i staten Sverige är de lyckta dörrarna. I många förorter föds bitterheten hos pappor och mammor som längtar efter jobb de aldrig kan få och ur vuxenvärldens urholkade auktoritet föds barnens desillusion och reaktion som i sin tur göder fördomar om de andra, bland folk på gatan och bakom talarstolar. När en tonåring från ett medelklassområde flippar ur drar nog många slutsatsen att en skilsmässa ligger bakom, eller något annat traumatiserande i hemmet, som att pappa blivit arbetslös. När det händer i miljonprogrammen gör man lika gärna en kulturell koppling om de andra. Om man vill lindra symptomen där bör man i första hand stärka de vuxnas roll. Och det gör man genom att gå till botten med de strukturella hinder som ligger i många invandrares väg till arbete. Är det i politiken det ruttna finns eller är i själva verket hos arbetsgivarna? När en arbetssökande inte förmodas passa in i den sociala strukturen kan det avse även efternamnet. Statarkatten funderar vidare på ämnet brottslighet bland unga. Väldigt många fotbollshuliganer kommer från den såkallade vita medelklassen. Läge för fördomar. Ska vi börja kalla dem för de andra?