Studiebesök på fabriken

Statarkatten bor vid ett sockerbruk och är mycket fascinerad av hur betor blir socker. Dessa bruna knöliga tingestar som tvättas och massakreras och processas för att till slut rinna ut som skinande vitt socker. Om man vill se ett annat exempel på hur naturens ojämnheter tuktas till en lätthanterlig produkt ska ni slå på teven och titta på Idol. Sällan har väl så mycket mänskligt råmaterial förädlats till en dylik slät välling. Det finns förstås de som är knölfria från början. Duschsångare och -sångerskor som har fått till det där sångsättet som Idolfabriken älskar, när en sångfras inleds med ett litet kräkljud, följs av ett ivrigt wailande och avslutas med ett nasalt stön som vore det ett sista set på gymmet. Svensk sval soul när den är som mjölkigast. Det är lätt att vara raljant. Särskilt när man som Statarkatten tycker att det bästa vore om musikaliska talanger byggde sin egen plattform, fick scenvana och därmed en originalitet som aldrig en fabrik kan producera. Men fabriken är tidens tecken. Talang ska omhuldas i såpor och i skolor. Lovande idrottare liksom musiker leds in på genvägar som riskerar att grundligt ta ifrån individen hennes möjlighet att själv förhålla sig till sin utveckling. Men bra teve är det. Såhär långt. Nu börjar nämligen den sista gallringen av defekta betor och man får väl som von oben-tittare slappna av och följa med på den sista delen av den guidade turen i fabriken. Eller så stänger man av och tänker på några av de betor som inte hamnade på fabriken, som Mahalia Jackson, Hank Williams, Nick Drake, Ozzy Osbourne eller Diego Maradona.