Bergman och relikerna

Statarkatten kan inte avgöra om han är ironisk eller drabbad av Jante. Ingmar Bergman är förvisso 1900-talets mest gigantiska svensk inom kulturens sfär men visst är det ironiskt att när prylar från hans hem nu auktioneras ut låter det på auktionsförättaren som om det var bitar från Jesu kors som gick under klubban. Ironiskt med tanke på att Bergman ägnade ett helt konstnärsliv åt att utforska det mänskliga psyket och hennes andlighet i en rad filmiska och litterära brottningsmatcher med någon form av gudsbild. Att han var en ikon var han nog medveten om men att hans kvarlåtenskap skulle behandlas som helgonreliker hade han väl aldrig trott? Det är svårt att bedöma människors storhet i ens egen tid men kanske måste man vänja sig vid det. Dagens mediala penetrationskraft är så smidigt vindlande att en personkult kan spridas och växa med ljusets hastighet. Jag förmodar att detta egentligen inte är något nytt. Människor vill kultförklara av en rad skäl. Nationell stolthet är ett skäl. Men upphöjelse kommer med ett pris, det har många fått erfara. Både Ingmar och Zlatan har av euforisk press och allmänhet kastats upp på parnassen för att sedan av samma massa skjutas ner som lerduvor vid minsta förseelse. Jag tror inte Ingmar Bergman såg framför sig hur hans kaffebricka skulle hamna i ett relikskrin på ett altare hemma hos någon cineastisk lärjunge. Men om pengarna går till hans arvingar eller till Gotlands turistbyrå så kan man väl inte klandra Den Store och hans vilja att sälja sakerna på auktion. Samtidigt tillstår Statarkatten att han har drabbats av en släng av Jante men hävdar också att arvet efter Bergman avnjutes bäst på bio.