Förödande jakt att vänta

Rädsla och hat bor grannar och objektet för deras antipatier ska helst bo någon annanstans. Så är det i Vellinge och Schweiz och så är det i rovdjurslänen. Det behöver inte finnas likheter mellan objekten som hatas men de som är rädda och hatar är varandras spegelbilder. Man kan stänga in sig själv men man kan inte stänga ute världen, säger den kloke Gandalf. Att inte acceptera det som hör världen till är att leka gud, och det är som bekant vanskligt. I Spanien, ett land i Sveriges storlek men med en fem gånger så stor befolkning, existerar inte varghat i vår mening. Varför det? I de nordspanska bergen vallar herdarna sina får med hjälp av rejäla hundar med större muskler och starkare ljudvolym än gamle gråben. Så har det alltid varit. Om ett får dödas av vargen ersätts bonden ekonomiskt och så är det inte mer med det. Att Spanien hyser 2000 vargar utan någon större kontrovers är dock inte bara ett resultat av fungerande politik utan även av tradition. Ända sedan romarnas dagar har vargen respekterats för sin klokhet och sociala sofistikering. Ingen Fenrisulv, ingen rödluvan har skadat dess anseende. I USA finns NRA, i Sverige finns jaktlobbyn. De flesta jägare gör ett nödvändigt jobb med våra onormalt stora stammar av älg, rådjur och vildsvin men en hel del gillar helt enkelt troféerna; gubbar med stora bilar och stora bössor. Kunskap och ödmjukhet skiljer spanjorerna från oss i detta hänseende. Den nya rovdjurspolicyn sågas av många naturvårdande instanser, ändå tillåts okunskapen segra. Regeringen har vikt ner sig och lämnat vargens öde i godtyckets händer, det är djupt beklagligt.