En vit jul

Ibland slås man av hur värdefullt det är att året går sin gilla gång. Upprepandet är förmodligen vår största källa till trygghet och julen är upprepningarnas största högtid. Tidningarna följer väderutvecklingen med rubrik, ingress och brödtext som vore de hämtade från förra julen, och förra, och förra. En vit jul må vara en ouppnåelig dröm för tusentals barn som växer upp med fylleorgier på julafton snarare än gemyt kring det dukade bordet, men en vit jul är numera även sällsynt för de vuxna och barn som vill göra snöänglar och snölyktor innan julklappsutdelningen. Här i söder sitter fyrtioåriga pappor och berättar skrönor för sina barn om de bistra vintrarna i slutet av sjuttiotalet: Höga som hus var vallarna och man fick åka kana från andra våningen när man skulle ut. Därefter tar farfar över och berättar om krigsvintrarna, innan nån besserwisser sätter punkt för samtalet genom att påpeka att 1600-talet kallas lilla istiden. Varför är det så viktigt att det snöar på julen? I det lilla är det mysigt, förstås, och den höga kalla luften som följer på ett ymnigt snöfall får alltid nån ur generationen som lärde sig poesi utantill i skolan att med Georg Rydebergsk prosodi deklamera Tomten av Viktor Rydberg, samtliga verser. Men återigen, för att binda ihop tomtesäcken, handlar det om upprepningarnas trygghet. I det stora oroar vi oss för vårt klimat, vi känner förändringen i våra kroppar. Lika stadigt som förr kyrkoåret och böndernas praktikor stod, behöver vi känna och se årets rytm, trots att kommersialismen sedan länge har gjort oss till pavlovska hundar under reklamens evangelium. För om inte snön faller, vad för ett sagolandskap ska då barnet skymta bortom berget av klappar vid dess fötter?