Så blir 2010, del 1

En klassisk rubrik, en klassisk prognos: så blir nästa år. Dagens tema är politik. För svenskt vidkommande blir 2010 året då det så smått börjar gå upp för den ideologiska högern att marknadskrafternas mekanismer inte utgör samhällets fysionomi och därmed styrt av rena naturlagar, ett argument mången socialist fått drämt i skallen genom åren. Statsministern tycktes åtminstone ha fått en tankeställare i samband med Floppenhagen när han missmodigt konstaterade att för vissa, läs Kina, går tillväxt före allt annat. Ett uppvaknande? I valet vinner S, MP och V men SD klarar inte spärren då kloka politiker har flyttat debattens fokus från flyktingfrågor till vård, skola och omsorg där SDs kunskaper är ringa. Många potentiella SD-väljare tar steget till(baka?) till S som i borgarnas nedrustningsiver ånyo ses som det hederliga och trygga alternativet. Moderata väljare delar friskostigt med sig av sina röster för att rädda kvar KD. Reinfeldt avgår som partiledare och tar sikte på Bryssel. Borg tar över och klipper sig. I den blivande Sahlinregeringen finns blott ett aber: att Mona är den som har mest att bevisa som ledare. I hemlighet vill nämligen en majoritet av dem som röstat på oppositionen att Maria Wetterstrand ska axla rollen som statsminister. Emellertid vill inte Wetterstrand detta själv då det skulle undergräva MPs givna ställning som det ständigt progressiva alternativet. Detta var måhända inga dramatiska förutsägelser, men det allra mest oväntade syns aldrig i kristallkulan.