Tyst aktion tom på tanke

Det börjar så bra, en uppmaning att i demokratisk anda, på ett värdigt sätt, protestera mot ett beslut, som för initiativtagarna ter sig orättvist. Kanslisvenskan ger avsändaren trovärdighet, men budskapet är ytterst vagt. Publiken på Norra stå bestraffas kollektivt, menar avsändaren, men att straffet, det att sätta upp nät framför ståplats eftersom föremål kastats in därifrån, ska kunna klassificeras som kollektiv bestraffning är att tolka välvilligt. Man kan lika väl kalla det för en preventiv åtgärd. När jag såg uppropet blev jag skeptisk pga av de förutfattade meningar jag har gentemot gruppen som kallas Supras: Jag uppfattar medlemmarna som oförmögna att se sig själva i ett större perspektiv, ovilliga att ta ansvar, benägna att uppvigla till hat samt oerhört lättkränkta, vem tror de att de är? brukar jag fråga mig. Deras överlag ringa ålder förstärker dessa mina fördomar, att känna sig orättvist utpekad är inte reserverat för tonåren men utmärkande för den. Så hur blev det då? De lyckades visserligen visa att frånvaron av deras sång gjorde inramningen ganska beige, de är ju mycket bra på att höja stämningen. Dessvärre lyckades de också visa att protesten inte var frivillig. Upprepade hyssjanden och enstaka håll käften till sjungande ståplatsgrannar får aktionen att framstå som lika grumlig som argumentet den vilade på. De ansvariga för evenemangen på Stadion sätter upp nät för att skydda aktörerna på plan, konstigare än så är det inte. Jag förordar istället en aktion som en markering mot dem som kastar in föremålen.