Blågult jippo och ängsliga storsvenskar

Jag var på landslagets träning i söndags och det var väl kul. Kul att 6000 andra var där, kul att se gamla MFF:are göra comeback på en malmöitisk gräsmatta. Tråkigt att sitta på övre etage, tråkigt att se fotbollstennis. Låt vara att det var en mellandag för landslaget men lite mer intensitet hade jag önskat mig.

Och så huvudnumret, Sverige-San Marino, en match som i ett normalt kval hade dragit halvfullt på Ullevi. Nu blev det ett fullsatt Swedbank stadion och som jag ser det, bra tryck.

All heder åt San Marino som uppträdde respektlöst och passionerat och därmed fick en väntat sömning tillställning att bjuda på en del heta situationer. Hetast var Olof Mellberg som likt Kareem Abdul Jabbar i Game of Death, kastade sig framåt med sina långa ben rakt mot en motståndare. Givetvis skulle han åka ut. Om han hade träffat hade det varit ajö, goodbye, auf wiedersehen för den San Marino-foten.

Att titta på landslaget är speciellt och jag vet inte vad jag ska tycka. Det var roligt att se landslaget, 6 mål, stjärnorna, inramningen. Men det var mycket jippo. Klämkäcka figurer med mikrofon hördes precis överallt, det var tävlingar och konserter, det var nationell yra. Mest fascinerande var ändå delar av publiken, som när matchuret tickade mot 70 minuter och matchen hade varit outsägligt tråkig i tio minuter började skruva på sig i nån slags auditiv variant av horror vacui, rädsla för tomheten. För när underhållningen på plan är obefintlig blir publiken mindre benägen att sjunga, så är det. Själv tyckte jag att det var fantastiskt att publiken trots allt förde så mycket oväsen med tanke på det föga upphetsande motståndet, men som sagt, vissa blev ängsliga och ville desperat få igång publiken. Nån försökte med nationalsången, men ingen nappade, nån försökte med alla vi som älskar Sverige klappar nu men fick dåligt gehör och fräste nåt i stil med att det var sista gången han försökte med nåt sånt på denna hära arenan! Det var lite beklämmande att höra de desperata uppmaningarna och som sagt, ängsligt.

Nationalism är ängsligt, därför har det en sådan sprängkraft. Det är inte självklart att bejaka flaggans färger bara för att det är idrottare som hyllas eftersom alla som hyllar har sin egen agenda, sin egen känsla, och den kan vara både oskyldigt distanserad och ohämmat destruktiv. Man kan aldrig veta vad snubben bredvid känner när han klämmer i från tårna i Du gamla du fria. Man skriver under på något när man ger sig hän i nationalistisk yra och man måste vara säker på vad.

Nu tycker nog många att jag är ängslig själv. Och det är jag. Men om jag inte hade reflekterat över en tillställning som oreserverat hyllar en geografisk/etnisk konstruktion så skulle jag inte på långa vägar vara trogen mina ideal.