Jag är glad att jag hade fel

HBK-MFF 0-2, båda målen av Agon Mehmeti. Rolle har nog haft några samtal med malmöanfallaren, men inte med samma innehåll som jag förespråkade för ett tag sen, nämligen att han skulle acceptera rollen som inhoppare. Tvärtom har Rolle gjutit mod i Agon och berättat för honom att han inte måste springa så mycket så länge han springer rätt. Rolle bara växer i mina ögon och Agons målfabrikation börjar likna hans facit i föreningens juniorlag. Jag är glad att Rolle inte tvivlade på samma sätt som jag.

Att se Malmö FF just nu är njutbart. Jag var orolig innan matchen, det måste jag erkänna, men det är en ren försvarsmekanism, man vill ju inte stå där och bli besviken, eller sitta där i tevesoffan som igår. Mången gång har jag blivit utskrattad på ståplats av mina goda vänner då jag vägrar sjunga med i Triumfmarschen innan slutsignalen har ljudit, oavsett om det står 3-0 till Di Blåe på resultattavlan. Jag försöker jobba bort det där, det är segt att inte kunna ge sig hän i segerrus när segern är så gott som klar utan istället stå där och muttra: Domaren har inte blåst av matchen, domaren har inte blåst av matchen.