Ett krig om trovärdighet

När jag såg löpsedlarna på Ica om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange muttrade jag något i stil med: Kanske har jag sett för många filmer men nog luktar det sammansvärjning. En kvinna framför mig i kön utbrast: precis så sa min man! Vi bildar förstås inte någon expertpanel, den okända kvinnans man och jag, men nog verkar det skumt. Mer extrema åtgärder har vidtagits för att misskreditera misshagliga medborgare genom historien än att sprida ett rykte. Att sprida ett rykte är dock oerhört effektivt, för när objektet så småningom frias är namnet redan svärtat för lång tid framöver.

Wikileaks och USA utkämpar ett krig om trovärdighet. Hittills har USA:s militär stått handfallen när avlöjande dokument visar en krigsmakt i hela dess brutalitet. Men Wikileaks är bara trovärdigt så länge dess representanter är det. När moralpanikens damm har lagt sig måste organisationen bygga upp allmänhetens förtroende igen, och det kan ta tid.

Själv skulle jag vilja se Rumsfeld och Bush inför en krigsförbrytartribunal: Folkrättsvidrigt krig på falska grunder (Irak), brott mot Genèvekonventionen på flera punkter (Guantánamo), brott mot mänskligheten (massakrer på civila i samband med operationer mot misstänkta terrorister i Irak och Afghanistan). Byt ut några geografiska namn och företeelser så är dessa anklagelser i stort sett kopior av vad domarna läste upp i Nürnberg.