Vintern rasar

Idag har det regnat här i södern, stundtals haglat och hela tiden blåst. Man har vanan inne nu att betrakta vintern som aldrig tycks ta slut. Jag tycker om årstiderna för vad de är, annat var det förr.

När jag var yngre tyckte jag inte om våren. Våren var koltrastens ensamma sång om kvällarna när jag strosade hem till radhuskvarteret ute vid åkern. Våren var ballader man önskade man hade skrivit själv, våren var att längta bort, att drömma om livet som ibland aldrig tycktes börja och ibland rusade förbi, som ett tåg med en massa glada typer som verkade ha fattat något man själv inte hade fattat.

Pueril angst. Kanske det.

Att bli besatt av Natthimmelen som sextonåring. Att som sjuttonåring känna sig luttrad av livet efter att ha läst Graham Greene för första gången och börjat drömma om varma och svettiga länder, gin och tonic, takfläkt, Hemingways noveller. Att vilja bli vuxen men inte veta hur, att älska sin ungdom för inget annat finns, att älska och frukta det stundande livet.

Den bräckliga farkosten. Försigkommet? Absolut.

Häromveckan tog en gammal vän och och jag, samt Mr Bushmill, en trevlig irländare, en vandring nerför Memory lane. Tänk så roligt vi hade på den tiden, när koltrasten och Elvis sjöng ballader, när man missade avgångar på den där stressiga tonårsperrongen ibland och hann med att stiga på andra gånger. Tänk så mycket vi skrattade.

Nu kämpar vintern för att hålla våren borta.

Och ikväll gick åskan över nejden.