Ett världsmästerskap i skidor som började med svenskt guld och brons på helig skidmark i lejonets kula, Holmenkollen. Men sen bidde det inte mer.
Chansen finns i lagsprint, stafetter och de avslutande långa loppen. Men ärligt talat, jag är pessimist. Igår tyckte Kalla, Haag och de andra tjejerna att det kändes bra, det gick bara inte så fort. Idag handlade det om minuter när svenskarna kom i mål, distanserade av ett koppel finländare, ett antal norrmän, ett gäng ryssar, schweizare, tyskar, italienare, ja, i stort sett hela EU.
De aktiva är trogna sina vallare, de klandrar inte dem. Jag inser också hur svårt det är för vallarna. Men nu är kan man inte låta bli att undra: hur kan de valla så fel om och om igen? Var OS i Vancouver undantaget som bekräftade regeln?
Jag lider med svenskarna och gläds med finländarna, som onekligen har haft det där vallningsflytet som krävs för att få ut max av bra fysisk form. Utan valla kan kan man vara i stackars Richardssons form och ändå köra in på fyrtioandra plats. Om han nu är i den form han var i i Drammen, kanske har formen runnit av honom sen dess, kanske Hellners urladdning i sprinten tömde honom?
Det är tråkigt för alla inblandade. Men detta är idrott och i idrott kan allt hända. Glöm inte svenskarnas inledning på tävlingarna i Calgary 1988, den var bedrövlig. Inför stafetten satt en vrång Vassberg, en frånvarande Ottosson, en likgiltig Svan och en halvsovande Mogren och duckade för journalisternas attacker.
Sedan körde de hem resten av tävlingarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar