Så börjar otaliga berättelser om de stora händelserna. Estonias förlisning, Tsunamin i Indiska oceanen eller mordet på Olof Palme, om vi intar ett svenskt perspektiv.
Varför var han så hatad? Frågar sig många.
Varför var han så älskad?
Palme var en politiker, han var inget helgon. Han gjorde realpolitiska överväganden, som politiker gör.
Varför saknar jag Palme? Är det för att han blev mördad och lämnade en ofullbordad gärning efter sig? Har han blivit en ikon, som Che?
Jag växte upp med vetskapen om att det fanns svaga att känna solidaritet med. Jag vet inte om det har gjort mig till en bättre människa men jag visste att det var allvarliga saker som hände därute. Jag visste att det någonstans i världen alltid fanns orättvisor. Palme berättade det.
Jag visste också att det fanns hopp om en bättre värld, för Palme talade med lika mycket glädje om det goda som med vrede om det onda.
Det finns många som skakar på huvudet när Palme kommer på tal. Palme brydde sig inte om inrikespolitiken, säger vissa, han var en fredsduva och en vapenförsäljare på samma gång, säger andra. Solidaritet vet många inte ens vad det betyder.
Säg mig då vilken svensk statsminister som skulle agitera mot en supermakts krig mot ett fattigt bondefolk på andra sidan jorden?
Eller en diktator på andra sidan Medelhavet.
Ingen svensk politiker är värd att ens nämnas i samma andetag som Olof Palme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar