På spaning efter den tid vi trodde hade flytt

"Vad har hänt med ungdomen?" är en fråga varje vuxen generation har ställt sig sedan de gamla grekernas dagar. Ofta har den radikala ungdomen förfärat vuxenvärlden. Nu är jag vuxen men jag förfäras inte av den radikala ungdomen utan av hur lite radikal den är.

Den postmoderna människan dras obönhörligen mot sådant som den moderna människan ifrågasatte, i det lilla och det stora. Häromdagen vittnade innehavare av pälsbutiker om att affärerna inte varit så bra på decennier, många kunder är unga. Hur kan det komma sig? Skiter unga människor i att djur har plågats för pälsarnas skull?*

I mitten av 00-talet blev bratkulturen en angelägenhet för medel-och arbetarklassungdomar. I Båstad och Visby står 50-talisternas barn och "vaskar" skumpa. Är det de uppväxande kungabarnens ikonstatus? Är det modebranschens fel som har skapat kläder för en viss typ av miljö? Första gången jag såg en av mina elever i åttonde klass med en Gucci-accessoar i händerna undrade jag: Vad har hänt med ungdomen? Varför är de inte arga?

Idag syns andra trender, långt från vaskning och märkeskläder men även långt från det moderna. Hos 80-talisterna står middagen på bordet när mannen kommer hem, som regel, när fruns mammaledighet blir allt längre och lik en hemmafrutillvaro.

Det är inget fel i att klä sig snyggt och det är mysigt att middagen står på bordet.

Men det är oroväckande:

att könsrollerna drar mot det förmoderna,

att det gamla privilegiesamhällets attribut idealiseras,

att djurens rätt beaktas av färre och färre,

att vänstern går back i skolvalen,

att konservativa krafter vinner terräng.

Min tröst är att om pendeln har svängt över i värdekonservatism, statussymboler och oreflekterad konsumtion, bör den, med pendelns rätt, svänga tillbaka till dekonstruktion, omvandling och modernism. Ungdomen lär med andra ord inte bli förstådd i framtiden heller.

* I Finland föds årligen 400 000 blårävar upp för pälsindustrin.