Ett valår med viktiga vägval väntar

I år är det valår. Nu när jag har öppnat butiken kan jag utlova en del analyser. Jag läser för tillfället en bok om Hermann Göring vilket osökt får mig att tänka på SD och intermezzon mellan höger och vänster. Måtte det inte gå så långt igen som på Möllan för några veckor sedan och Kärrtorp innan dess. Å andra sidan, jag kommer inte att med en dåres envishet hävda principerna om mötesfrihet när det handlar om nazister. Det finns tillfällen när man är skyldig att visa civilcourage och olydnad. Jag hoppas att alla fascistiska manifestationer omringas och motas bort av motdemonstranter.

Jag vill gå tillbaka till ett resonemang jag förde för några år sedan här i bloggen angående den iranska regimens övergrepp. Nämligen att Ahmadinejads allt hårdare ton mot omvärlden och fastare grepp om sitt folk då var ett förebud om hans fall. Min tes är att när en repressiv kraft tappar fotfästet börjar den vrida sig i dödsryckningar (och ett skadeskjutet djur är farligt). Håller SD på att tappa fart? Är det deras nazi-leftovers som desperat försöker göra sig hörda i deras ställe? Det vore bra. Då är fienden synlig igen.

Det är så tröttsamt tjatigt att behöva påminna folk om den bruna sörja som gömmer sig bakom SD:s polerade yta.

Och så en sak till. Heja banderollen på Malmö stadion! Jag delar visserligen åsikten med många supportrar om att fotbollsläktaren inte ska vara ett forum för partipolitik. Men när banderollen lyder "MFF-familjen står enad mot nazism" står vi skyhögt över sådana hållningar.