Högerpiskan viner

Det är något jag har tänkt på de senaste dagarna, det här med skolk i betyget, menar Björk Janlund verkligen allvar?

Fast egentligen är det en logisk del av den stora ondskefulla planen. Regeringen ökar segregationen i samhället och försätter fler familjer i utanförskap vars barn inte finner någon anledning att sätta sin tilltro till samhället och dess institutioner, däribland skolan. Först blir man alltså bortgallrad sen blir man straffad för att man skolkar.

I Danderyd, Lomma och Askim tror jag inte att det är några problem för ungdomarna att "skärpa till sig" och släpa sig till skolan. Men på platser där man inte får jobb, där man inte får tillträde till arbetsmarknaden eller ens godkänns av hyresvärdar på grund av sitt ursprung eller sin stigmatiserande bostadsadress, hur motiveras eleverna där av Sturmbandfüh... förlåt, skolministerns nya påfund?

När den dagen kommer när jag förväntas skriva in skolk i betyget på mina elever kommer jag kort och gott strunta i det. Jag är så fruktansvärt trött på skolministerns ytliga politik som bara går ut på att lappa sårytan; att skriva in skolk i betyget är som att sätta plåster på en tumör.

Skolministerns politik är så tunn att han kan rulla ihop den och köra upp den där solen inte skiner.

Ett fall framåt

En MFF:are måste vara ödmjuk dessa dagar. 0-0 borta mot Syrianska måste därför ses som ett välkommet trendbrott. En poäng är alltid mer än noll poäng och inga insläppta mål måste kännas skönt för backlinjen. Att laget inte gör mål för tredje matchen i rad är förstås oroväckande, Rolle har en del att tänka på beträffande målskyttet, om han nu förmår koncentrera sig på den ljusblå färgen ännu en tid.

Efter 0-2 mot Blåvitt beskrev en kompis MFF:s läge som "fritt fall". Det fallet har åtminstone bromsats.

Alla vill spöa mästarna och medicinen har hittills varit att möta MFF högt upp i banan, sätta press på backlinje och defensivt mittfält och isolera yttermittfältare och anfallare. Tiden med gratis bjudningar är över.

För att råda bot på motståndarnas taktik måste laget komma upp i samma tempo som i höstas, då kan det andra laget pressa hur högt de vill, för den farten har inget annat allsvenskt lag.

Ett steg fram två steg bak

Länsstyrelsen kommer inte att tillåta skyddsjakt på vargen i Rialareviret som rev en tamhund för en tid sedan. Skönt att förnuft och hänsyn för naturens mångfald får segra, sagt med all respekt för dem som miste sin hund. Tamdjur i naturen löper alltid en risk att dras in i de spelregler som gäller där.

Statliga Stora Enso och Sveaskog avverkar skyddad skog, visar satellitbilder. Bägge bolagens trävaror är miljöcertifierade enligt internationella avtal, avverkningen är således ett brott mot ingångna avtal. Det är naturligtvis också etiskt helt åt skogen, om uttrycket ursäktas...

Zlatan ohotad etta

Nio ligatitlar ute i Europa. Och det är inte direkt några blåbärsnationer han spelar i, Zlatan är störst i svensk fotboll (dagens underdrift) och kanske även bland de största i Europa.

Det är omöjligt att sia om hur ett Milan utan Zlatan skulle ha klarat sig den gångna säsongen. Men Milans ledning (jag vägrar nämna ett visst namn i samma inlägg som Zlatan) visste att laget behövde en vinnarskalle av astronomiska proportioner för att ro iland lo scudetto. De plockade Zlatan från den präktiga Barca-armén och fick sin titel.

På tal om Barca, världsmästaren David Villa kommer inte att nå Zlatans snitt från förra säsongen, bara en sån sak.

Antiklimax

Av någon anledning har jag fastnat för nyinspelningen av tv-serien V. Den går på torsdagar, en kväll när veckotröskeln är passerad och jag kan unna mig lite slappande framför dumburken. Jag säger inte att det är ett mästerverk, men den är pretentiös på ett tilltalande sätt, och så är det lite kul med de övertydliga allegoriska replikerna och scenerierna. Kort sagt, jag tittar om jag kan.

Nu är det torsdag och jag sitter här tillbakalutad i soffan. Jag har bullat upp kudden mot armstödet, jag är beredd att nicka till och vakna med ett ryck igen till reklamen. Men vad händer? Jo, de visar hockey istället. Är det Tre Kronor månne? Nej, det är Danmark mot Ryssland.

Hur tänkte de?

Hur betraktas ett liv?

När det utbryter slagsmål i Pentagons ledningsrum i filmen Dr Strangelove utbrister den förfärade presidenten: You can't fight in here, this is the war room!

Denna geniala paradox kan också beskriva känslan i de foton från "The situation room" i Vita huset som tidningarna nu visar: Obama och hans stab sitter ledigt klädda framför en skärm och följer live hur en specialstyrka dödar tre människor, en av dem är Usama bin Ladin. Här möts supermaktens förfining och krigets värv. Efter tio år och tiotusentals dödade i den amerikanska krigsmaskinens fotspår lyckas man till sist döda den svurne fienden, och det när presidentens opinionssiffror är som lägst.

Igår hörde jag ett otal vanliga hyggliga svenskar, som mig veterligen aldrig har varit i närheten av våld eller krig säga saker i stil med: "vad skönt att de knäppte den jäveln."

Varför det? För att de kände sig hotade av honom? För att de ogillade honom som människa?

"Inte ens fiskarna i havet vill äta av honom", hörde jag en annan typ säga med ett hånfullt skratt.

bin Ladin var innan sin död inte längre en människa, han var en representation av det onda.

Det finns många som kan tyckas förtjäna döden, men det finns otaliga som förtjänar att leva, kan vi ge dem livet åter? Är en enda fiendes liv värt alla drönares alla attacker, alla kalla cyniska beslut som fattats av ledigt klädda familjefäder långt borta i maktens korridorer i Washington, bland kaffemaskiner, mineralvattenbehållare och dagisverksamhet för de anställda?

Jag sörjer inte bin Ladin men jag sörjer världen som betraktar verkligheten som ett tv-spel, eller en actionfilm. En människa blev dödad, hur kan någon jubla?

Jag är glad att våldets apostlar når vägs ände, jag är glad att diktaturer faller, att mänsklighetens fiender besegras. Men jag blir oroad och illa berörd när en människas död överskuggar den orättvisa verklighet som har skapat honom.

Frihet under ansvar

Äntligen tid att skriva, och vad skriver jag om? Jo, ännu ett debakel för MFF. Tyvärr fick jag alltför rätt alltför snabbt angående IFK Göteborgs uppvaknande. Blåvitt var mycket bra när de slog MFF i måndags, de pressade högt och slog om fort och hade en lysande Tobias Hysén som exekutör. Malmöspelarna fick stå felvända och ta emot bollen mest hela tiden, ingen kunde komma med fart, och de som kom med fart nästlade in sig i alltför avancerade dribblingar. Ingen nämnd ingen glömd. Men låt mig säga så här: MFF är inte ett forum för privata uppvisningar, det låter tråkigt men frihet under ansvar är det som gäller, inte frihet utan ansvar.