Hur betraktas ett liv?

När det utbryter slagsmål i Pentagons ledningsrum i filmen Dr Strangelove utbrister den förfärade presidenten: You can't fight in here, this is the war room!

Denna geniala paradox kan också beskriva känslan i de foton från "The situation room" i Vita huset som tidningarna nu visar: Obama och hans stab sitter ledigt klädda framför en skärm och följer live hur en specialstyrka dödar tre människor, en av dem är Usama bin Ladin. Här möts supermaktens förfining och krigets värv. Efter tio år och tiotusentals dödade i den amerikanska krigsmaskinens fotspår lyckas man till sist döda den svurne fienden, och det när presidentens opinionssiffror är som lägst.

Igår hörde jag ett otal vanliga hyggliga svenskar, som mig veterligen aldrig har varit i närheten av våld eller krig säga saker i stil med: "vad skönt att de knäppte den jäveln."

Varför det? För att de kände sig hotade av honom? För att de ogillade honom som människa?

"Inte ens fiskarna i havet vill äta av honom", hörde jag en annan typ säga med ett hånfullt skratt.

bin Ladin var innan sin död inte längre en människa, han var en representation av det onda.

Det finns många som kan tyckas förtjäna döden, men det finns otaliga som förtjänar att leva, kan vi ge dem livet åter? Är en enda fiendes liv värt alla drönares alla attacker, alla kalla cyniska beslut som fattats av ledigt klädda familjefäder långt borta i maktens korridorer i Washington, bland kaffemaskiner, mineralvattenbehållare och dagisverksamhet för de anställda?

Jag sörjer inte bin Ladin men jag sörjer världen som betraktar verkligheten som ett tv-spel, eller en actionfilm. En människa blev dödad, hur kan någon jubla?

Jag är glad att våldets apostlar når vägs ände, jag är glad att diktaturer faller, att mänsklighetens fiender besegras. Men jag blir oroad och illa berörd när en människas död överskuggar den orättvisa verklighet som har skapat honom.