Om logik

Logik var inte mitt favoritämne i gymnasiet. Det kan ha berott på min lärare, en respekterad lärd på ett ärevördigt lärosäte, en akademiker av den gamla sorten. Inget fel på det, jag gillar akademiker av den gamla sorten; bildade på bredd och djup, med förmåga att belysa de världsliga spörsmålen med en strof ur Iliaden eller TS Elliots The Wasteland, kvicka nog att snabbt koppla ihop händelser från olika fält och framsäga sina slutsatser med retorikerns briljans och humoristens fyndighet.

Så var min lärare i logik. Men jag tyckte mest han var dryg. Jag var också dryg och avslutade mitt medelmåttiga logikprov med den retfulla satsen:

Inga logiker är intelligenta
jag är intelligent
alltså är jag ingen logiker

Min kommentar fick repliken:

Förvisso en korrekt slutledning, dock är jag osäker på premissernas giltighet.

Det här med logik har surrat omkring i huvudet ett tag nu. Man säger så ofta att "det är ju logiskt" eller "det finns ingen logik i det". Men vet vi vad vi pratar om?

Jag gjorde en logisk slutledning, tror jag, häromdagen. Den gick ut på att HIF ganska enkelt skulle slå MFF i svenska cupens semifinal. Jag fick rätt, tyvärr. Huruvida min logiklärare skulle godkänna mina premisser vet jag inte. Fotbollens ekvationer är nämligen så oerhört komplexa att de rentav är ologiska, likväl är de fullkomligt självklara när man har facit, sådär vackra och fulländade som bara en logisk slutledning kan vara. Det fantastiska är att när en ekvation inte går ut som man tänkt sig är det för att man har missat ett led som i sig är fullkomligt logiskt.

Det hände idag. Jag kom fram till att MFF skulle slå BK Häcken idag. Men jag hade missat följande led:

MFF kan inte slå BK Häcken.