MR för alla, eller?

Jag vill först säga att jag är stolt över vår utrikesminister för att hon vågar kritisera Saudiarabien.

Det finns mycket att orda om hur vi väljer våra vänner i det internationella samfundet generellt; som varför Kina alltid är en ok handelspartner men inte Saudi, t ex. Alltså den dubbelmoral som präglar många bilaterala avtal. Jag är likväl stolt; för att en diplomatisk kris för en gångs skull präglas av öppenhet och rättframhet, för att någon vågar bryta det cyniska spel av oheliga allianser som håller diktaturer under armarna samt förser styrelsegubbar med feta bonusar. För hur mycket tjänar Sveriges skattebetalare på Saudiavtalet, egentligen? När pengarna har runnit in på privata bankkonton i skattebefriade lilleputtstater? Inte så mycket, skulle jag tro. Men en och annan företagsledare svettas nog litegrann, men det kan de gott göra, där de sitter i en av sina fem tjugorummare och räknar på fallskärmsavtalet som utlöses i samma sekund som företaget går med förlust och ledningen får gå. Ni vet, när man säger upp tvåtusen anställda men ger chefen ett avgångsvederlag på hundra miljoner.  

Ola Larsmo ger Sveriges liberala skribenter en välförtjänt känga för att det förfasas över den ekonomiska förlust det innebär för Sverige att bryta ett lukrativt handelsavtal med Saudi. Larsmos poäng är att för dessa skribenter är mänskliga rättigheter bra så länge de inte kostar pengar och det är ju naturligtvis en bedrövlig inställning. Självklart vill liberala västerlänningar att alla folk ska åtnjuta samma fri och rättigheter som vi! Eller, är det inte det som är att vara liberal?

Och just det, till dem som hävdar att ett handelsavtal som det med Saudi bidrar till den demokratiska utvecklingen där vill jag säga: det stämmer inte. Ofriheten i Saudi är lika stor som för ett, fem, tio eller tjugo år sedan.

Hur som helst, jag ska inte formulera något som andra redan har uttryckt väl. Läs här.