Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt skriva några rader de senaste dagarna. Lika många gånger har jag hejdat mig. Något trivialt har jag inte kunnat skriva om, inte heller de stora händelserna. Jag vet inte inte om det är de mardrömslika berättelserna från dåden i Oslo och på Utöya, eller oförmågan att greppa hur en människa kan vara så cyniskt planerande inför att döda andra människor, som har gett mig skrivkramp.
Jag har också varit rädd att frossa i tragiken, att politisera, kasta ut anklagelser, att döma och leta orsaker. Terrorbrottet är politiskt och jag anklagar, dömer och jag har funnit orsakssammanhang.
De som har gjort nedslag i min blogg vet var jag står, de vet vilka jag klandrar för ett allt hårdare samhällsklimat:
Deras retorik sanktionerar extremisternas agenda och de befinner sig på varsin kant av samma spektrum.
Mer politik än så blir det inte i detta inlägg.
I första hand är händelserna i Norge en mänsklig katastrof och gärningsmannen är en mycket sjuk människa.
Jag tänker på de anhöriga och de överlevande. Jag hoppas de hittar kraften att läka.
Instämmer. Har själv inte orkat skriva så mycket, däremot har jag farit runt på nätupplagor, läst i papperstidningar, textteve ...
SvaraRaderaoch en del bloggar. Många är sansade, men lika många hysteriska.
Det gör mig så ont om alla de efterlevande.
Jag är dock förhoppningsfull om att de finner en väg att läka.
Mig närstående förlorade nära och kära i Estonia, andra förlorade anhöriga, vänner m fl i tsunamin. Fruktansvärda händelser, men mina vänner har ändå, så småningom, orkat gå vidare.